Anonym (Anonym anhörig) skrev 2018-07-31 12:41:05 följande:
Jag är ju absolut inte utbildad inom demens, så jag vet inte om jag säger rätt, men det som inte fungerade med min mamma var om man försökte bevisa att hon hade fel eller ta en diskussion med henne. Det bästa är att bara stålsätta sig och inte säga emot, låta det gå in genom ena öret och ut genom andra. Säga "Oj då" och "Jaha", och försöka avleda, avleda, avleda. Det spelar ingen roll hur många bevis man lägger fram som talar emot vanföreställningarna, deras hjärna fungerar inte på det viset. Börjar man prata emot blev mamma bara ännu mer förvirrad och mådde sämre. Det är det som gör att det är så svårt att som anhörig bemöta rätt, man har inte den distansen. Det är så svårt att se sin mamma/pappa/annan nära som man älskat i hela sitt liv sitta där, se likadan ut, och säga saker som är bara tok, ibland rent elaka och ofta med sånt språkbruk som man inte ens visste sin lilla mamma var kapabel om. Min mamma brukade skälla ut pappa efter noter; hon hatade honom och han var den mest värdelösa som fanns som inte orkade ta hand om henne (när hon hamnade på hem), och han tog åt sig varje gång. Även jag fick höra en hel del elakheter. Då behöver man höra från utomstående att man har gjort rätt, för att själv orka. Att det är sjukdomen som talar och inte personen. Vi hade också en demenssköterska som gjorde hembesök. Ofta kom de två om pappa var ensam; då kunde den ena gå ut och gå med mamma och den andra pratade med pappa om vården. Det är en liten stad mina föräldrar bor i, jag tror det finns sådana sköterskor i de flesta städer? Sen måste man själv säga till vad man behöver, pappa var mycket så att han trodde vården skulle säga vad han skulle göra (när det var dags att sätta mamma på hem ex), men de inväntar oss anhöriga. Flera gånger fick jag ringa i stället för att få klara besked, och då när jag pratade med olika vårdpersonal så var det för att de kände att pappa inte riktigt kunde ta till sig vad de försöket antyda. När mamma gick bort så slutade hennes hjärna skicka de mest basala signaler; hon låg i en säng och kunde inte prata, fästa blicken, ingenting. Jag visste inte alls vad som väntade, kan hon bli liggande så i flera år, så jag frågade det rent ut. Då förklarade sköterskan för mig att hennes kropp inte tog emot näring, och kroppen klarar det max sju dagar. Då visste jag att det var läge att släppa allt annat och vara med henne, men hade jag inte frågat hade jag inte fått veta det, de väntade på att vi skulle ställa frågan. Nu har din pappa säkert många fina dagar kvar, jag hoppas jag inte gjort dig alltför dyster. Jag ville bara uppmuntra dig till att ställa alla möjliga frågor i kontakt med vården; då får man också bäst hjälp. Vården är fantastisk, men det gäller att visa att man på något vis är "redo" att ta emot hjälpen också.
Tack för ditt svar! Ja förstår ungefär hur du menar. Man får försöka stänga av lite. Jag får njuta så länge han är hyfsat okej nu. Passa på att göra utflykter för det gillar han. Han var precis som vanligt idag när jag var dit och mamma sa att det hade varit bra på morgonen också. Pappa har själv frågat mamma och sagt - ?hur står du ut med mig??. Det bästa vore ju om man fick gå typ en kurs. Såg att det fanns nåt på nätet som jag ska kika på sen. Nu åker mamma och pappa iväg på en resa och blir borta över en vecka och det gör nog gott förhoppningsvis för de båda.