Inlägg från: Anonym (Lady) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Lady)

    Arv vid särkullsbarn

    Ess skrev 2018-03-31 08:51:33 följande:
    Huruvida denna mannens ex lever, spelar egentligen ingen roll eftersom barnen är vuxna. 

    När det gäller att ha haft hela livet på sig att bygga upp något, så ger man ju faktiskt upp nåt för att flytta ihop på riktigt där man köper nytt gemensamt boende. Jag tycker inte det är rätt att riskera stå bostadslös enbart för att det finns särkullar. 
    Jag anser inte heller att barnens del ska va olika stora, men däremot så ska partnern kunna stanna kvar i bostaden och va den som får den största biten. 
    Du skämtar va?
    Skulle den nya partnern få den största delen och hans vuxna barn som levt med honom hela sina liv få stå tillbaka?

    Det är tur att det inte är du som stiftar lagar.
  • Anonym (Lady)
    Ess skrev 2018-03-31 09:54:40 följande:
    De vuxna barnen har sitt på det torra, de har sitt hem osv. 
    Partnern är den som verkligen behöver behålla SITT hem, även de ev yngre hemmaboende barnen behöver få behålla sitt hem. Så jag hoppas snarare att du skämtar när du anser att de vuxna barnen som inte bidragit ett skit till deras bostad ska ha rätt till del av den bara för att deras förälder dött.
    Nej jag skämtar inte. Inte lagen heller, som tur är.

    De vuxna barnen kanske har fått stå tillbaka så att deras far kunnat göra den karriär som resulterat i hans kapital. Har du ens tänkt den tanken?
    Och så ska de få stå tillbaka IGEN för att han skaffat sig en ny familj på äldre dagar?

    Som sagt, det är tur att det inte är du som stiftar lagar i det här landet.

    Som "modsey" skrivit tidigare så går detta att lösa via försäkringar. Det är enligt mig det enda rätta sättet att gå om man vill försäkra sig om att den efterlevande partnern får behålla sitt hem. MEN det kan också vara så att just detta hem är barnens föräldrahem och då kan man även skriva det så att fastigheten tillfaller barnen och den nya familjen får tillgångar nog att skaffa sig ett nytt hem.
    Helt upp till den som sitter på tillgångarna.
  • Anonym (Lady)
    HD2017dis skrev 2018-03-31 10:30:04 följande:

    Jag tycker det beror på vilken relation mannen har till barnen. Bryr de sig om sin pappa och ja, dig och era barn, eller spelar de allan och lever goda loppan utan att höra av sig. I det senare är det såklart helt okej att göra de komplett arvslösa, det skulle jag absolut göra om mina barn väljer en sådan väg.

    Men bryr sig barnen om sin pappa och hjälper till i den nya familjen och tar ansvar för sin familj då ska ju bohaget delas med dem.


    Det går, som tur är, inte att göra sina barn arvslösa.
  • Anonym (Lady)
    Ess skrev 2018-04-03 18:06:17 följande:
    Självklart är det mer hemskt för de barn som har sin vardag med pappan. De andras vardag blir inte påverkad alls. 
    Hur svårt är det att förstå??

    De barnen som bor med sin mamma blir INTE påverkade av att pappan dör. Barnen i ts är vuxna så det spelar faktiskt ingen roll huruvida deras mamma lever eller inte, för de har sin vardag ändå. 

    Tråden du syftar på gäller en lat kärring. Jag anser förövrigt att alla hemmafruar är lata kärringar. 

    Vem har påstått att jag skulle va rädd för särkullar?
    Jag tycker inte om dem. Men så kan man inte gilla alla heller. 

    Eftersom du verkar upplagd för att dra slutsatser utav en mängd olika trådar som jag skrivit i, så har jag något för dig att bita i.
    -Jag skulle aldrig någonsin lägga 2000 kr på hans tidigare barn.
    Är jag en snål spara?

