Inlägg från: Den Veliga Modern |Visa alla inlägg
  • Den Veliga Modern

    Att jämföra - man får ta det onda med det god

    Hur länge har man inte hållit på med att jämföra sig? Sedan man var liten, antagligen. Definitivt sedan man fick barn... Då var det ju inte ens i hemlighet längre man gjorde detta, alltså jämförde sina barn. Helt öppet: "Tog ditt barn bröstet direkt?" "När log ditt barn första gången?" "Har ditt barn vänt sig från rygg till mage ännu?"

    Det är väl helt naturligt. Man visste ju ingenting då i början, behövde all vägledning man kunde få. Hur skulle det vara, egentligen? Jag vet inte om jag reflekterade över om det skulle gå över, det där "jämförandet" men det har det inte gjort. Nu när jag har två tonåringar jämför jag inte lika mycket längre, definitivt inte lika öppet, inte på det sättet - men så fort någon annan förälder berättar något där mina ungar ligger i lä blir jag lätt rätt stressad. Till vilken nytta? 

    Jag resonerar mer kring detta i min blogg:

    denveligamodern.blogg.se/2018/march/du-skola-icke-jamfora-dina-barn-med-andras-men-anda-hur-gor-ditt-barn-2.html

    Hur gör ni andra tonårsföräldrar? Kan man lära sig att ta det onda med det goda när man håller på så där och jämför? Och ens ungar gör väl ändå i slutändan som de själva vill och kan. (Och har antagligen fullt upp med att jämför sig med sin kompisar...)

Svar på tråden Att jämföra - man får ta det onda med det god