Arv vid särkullsbarn

I ditt fall är det kanske så, hos andra så är det tvärtom, vissa väljer ett särbo liv. Vilket som passar bäst beror ju på hela situationen i sig.

Fördelen med att inte gifta sig är att den ena kan äga och betala för boendet, och den andra lägger undan pengar för att kunna köpa ett boende om/när det behövs. Men det gäller ju att se till att ens ägodelar står i ens namn och inte kan tas för gemensamt införskaffade. Så hur man än vänder och vrider på det så är det viktigast att ha klara papper på allt.

När personer säger emot sig själva... 

Förövrigt markerade jag en text kursivt där för att du ska hänga med mig här. Vad menar du med den linjen? Att man som ny partner inte ska hamna i avgrunden för att det finns särkullar händer inte. Som du fint påpekar i alla andra trådar om vilka parasiter exfruar är som skiljts från männen inte minsann ska få några pengar utöver det lagen säger, just för att "man måste ju faktiskt kunna stå på egna ben." Du förespråkar mycket om detta i sådana trådar. Vilket gör att jag blir så förundrad över att du inte tycker att en ny partner också ska kunna stå på egna ben om hennes man (med bagage) skulle gå bort. (Antingen genom död eller skilsmässa). Varför tycker du inte man ska följa den lagliga mallen utan här i detta fall vill du böja den (också enligt lag) men likväl ska den böjas? 

Jag tycker egentligen du brukar prata sakligt, Ess. Men, det är också uppenbart hur du vänder kappan efter vinden om det gäller en styvmamma eller (från kärnfamilj) mamma som är i kris i en tråd på familjeliv. Och därför blir det ganska omöjligt att ta något från dig seriöst. 

Hur får du överhuvudtaget ihop den tråd som handlat om en lat kärring som vägrar jobba och lever på sitt ex, med denna tråden där en person vill kunna behålla SIN BOSTAD som hon både lagt tid och pengar på och inte vill sälja för att några utomstående ska ha pengar.

Sen är det väl rätt självklart att hela tillvaron ställs på ända när ens partner går bort. För de tidigare barnen förändras egentligen inte så mycket. De bor hos sin mamma och deras vardag flyter på som vanligt. Eller som i ts, de är vuxna och deras liv flyter vidare utan något speciellt.

Hur får du att man vill kunna behålla sin bostad till att inte stå på egna ben??
Jag är väldigt nyfiken på hur du tänkt här, om du överhuvudtaget tänkte alls. Du bara drog till lite från olika trådar med helt olika innehåll och försöker applicera det på en tredje tråd. 

Det här är nog en ganska vanlig fråga/tanke i dagens samhälle.

Då det verkar kännas viktigt för dig så tycker jag du ska vända dig till ett professionellt bollplank; boka tid hos en jurist och rådfråga, alternativt så brukar vissa bibliotek erbjuda kortare juridisk hjälp (av en jurist) för en första bedömning liksom.

Som flera skriver så ärver barnen först, men sedan kan det vara skillnader beroende på vad man införskaffade ihop som sambo resp gift. Osv. Så spekulera inte, utan gå till en jurist och få klarhet om det känns angeläget.

Här skriver du först om att en fars död är mer hemsk för sina nya barn än sina gamla, för de har ändå sin mamma. (Sidnotering till dig Ess är att det har faktiskt de nya barnen MED. Eller är fallet så att ni styvmorsor är handlingsförlamade möjligen?). I annat fall skriver du fint här om detta och jag svarar dig att vare sig ts mans barns mor lever eller ej, är inte något hon berättat om i tråden än vad jag visste. 

Då säger du plötsligt emot din första kommentar. 
Liksom du skapar argument ur tomluft för att sedan ändra kappan efter vinden när du inser luftslottet du snickrar ihop. Typ, i var och varannan styvförälder-debatt. Ja, "lat kärring," heter det visst när det gäller exfruar. ;) Tja, föresten. För pappan är det inte några utomstående utan hans barn. Vilket är mer blodsband än vad en fruga någonsin kommer vara. Jag förstår att det finns oschyssta fall där barnen inte är rättvisa mot pappan och han kan ha en ny. Men de fallen är sällsyntare utan majoriteten utgör barn som har god relation med sin far. Därmed är lagen gjord som mall därefter. Att barnen ska dela lika på arvet. Mannen KAN ha spelrum om han önskar att ge mer åt partnern eller specifikt barn, då det som sagt finns jobbigare situationer där en familjemedlem kanske inte "förtjänar" sådant arv från en förälder. Men som sagt utgör det inte lika stor del. Därför blir det ganska fel av dig att jämnt försöka utgå från din familjs scenario och tro att det gäller andra också. 