    -Jag skulle utan tvekan lägga 2000 kr på en onödig pryl jag själv vill ha.
    Är jag en slösa?
    Jag är nyfiken på din slutsats eftersom allt är svart eller vitt, är jag en spara eller slösa?
    Blir inte de andras vardag påverkad alls bara för att de inte bor med sin far?
    Är du allvarlig?

    Min sons pappa dog helt oväntat när sonen var i tonåren, vi var skilda sedan flera år och sonen bodde med mig. Tror du inte att han påverkades av sin fars död för det?
    Det kan jag lova dig att den gjorde. Det kostade sonen hela högstadiet så sorgen blev så ohanterbar, hans koncentration var som bortblåst. Från bra betyg till knappt godkänt i slutbetyg.

    Fast det hade väl inget med pappans bortgång att göra enligt dig...

    Okänsliga människa!

    Resonerar du likadant runt dig själv?
    Spelar det ingen roll ifall en av dina föräldrar skulle dö? Såvida de ännu lever alltså. Slutar man sörja sin förälder på sin 18-årsdag? Eller när man flyttat hemifrån? När annars?

    Jag brukar tycka att du skriver vettigt men nu verkar du tappat all sans och förnuft!
  • Anonym (Lady)
    Ess skrev 2018-04-03 21:05:32 följande:
    Det väl klart att även de andra barnen kan bli ledsna, MEN vem anser du själv hade fått den största förändringen i sin vardag, din son eller hans (fiktiva) halvsyskon som bodde ihop med sin pappa?
    Din son hade kvar sitt hem i intakt skick, det hade inte hans halvsyskon.

    Jag hade blivit ledsen om mina föräldrar gått bort, men min vardag hade varit som vanligt. Hade jag varit yngre och bott hemma så hade det varit en jäkla skillnad.
    "Kan bli ledsna"?
    Jag berättade precis att hela högstadiet ruinerades för en elev som tidigare hade bra studieresultat!

    Jag anser att båda barnen hade gjort en lika stor förlust om det funnits några halvsyskon, som det som tur var inte gjorde.
    Jag sörjde sönder hjärtat, det tog många år att hela då han var min bästa vän. Pappans fjälla hade en ny fästman efter en ganska kort tid. 
    Jag sörjer än i dag, han var som sagt min bästa vän. Hon har mer eller mindre glömt honom. (Jo, det vet jag. Vi ses då och då i förbifarten.)

    Så, visst, att det fiktiva syskonet hade fått tuttats ihop med en ny "fadersgestalt" snabbt efter sin fars död. DET skulle jag kunna säga hade haft större effekt, efterspelet, för det barnet. 
  • Anonym (Lady)
    Anonym (hess) skrev 2018-04-04 08:01:12 följande:
    Ess anser ju att när föräldrar skiljer sig så ska pappor bryta med sina tidigare barn och ägna sig fullt ut åt sin nya familj. Det är ad hon krävt av sin man och vad hon tycker är rätt tillvägagångssätt. Känslomässigt finns inga relationer mellan barn och deras föräldrar. Vuxna barn göre sig icke besvär, de lever sina egna liv och kopplas helt bort från sin uppväxtfamilj. Ess är den nya kvinnan och kan bete sig hur illa hon behagar mot sin mans tidigare barn - för hon har ju minsann inte valt dem och deras relation med pappan suddades bort samma sekund som hon lev in i bilden. Hon och hennes barn är de som gäller nu. 

    Jag tror som tur är att Ess förhållningssätt är rätt ovanligt. Hon är sällsamt känslomässigt stukad, i alla fall såsom hon framställer sig här på FL. Hon kanske lever sitt eget liv så också - att hon kapat alla band bakåt när hon blev vuxen och gör sig av med alla relationer som inte passar i hennes mall. Eller så har hon själv blivit behandlad såsom hon nu behandlar sin mans barn och detta har satt sina spår i hennes känslomässiga utveckling. 

