Som rubriken lyder: hur mycket tycker ni att man ska kräva av en så kallad bonusförälder att hjälpa till med barnen? När jag själv var bonusförälder så fick jag jämt höra att jag minsann hade valt att leva med någon som hade barn så det var självklart att jag skulle hjälpa till med allt. Nu har jag barn själv och om jag skulle träffa någon skulle jag inte alls tycka att det var självklart att han hjälpte till med mitt barn.
Bor man under samma tak är man en familj och då behandlar man varandra som en familj också . / Anser jag som är bonusförälder och mina barn har bonusföräldrar.
Jag anser att föräldrarna endast kan ha ett önskemål, det är att behandla barnet med respekt och acceptera att barnet är en del av förälderns liv.
Det generella tipset jag brukar ge är att man skapar en relation med barnet som barnet och man själv är bekväm med. Om den relationen är som en moster/faster/kompis/syskon/förälder är egentligen inte viktigt, det viktiga är att barnet och den nya fungerar ihop på deras villkor.
Den relationen är viktigare än vad föräldrarna anser vad en ny vuxen ska göra.
Tack för alla svar. Det låter så självklart att vissa tar lika mycket ansvar, men det är inte riktigt den bilden jag har fått av de familjer jag sett på närmare håll - det har ofta varit olika förväntningar och konflikter. Inte sällan har just mamman och den sk. bonusmamman (gillar inte det uttrycket egentligen) haft olika uppfattningar och papporna har gärna tagit ett steg tillbaka och endast gjort exakt vad de blivit tillsagda att göra - vilket ofta innebär skjutsa till saker men inte direkt att vara så känslomässigt involverade. Ibland vill bonusmammorna ha nån sorts uberfamiljesituation som känns tillkämpad och onaturlig eller så vill mamman att hennes barn ska kalla bonuspappan för pappa. Jag är mer inne på det som jag tror sextitalisten menade: att man kan ha en bra relation till barnen genom att helt enkelt bara vara en annan vuxen människa i barnens närhet - man måste inte ens kalla det för bonusförälder! Barnen har redan föräldrar (om de inte är döda). Bor man tillsammans måste man såklart förhålla sig till varandra men jag tror inte att man måste gå i symbios med barnen för det. Någonstans finns tanken på att förhållandet kan ta slut en dag och det är inte särskilt många som håller tät kontakt efter det.
Jag tänker att det beror på barnens ålder.
Är barnen små och speciellt om det fanns planer på gemensamma barn hade jag velat ha någon som ville dela familjelivet fullt ut. Men jag hade isåfall sökt en likasinnad, hade aldrig försökt tvinga någon att göra något den inte ville.
Hade barnen varit äldre hade jag absolut inte velat att nya partnern tog en sån roll.