Arv vid särkullsbarn

Här skriver du först om att en fars död är mer hemsk för sina nya barn än sina gamla, för de har ändå sin mamma. (Sidnotering till dig Ess är att det har faktiskt de nya barnen MED. Eller är fallet så att ni styvmorsor är handlingsförlamade möjligen?). I annat fall skriver du fint här om detta och jag svarar dig att vare sig ts mans barns mor lever eller ej, är inte något hon berättat om i tråden än vad jag visste. 

Då säger du plötsligt emot din första kommentar. 
Liksom du skapar argument ur tomluft för att sedan ändra kappan efter vinden när du inser luftslottet du snickrar ihop. Typ, i var och varannan styvförälder-debatt. Ja, "lat kärring," heter det visst när det gäller exfruar. ;) Tja, föresten. För pappan är det inte några utomstående utan hans barn. Vilket är mer blodsband än vad en fruga någonsin kommer vara. Jag förstår att det finns oschyssta fall där barnen inte är rättvisa mot pappan och han kan ha en ny. Men de fallen är sällsyntare utan majoriteten utgör barn som har god relation med sin far. Därmed är lagen gjord som mall därefter. Att barnen ska dela lika på arvet. Mannen KAN ha spelrum om han önskar att ge mer åt partnern eller specifikt barn, då det som sagt finns jobbigare situationer där en familjemedlem kanske inte "förtjänar" sådant arv från en förälder. Men som sagt utgör det inte lika stor del. Därför blir det ganska fel av dig att jämnt försöka utgå från din familjs scenario och tro att det gäller andra också. 

Ja. Skils man åt så kommer man ända bli av med fastigheten. Man köper inte en dyrare fastighet än man har råd med, ellerhur? För går partnern som sagt bort, eller bestämmer sig för att lämna dig - ja då står man där och glor och hoppas på att bonusarna inte ska kasta ut en. 

Mitt råd till TS är att bo i en bostad hon själv har råd med om hon vill vägra flytta på sig när dagen kommer som hennes man går bort. Det är enda lösningen. Så är hon inte beroende av att hon bums måste ha arvet av sin man för att överleva. Så kanske du också borde tänka Ess så slipper du vara så "rädd" för alla särkullbarn. Dom är liksom som du uttryckt utomjordingar för dig, men inte för mannen. Det är faktiskt hans barn. Hur mycket du än ogillar det faktumet. 

Struntprat. Det där barnen kanske har vv/vh. Självklart blir de påverkade. Om inte något, mentalt. Det blir minst lika påverkade som ny fru+gemensamma barn om inte mer - för de har haft sin pappa i sina liv längre än de nya. 

Jaha du tycker allt är svart eller vitt. Personligen anser jag dig inte en slösa eller spara. Det kan nog bara du bestämma och du sätter nog bäst etikett på dig själv. Du behöver givetvis inte lägga pengar på din partners barn om du inte önskar det. Alla har sitt personliga ansvar för sin egna ekonomi som jag ser det. Vilket betyder att man betalar för den bostad man har och att man själv även har råd med den. Då kan man enkelt köpa ut eventuella tidigare barn om det behövs. Blir liksom inga problem och man slipper vara en sån där latkärring du skriver om, som vill ha pengar/hus man själv inte arbetat för ;). 

Blir inte de andras vardag påverkad alls bara för att de inte bor med sin far?
Är du allvarlig?

Min sons pappa dog helt oväntat när sonen var i tonåren, vi var skilda sedan flera år och sonen bodde med mig. Tror du inte att han påverkades av sin fars död för det?
Det kan jag lova dig att den gjorde. Det kostade sonen hela högstadiet så sorgen blev så ohanterbar, hans koncentration var som bortblåst. Från bra betyg till knappt godkänt i slutbetyg.

Fast det hade väl inget med pappans bortgång att göra enligt dig...

Okänsliga människa!

Resonerar du likadant runt dig själv?
Spelar det ingen roll ifall en av dina föräldrar skulle dö? Såvida de ännu lever alltså. Slutar man sörja sin förälder på sin 18-årsdag? Eller när man flyttat hemifrån? När annars?

Jag brukar tycka att du skriver vettigt men nu verkar du tappat all sans och förnuft!

Har en man barn på 35 och ett på 12 är det en ganska stor skillnad. Det kan hända 35 åringen är en bästa vän till pappan, således en annan typ av tight relation som 12 åringen aldrig kommer ha i det fallet. Självklart är det skillnad på en 35 årig relation kontra en som varat i 12 år.

Det var jag som hade med mig störst tillgångar in i boet och vi har skrivit äktenskapsförord på att vi har enskild egendom. Min man har inte lagt en krona på huset utan vi har papper på att han lånat till kontantinsatsen av mig. Däremot kan ju huset stiga i värde och bli en betydande summa att lösa ut särkullsbarnen för. Det och att ensam stå för månadskostnaderna gör att jag inte vet om jag skulle kunna bo kvar om min man dog. En livförsäkring kan såklart vara ett alternativ men är dyrt när min man snart är 60. Vi har pratat om att gå till en jurist och se över alternativen  vad som händer om någon av oss dör eller vi separerar, men det känns nyttigt att höra hur andra i liknande situation resonerar eller vilka aspekter man ska tänka på.