    På många sätt gör hon sig till en nidbild av den elaka styvmodern här på FL. Men i verkligheten är hon kanske en mild dörrmatta. vem vet?
    Ja, det är ju inte klokt. Ibland undrar jag om "Ess" finns på riktigt eller om det är en, som du säger, mild dörrmatta som knyter näven i fickan och lever ut allt här på FL.

    Utöver det så verkade hon glömma i sin svada att i mitt exempel, var barnet ännu ett barn. Inte en vuxen son, som enligt "Ess" lämnat känslorna när han klev ur barnskorna.

    Vi gör nog bäst i att inte engagera oss för mycket i hennes svador.
  • Anonym (Lady)
    Ess skrev 2018-04-04 14:38:05 följande:

    Hade du läst så hade du även sett att det som händer med barnet är att det bor kvar hos sin kvarlevande förälder och följer samma rutiner som det brukar göra där.


    Följer samma rutiner?

    Och det skulle du veta bättre än jag som levt i situationen?

    Nej, jag ger upp. Du saknar uppenbarligen totalt empati.
  • Anonym (Lady)
    Ess skrev 2018-04-04 19:11:40 följande:
    Nej jag tycker inte direkt om dem. Det finns lika mycket likheter mellan oss som det finns mellan ett äpple och en elefant, våra personligheter matchar inte överhuvudtaget.
    Är du medveten om att du applicerar din aversion mot dina styvbarn på alla andra som inte alls delar din uppfattning?
    Alltså, det är helt ok att inte gilla sina styvbarn men att avhumanisera dem så som du brukar göra tycker jag känns olustigt.
  • Anonym (Lady)
    Ess skrev 2018-04-04 20:27:53 följande:
    Ja det anser jag. Kommer dom vh, så kommer de att bo lika mycket hos mamman som de brukar, deras vardag ser exakt likadan ut som den alltid gjort. 

    Så självklart så berörs inte de personer som inte lever i hushållet lika mycket som de som faktiskt har en vardag med den avlidne.
    Du vet inte vad du pratar om.
    Jag har försökt förklara men du fattar helt enkelt inte!
  • Anonym (Lady)
    Brumma skrev 2018-04-04 20:57:23 följande:
    Inte påverkas lika mycket är en HELT ANNAN SAK än att inte påverkas alls.

    Det är faktiskt skrämmande hur du opersonifierar människor pga dina åsikter om bonusbarn.

    Antar att man dom förälder inte påverkas av att ens barn dör heller då - om ens rutiber fortsätter rulla på som vanligt. .
    Hemsk jämförelse, men tankvärd.
    Eller vad säger du Ess?
  • Anonym (Lady)
    Ess skrev 2018-04-05 19:20:58 följande:
    Anonym (Lady) skrev 2018-04-04 22:04:30 följande:
    Hemsk jämförelse, men tankvärd.
    Eller vad säger du Ess?
    Ni resonerar totalt idiotiskt. Självklart är det personen som har vardagen med den avlidne som saknar och sörjer personens frånvaro mest, hur man ens kan anse något annat är helt otroligt.
    När svärfar gick bort inte fn var det mest synd om maken. Det var svärmor som satt ensam vid middagsbordet, som saknade hans sällskap varje dag.
    Maken var ledsen, men han var inte ensam utan han hade sin familj och sin vardag intakt. 
    Att påstå att det var mest synd om maken är helt absurt, man kan inte ens jämföra hans förlust med hans mammas.

    Menar du ett litet barn eller ett vuxet utflyttat?
    Ett litet barn lever man ihop med.
    Ett vuxet barn har sin familj och det är den som får den värsta smällen om något händer. Det är den familjen som får en totalförändrad vardag.

    Ett litet barn kanske lever med den ena föräldern och träffar den andra varannan helg.
    Tror du att varannanhelgsföräldern bara ruskar på sig lite och sen går det över, jag menar den har ju sina rutiner därhemma ändå?
    Det märks ju bara några dagar per månad att det inte kommer någon?

    (Jag hoppas att du snart inser hur fel du har...)
Svar på tråden Arv vid särkullsbarn