Hur kommer vi framåt med vår treåring?

Vi väljer verkligen våra strider och det märker han. Det är i de situationer som vi vill något annat än honom som bråken uppstår.

Han beter sig som värst när en av oss är ensam med honom. Han får mycket egentid med både pappa och mamma (jag har alltid hämtat tidigt på förskolan och sedan har det bara varit han och jag tills pappa har kommit hem och då har jag försökt leka med honom men när pappa kommer hem är jag helt slut efter allt bråkande, och pappa har egentid på helgerna med samma resultat).

Han bråkar i alla situationer under hela dagen. När vi ska äta frukost vill han inte äta frukost utan kastar maten på golvet och på bordet. När vi ska tvätta händerna efter frukost ska han inte tvätta händerna utan spruta vatten i hela badrummet. När vi hindrar honom får han ett utbrott. Han får istället hålla duschslangen vid de tillfällen han badar duschar och spruta vatten var han vill i duschen, men då blir det istället bråk när han ska sluta och gå upp. Efter att han ätit frukost och tvättat händerna går han loss på leksakerna, kastar, slår osv. Eller så vill han titta på TV/iPad och får utbrott när jag säger nej. Så här håller det på under resten av dagen. När de andra föräldrarna på förskolan/grannar säger nej till sina barn i samma ålder ute så lyssnar de oftast men vår son får istället utbrott och vrålar över hela området.

På BVC är han en ängel och helt normal så de tycker att det är konstigt att han inte slutat med blöja än då de tycker att han är mogen för det och förstår. Han verkar vara tidig för sin ålder med det mesta enligt dem. De säger bara att vi ska hänga i och inte ge oss utan vara bestämda och konsekventa. BUP känns inte aktuellt för hans del, han vet ju hut man ska bete sig, han hör det bara inte mot oss föräldrar.

Vi ska gå på föräldrautbildning i höst men jag skulle vilja ha lite konkreta tips innan dess.

Vi gör samma som ni gjort vid matbord osv. men nästa måltid/ dag är det samma sak igen. Nu har det gått ett år utan förbättring så det funkar uppenbarligen inte för oss.

Vi går ut i skogen, på tomten eller lekplatsen men han vägrar cykla och göra av med energi på annat än hyss. Han är lite sen grovmotoriskt (inte onormalt sen dock) och vill inte försöka med nya saker, mer än på föris. Hans pappa är likadan med att prova nya saker och ger upp efter ett försök så jag tror att det är genetiskt. Men försöke jag uppmuntra honom eller peppa/visa så får han ett utbrott.

Detta låter kanske dömande, men är inte tänkt så. Tonen i TS är lite att barnet är utstuderad och gör en massa elände på flit, men jag tror inte att så små barn kan vara så utstuderade. Vi har haft mycket nytta av lågaffektivt bemötande och tänket "barn gör rätt om de kan". När det gäller 3-åringar generellt försöker jag tänka mycket känslor i liten kropp och när de inte kan härbärgera dem blir det kaos. Kan han vara en väldigt smart kille som behöver mer intellektuella utmaningar hemma? Är det strukturen på förskolan som hjäkper till? De använder kanske bildschema eller så finns en invand rutin typ frukost-toa/handtvätt-klä sig för utelek-gå ut etc som han saknar hemma? Sen ÄR vissa barn mer viljestarka än andra ..... ????

Idag hade vi tre bråk, först ett när jag skulle hämta på förskolan (han vägrade gå hem trots att alla andra 15-timmarsbarn gick), sedan ett när vi gick hem (han fick prova att gå själv hem för första gången och stack då ifrån mig gång på gång och var på väg rakt ut i gatan framför kommande bilar ett flertal gånger innan jag lyckades fånga in honom. Hans förskolekompisar i samma ålder går eller springer snällt på trottoaren och stannar när deras mammor säger till dem men inte min unge som hädanefter får fortsätta åka vagn, trots att han behöver röra på sig) och sedan ett hemma. Tillslut sa jag till honom att han fick gå upp på sitt rum och stanna där tills han blev glad och snäll igen. Efter ett tag ropade han på mig och vi kramades och pratade om vad som hade hänt och hur vi båda kände (precis som vi brukar göra efter bråk). Efter det var det lugnt resten av kvällen.

Har inte känt mig bekväm med sele, det känns så fel att koppla ett barn, men det får väl bli så då. Jag kommer dock skämmas ögonen ur mig.

Det var de stora bråken som jag valde att strida med, i övrigt gör han inte alls som man säger till honom men man kan ju inte bråka om allt. Men det betyder inte att det fungerar bra i övrigt.

Jag håller inte med dig, tycker absolut att barn ska lära sig att vara snälla mot andra, både föräldrar och kompisar och djur. Man slåss inte, man skriker inte och kastar inte saker. Däremot behöver man inte ha samma åsikter om allt men det är inte samma sak och det pratar vi om - hur han känner och vad han vill och hur jag känner och vad jag vill. Han förstår inte vad ?bättre humör? innebär, däremot vet han vad glad och ledsen och arg innebär så det är de termerna vi använder.

Ja, men min son förstår inte vad ?bete sig vettigt? innebär heller, därför anpassar vi oss till hans nivå och använder termen ?snäll? just nu, precis som pedagogerna på förskolan.

Att vara snäll är en oerhört fin egenskap. Det är inte detsamma som att vara mesig. Jag kan rekommendera "Konsten att vara snäll" av Stefan Einhorn

Och jag menar inte att ni vuxna bråkar på barnet onödigt mycket, men att barnet måste hitta ett sätt att bryta den vana det blivit att ständigt försöka provocera er på olika sätt.