Ja, det är ju inte klokt. Ibland undrar jag om "Ess" finns på riktigt eller om det är en, som du säger, mild dörrmatta som knyter näven i fickan och lever ut allt här på FL.

Utöver det så verkade hon glömma i sin svada att i mitt exempel, var barnet ännu ett barn. Inte en vuxen son, som enligt "Ess" lämnat känslorna när han klev ur barnskorna.

Vi gör nog bäst i att inte engagera oss för mycket i hennes svador.

Ess anser ju att när föräldrar skiljer sig så ska pappor bryta med sina tidigare barn och ägna sig fullt ut åt sin nya familj. Det är ad hon krävt av sin man och vad hon tycker är rätt tillvägagångssätt. Känslomässigt finns inga relationer mellan barn och deras föräldrar. Vuxna barn göre sig icke besvär, de lever sina egna liv och kopplas helt bort från sin uppväxtfamilj. Ess är den nya kvinnan och kan bete sig hur illa hon behagar mot sin mans tidigare barn - för hon har ju minsann inte valt dem och deras relation med pappan suddades bort samma sekund som hon lev in i bilden. Hon och hennes barn är de som gäller nu. 

Jag tror som tur är att Ess förhållningssätt är rätt ovanligt. Hon är sällsamt känslomässigt stukad, i alla fall såsom hon framställer sig här på FL. Hon kanske lever sitt eget liv så också - att hon kapat alla band bakåt när hon blev vuxen och gör sig av med alla relationer som inte passar i hennes mall. Eller så har hon själv blivit behandlad såsom hon nu behandlar sin mans barn och detta har satt sina spår i hennes känslomässiga utveckling. 

På många sätt gör hon sig till en nidbild av den elaka styvmodern här på FL. Men i verkligheten är hon kanske en mild dörrmatta. vem vet?

Självklart blir barn som bor med den föräldern som dött påverkade i sin vardag mer än ett vuxet barn som flyttat hemifrån. Och visst behöver barnen skyddas så att de exempelvis kan bo kvar med dem efterlevande föräldern. Dock ser jag ingen motsats till att de äldre barnen får ut sin del av arvet i det ändå.

Min bonusdotters vardag må inte påverkas då hon inte bor hemma men för mig är det självklart att hon inte ska behöva vänta på sin del om hennes pappa skulle dö den delen, som också kan vara bortblåst den dan jag dör. Lika självklart är det att vi sett över den biten så att den efterlevande föräldern inte behöver oroa sig för detta.

Och ett barns vardag påverkas alltså inte sålänge rutinerna fortsätter som vanligt?

Så, så länge mamman kan lösa ut särkullsbarnet/barnen kan alltså det barn som bott med henne och barnens pappa också ha kvar sina rutiner att bo med sin mamma, det enda som händer är ju att pappa inte kommer hem från jobbet -eller hur?

Sin del. Varken mer eller mindre.

Ess, jag vill fråga det några saker. Helt ok om du inte vill svara.
Jag är ganska ny här, ser att andra hänvisar till gamla trådar men jag har noll koll.

Är du tillsammans/gift med en man med barn sedan innan?
Är de barnen stora eller har ni umgänge?
Har ni gemensamma barn?
Har du barn sedan tidigare?

Förlåt min nyfikenhet,

Ok, tack för svar.

Det känns som att du inte tycker om dem, har de gjort sig förtjänta av det enligt dig?
Jag dömer dig inte, jag kan inte heller knyta an till en partners barn. Vill inte heller för den delen.

Men tror du på allvar att ett barns vardag inte PÅVERKAS av att en förälder dör? Jag är vuxen och självklart skulle min vardag påverkas stort om min ena förälder gick bort? Räknar du aldrig med att man har känslor?

Inte påverkas lika mycket är en HELT ANNAN SAK än att inte påverkas alls.

Det är faktiskt skrämmande hur du opersonifierar människor pga dina åsikter om bonusbarn.

Antar att man dom förälder inte påverkas av att ens barn dör heller då - om ens rutiber fortsätter rulla på som vanligt. .

Hemsk jämförelse, men tankvärd.
Eller vad säger du Ess?

Jag visste inte att det var någon slags tävling i vem som saknar och sörjer mest?

Jag sätter mig emot att du påstår att den som inte bor med den avlidne INTE PÅVERKAS ALLS.

Ett barn som man inte lever med på heltid. Du vet, det finns sådana situationer...

Du hade inte påverkats alls om ditt vuxna barn dog?

Högst troligt ja. Men ESS påstår att den som inte lever med den avlidne inte påverkas ALLS. Och där anser jag hon är fullkomligt ute och cyklar. .

Vilken del jag inte fattar?

Att du tror att du vet hur folk påverkas av att en förälder dör. Att du påstår att man inte påverkas ALLS enbart pga att man inte lever med den förälder som dör.

Jag "fattar" inte hur man kan vara så Själv centrerad att man inte kan förstå att människor upplever sorg på olika sätt och att man inte kan säga hur någon annan påverkas.

Jag "fattar" inte hur man kan låta sina högst personliga negativa känslor påverka en till den grad att man slutar se ett "barn" sedan innan som en person med känslor och anknytning till sin förälder.

DET är vad jag inte fattar

..Återigen. FATTAR du inte att ens vardag kan påverkas av att förlora en närstående ÄVEN om man vet var man bor, går till jobbet varje dag osv?