Mode och skönhetsideal, var går gränsen?

Jag bör kanske skriva att jag är äldre. När jag var ung på 80-talet var modet jättefult, och i efterhand så kan vi skämmas när vi ser bilder. Men trots det, så såg vi alla hemska ut, men tyckte själva att det var mycket snyggt. 
Jag vill inte på något sätt förolämpa någon, det är det sista jag vill. Men jag undrar, följer ni modet för att ni måste? Är det ett krav, för att bli accepterad? Eller finns det någon som vågar stå emot?

Om vi går tillbaka i tiden, och ni får då se bilder på hur ni kommer att se ut 2019. Hur skulle ni då reagera? Dessutom så kostar dagens mode oerhört mycket pengar. 
Ni skulle se er själva med läppar, som ser ut att vara en allergisk reaktion. Eller som det kallas "ankläppar". 
Ögonbrynen är gigantiska. Onaturligt löshår. Metall i ansiktet. Fake-bröst, som inte alls är proportionerliga till kroppen. Alla ser att de är opererade. 
Att gå på badstranden, och visa skinkorna, är inga problem. 
Tatueringar, som inte är roliga att ta bort. Huden förändras med åldern, och rynkor och ojämnheter gör att de förvrängs och kan bli fula. Med tiden blir de grådaskiga, och ser bara smutsiga ut. 

Dessutom så är det ständiga selfies med runda, plutande läppar,och uppspärrade ögon. För 10 år sedan var detta helt otänkbart, och klassades som mycket egoistiskt. Fördelen med detta är att Jantelagen inte längre existerar. Nu för tiden är det "me, me, me". 

Så jag undrar, följer ni modet för att ni måste, hur galet och fult det än är? Eller trivs ni med dagens skönhetsideal?
Finns det någon som vågar stå emot detta, och är sig själv? Eller är det ett måste bland ungdomar att se ut på ett speciellt sätt?