Orolig för autism
+1 med samma oro som ni.
Jag har läst ALLT, om tecken man ska titta efter - tragiska öden - metoder för att hjälpa dessa individer osv. På kuppen har jag själv fått ågest & orosbesvär, jättejobbigt. Väntan på utredning & hjälp är enormt lång. Inte ens privat tar de emot barn utan fastställd diagnos. Inte konstigt att man som förälder blir helt förstörd.
Vår tjej är 26 månader, prematur med stökig förlossning. Fortf. väldigt bebisig i sätt att vara.
Men har under sommaren lärt sig +25 ord, mycket substantiv. Väldigt lite verb, 1-2 st.
Upprepar ord, liksom smakar på ordet - vettetusan om det är eco tal. Börjat peka (igen, slutade ett tag men kom igen). Precis i dagarna börjat svara ?ja? vid enkla frågor, t.ex. vill du ha den här bananen? Nej dyker upp i protestsammanhang.
När vår blir glad så viftar hon med händerna, hoppas det är ett uttryck för hennes lycka men det kan ju vara stimming, högst troligt även om hon inte verkar fastna i det.
Precis som ni beskriver så ?ser inte vårt barn andra personer?, hon liksom struntar i dom.
Även om hon ibland identifierar släktingar på långt håll och blir superglad. I detta ämne ligger en av våra största orosdelar.
Hon svarar inte till hennes namn, reagerar 60-70% av gångerna. Kommer oftast när jag ber henne osv. Men somni beskriver Ofta i sin egen värld.
Radar gärna upp sina babblare-gubbar, leksakskoppar på bordskanten. Detta har iofs avtagit nästan helt.
I affärer, på junibacken, utomhus så kutar hon bara iväg, ingen som helst tanke på vart mamma o pappa är, ibland inser hon att hon är själv och blir ledsen.
Ögonkontakten va jättebra, sen blev den jättedålig - vi tog då bort ipaden, telefoner (dels från oss föräldrar och barnet) - nu märker vi skilnad i vilja att söka kontakt. Den är ju inte som ett hos ett typiskt barn men ändå bättre - Prova, tydligen finns det stora misstankar kring autismliknande tillstånd och för mycket skärmtid, finns jättemycket googletrådar om det. Om det är sant, vet ej.
Vår har ganska nyligen börjat leka telefon med fjärren, leka att mata gosedjur, köra de i barnvagn osv.
Lider med er i er oro, hemsk åkomma i kombination med läkare som säger att det inte går att bota. Sen finns det solskenshistorier med personer som inte märker av autismen längre pga. intensiv terapi eller alternativa metoder.
Stamcellstransplantation verkar dock vara något som kanske kan bli något hoppfullt i framtiden.