Ja. Skils man åt så kommer man ända bli av med fastigheten. Man köper inte en dyrare fastighet än man har råd med, ellerhur? För går partnern som sagt bort, eller bestämmer sig för att lämna dig - ja då står man där och glor och hoppas på att bonusarna inte ska kasta ut en. 

Mitt råd till TS är att bo i en bostad hon själv har råd med om hon vill vägra flytta på sig när dagen kommer som hennes man går bort. Det är enda lösningen. Så är hon inte beroende av att hon bums måste ha arvet av sin man för att överleva. Så kanske du också borde tänka Ess så slipper du vara så "rädd" för alla särkullbarn. Dom är liksom som du uttryckt utomjordingar för dig, men inte för mannen. Det är faktiskt hans barn. Hur mycket du än ogillar det faktumet. 

Självklart är det mer hemskt för de barn som har sin vardag med pappan. De andras vardag blir inte påverkad alls. 
Hur svårt är det att förstå??

De barnen som bor med sin mamma blir INTE påverkade av att pappan dör. Barnen i ts är vuxna så det spelar faktiskt ingen roll huruvida deras mamma lever eller inte, för de har sin vardag ändå. 

Tråden du syftar på gäller en lat kärring. Jag anser förövrigt att alla hemmafruar är lata kärringar. 

Vem har påstått att jag skulle va rädd för särkullar?
Jag tycker inte om dem. Men så kan man inte gilla alla heller. 

Eftersom du verkar upplagd för att dra slutsatser utav en mängd olika trådar som jag skrivit i, så har jag något för dig att bita i.
-Jag skulle aldrig någonsin lägga 2000 kr på hans tidigare barn.
Är jag en snål spara?

-Jag skulle utan tvekan lägga 2000 kr på en onödig pryl jag själv vill ha.
Är jag en slösa?
Jag är nyfiken på din slutsats eftersom allt är svart eller vitt, är jag en spara eller slösa?

Struntprat. Det där barnen kanske har vv/vh. Självklart blir de påverkade. Om inte något, mentalt. Det blir minst lika påverkade som ny fru+gemensamma barn om inte mer - för de har haft sin pappa i sina liv längre än de nya. 

Jaha du tycker allt är svart eller vitt. Personligen anser jag dig inte en slösa eller spara. Det kan nog bara du bestämma och du sätter nog bäst etikett på dig själv. Du behöver givetvis inte lägga pengar på din partners barn om du inte önskar det. Alla har sitt personliga ansvar för sin egna ekonomi som jag ser det. Vilket betyder att man betalar för den bostad man har och att man själv även har råd med den. Då kan man enkelt köpa ut eventuella tidigare barn om det behövs. Blir liksom inga problem och man slipper vara en sån där latkärring du skriver om, som vill ha pengar/hus man själv inte arbetat för ;). 

Bs, de blir ev lite ledsna, men deras vardag påverkas inte alls. 

Det är du själv som drar in andra trådar i denna, och drar din slutsats efter det.
Men eftersom du lusläst allt jag skrivit, så måste du även ha koll på att jag förespråkar att alltid ta juridisk hjälp när det finns särkullar.

PAUS!

Så du hävdar tex. att om en man dör så är det mer tragiskt och upprörande för hans utflugna 35 åriga son med egen familj än det 12 åriga hemma boende barnet som nu förutom att förlora sin pappa också genast tvingas flytta, ev från alla sina vänner och din trygga omgivning?

Och detta baseras på att mannen varit 35 åringens pappa längst????

Så en sladdis har aldrig rätt att vara lika upprörd som ett äldre syskon?

Du verkar förresten också hela tiden förutsätta att mannen hela tiden varit den med tillgångar i den här situationen. Eftersom de är gifta så blir det ju samma problem om det från början är hennes pengar, hus och andra tillgångar. De räknas ju med i bodelningen när dödsboet räknas ihop och barnen måste sedan lòsas ut