Hur tänker ni??? "Jag skulle aldrig.."

kanske bättre att detta inlägg egentligen ligger i din tidigare tråd så att man förstår sammanhanget. 

Nej, eftersom jag i de trådar jag skapar vill ha råd om situationen och inte diskutera detta, och eftersom det inte bara är mitt problem utan STÄNDIGT dyker upp här.

Här är min senaste tråd: www.familjeliv.se/forum/thread/78919134-asikter-onskas-umgangesforalder-onabar/1

Jag tänker oftare "Hur tänker ni som skaffar barn med en partner ni inte känner"?

Hur vet du att dom gör det?

Eller ja, jag skulle snarare säga att man aldrig kan vara säker på att man känner en annan människa helt och hållet. Även efter 20 år tillsammans kan det komma fram sidor man aldrig trodde fanns där.

Hur tänkte du nu?

Jag vet hur familjerätt funkar, har jobbat med det i +30 år. Pappan till ditt/dina barn har rätt till umgänge (så länge inget brottsligt/felaktigt inträffar). Så bry dig inte om vad andra säger.

Och du... Istället för att tänka att detta är något du måste genomlida, tänk att det är bra för dina barn att träffa deras far! För det handlar inte om dig utan om dem.

För 2 år sen fick jag till mig från soc att jag dels kunde kräva att pappan skulle ha med sig någon vid umgänge och även neka barnen att åka dit om jag var orolig för deras hälsa osv. Det var isåfall upp till pappan att anmäla mig om han tycker jag handlat fel. Men jag ska alltid tänka på barnens bästa och kunde göra detta om jag var orolig för barnen. Situationen var sådan att pappan åkte in och ut på psykiatrin, medicinändringar mm och la jag ihop det med att han aldrig tog barnen när vi levde ihop så krävde jag att hans mamma eller pappa skulle vara med. Nu klagade han inte direkt och det gick bra. Men det var så sov sa till mig "det är ditt ansvar som förälder att inte lämna om du är orolig för barnen"

Min man har slitit med ett jobbigt ex (sjukdomsbild) och har numera ensam vårdnad men innan han stämde på vårdnaden så var beskeden otroligt tydliga från både Soc och  samarbetssamtal att han bedömdes som den sunda föräldern i sammanhanget och att om han bedömde mamman vara för sjuk för att ha hand om barnen så jo, då fick han hålla dem hemma (de bodde då varannan vecka).
Jag är fullt medveten om att det är svårt i praktiken, specielt när motparten inte förstår sin sjukdom och inte håller med om att hon är sjuk (därför det till slut blev en stämningsansökan).  Jag vill ändå poängtera detta eftersom TS verkar så fullt fast i sin övertygelse att det inte går att göra så. 
Finns det goda  skäl - håll barnen hemma.