Arv vid särkullsbarn

Jag förespråkar som sagt äktenskapsförord specifikt i fall där nyfamiljer bildas. Just för att man har hunnit bygga upp olika ekonomier och vid senare tid i livet speciellt, tycker jag det vore fel av vare sig mannen eller damen att roffa åt sig av sin partners pengar som man själv inte varit del av att bygga upp. 

Så jag håller med dig att det blir samma problem för henne om det är hon som sitter på tillgångarna. 

Har man inte byggt upp en såpass kärleksfull relation på 35 år till sitt (nu vuxna) barn att den efter 35 år inte skulle vara utom sig av sorg vid dens fars bortgång anser jag nog att denna förälder har misslyckats totalt. Men det är jag det. Vi tar alla hand om varandra vid en bortgång och håller ihop. Alla delar sorgen. 

Har en man barn på 35 och ett på 12 är det en ganska stor skillnad. Det kan hända 35 åringen är en bästa vän till pappan, således en annan typ av tight relation som 12 åringen aldrig kommer ha i det fallet. Självklart är det skillnad på en 35 årig relation kontra en som varat i 12 år.

Blir inte de andras vardag påverkad alls bara för att de inte bor med sin far?
Är du allvarlig?

Min sons pappa dog helt oväntat när sonen var i tonåren, vi var skilda sedan flera år och sonen bodde med mig. Tror du inte att han påverkades av sin fars död för det?
Det kan jag lova dig att den gjorde. Det kostade sonen hela högstadiet så sorgen blev så ohanterbar, hans koncentration var som bortblåst. Från bra betyg till knappt godkänt i slutbetyg.

Fast det hade väl inget med pappans bortgång att göra enligt dig...

Okänsliga människa!

Resonerar du likadant runt dig själv?
Spelar det ingen roll ifall en av dina föräldrar skulle dö? Såvida de ännu lever alltså. Slutar man sörja sin förälder på sin 18-årsdag? Eller när man flyttat hemifrån? När annars?

Jag brukar tycka att du skriver vettigt men nu verkar du tappat all sans och förnuft!

Det väl klart att även de andra barnen kan bli ledsna, MEN vem anser du själv hade fått den största förändringen i sin vardag, din son eller hans (fiktiva) halvsyskon som bodde ihop med sin pappa?
Din son hade kvar sitt hem i intakt skick, det hade inte hans halvsyskon.

Jag hade blivit ledsen om mina föräldrar gått bort, men min vardag hade varit som vanligt. Hade jag varit yngre och bott hemma så hade det varit en jäkla skillnad.

Du tycker möjligtvis inte själv att du brer på och fabulerar lite väl mycket nu....................

"Kan bli ledsna"?
Jag berättade precis att hela högstadiet ruinerades för en elev som tidigare hade bra studieresultat!

Jag anser att båda barnen hade gjort en lika stor förlust om det funnits några halvsyskon, som det som tur var inte gjorde.
Jag sörjde sönder hjärtat, det tog många år att hela då han var min bästa vän. Pappans fjälla hade en ny fästman efter en ganska kort tid. 
Jag sörjer än i dag, han var som sagt min bästa vän. Hon har mer eller mindre glömt honom. (Jo, det vet jag. Vi ses då och då i förbifarten.)

Så, visst, att det fiktiva syskonet hade fått tuttats ihop med en ny "fadersgestalt" snabbt efter sin fars död. DET skulle jag kunna säga hade haft större effekt, efterspelet, för det barnet. 

Självklart påverkas vardagen om en nära familjemedlem dör. ÄVEN om man inte lever med personen dagligen. Även om det rent praktiska ser likadant ut påverkas de flesta av sina känslor.

Allvarligt - att avfärda någon med "de blir EVENTUELLT (!!!!?) lite ledsna men deras vardag påverkas inte alls är skrämmande kyligt.

Även för någon som inte gillar bonusbarn borde det finnas möjlighet att sätta sig in i snara människors känslor och KOPPLA BORT sin aversion mot tidigare barn. Det säger en del om den förmågan.

Jag var 30 när min pappa dog, var vuxen och hade bott hemifrån i nästan 10 år, nog sjutton påverkades min vardag när han dog. Med facit i hand så var det steg ett till min utmattningsdepression som kom över 10 år senare.

Jag är i den åldern då föräldrarna börjar, av naturliga orsaker, dö. Inte för att vår ekonomi eller vårt boende påverkas när de dör, men likväl, vår vardag påverkas.

Men jag tror du uttryckte det väldigt dumt, för är man tvungen att lämna sitt boende, så är det mer faktorer som blir påtagliga. Barn som flyttat hemifrån eller har ett annat boende behöver inte hantera den biten också.
Vardagen har mer än bara boendet och ekonomin att göra, den känslomässiga biten ska man inte förringa.

För övrigt så tycker jag att den skrivningen som min svärfar och hans fru har i sitt testamente är väldigt bra. Om man vill ha ut sin del direkt, då blir det endast laglotten, låter man bli, så får man arvslotten. Dvs man får ett val, hela sin del om man väntar, halva sin del om man behöver det nu.

I de flesta fall är boendet så pass så belånat så det blir ingen större skillnad.

Annars håller jag med dig om att anlita jurist när det är särkullbarn inblandade om man har gemensamma tillgångar och/eller är gifta.

Som vi har det, så behövs ingen jurist, vi är inte gifta, vi har inga gemensamma tillgångar (än det vi har i lösöre)

Självklart blir barn som bor med den föräldern som dött påverkade i sin vardag mer än ett vuxet barn som flyttat hemifrån. Och visst behöver barnen skyddas så att de exempelvis kan bo kvar med dem efterlevande föräldern. Dock ser jag ingen motsats till att de äldre barnen får ut sin del av arvet i det ändå.

Min bonusdotters vardag må inte påverkas då hon inte bor hemma men för mig är det självklart att hon inte ska behöva vänta på sin del om hennes pappa skulle dö den delen, som också kan vara bortblåst den dan jag dör. Lika självklart är det att vi sett över den biten så att den efterlevande föräldern inte behöver oroa sig för detta.

Ja, det är ju inte klokt. Ibland undrar jag om "Ess" finns på riktigt eller om det är en, som du säger, mild dörrmatta som knyter näven i fickan och lever ut allt här på FL.

Utöver det så verkade hon glömma i sin svada att i mitt exempel, var barnet ännu ett barn. Inte en vuxen son, som enligt "Ess" lämnat känslorna när han klev ur barnskorna.

Vi gör nog bäst i att inte engagera oss för mycket i hennes svador.