Arv vid särkullsbarn

Detta är ju lite av "nackdelen" att gifta sig med en man med "bagage". Egentligen är ju det "rätta" att följa lagens riktlinjer, vilket automatiskt utan testamente är att barnen som inte är dina får ca 38% och du 62%. Jag förstår att du inte vill stå utan t.ex. huset, men å andra sidan verkar det som att mannen redan arbetat upp en viss typ av livsstil / (kanske du med?) och egentligen : varför ska ni ta del av varandras upparbetade kapital vid detta laget på nivå att ta arv från barnen som fått utså "uppoffringen" från deras far? Jag tänker bara spontant att det vore annorlunda om ni träffats i yngre dagar och fick göra kompromisser/uppoffringar, medan ni numera kanske redan gjort det mesta av detta? Jag VET inte hur eran situation ser ut dock, utan kommer med förslag. 

Samtidigt kan jag då påstå att det vore fel av pappan att ta ifrån sina barn deras arv "bara" för att han skaffar sig en yngre ny fru som kanske lever längre än honom? Ellerhur? MEN - detta är upp till denna man, vad han önskar att göra med sitt kapital han efterlämnar. 

Om jag vore du, hade jag tyckt att en livförsäkring på honom (eventuellt på dig med) hade varit en bra sak att få till. Att mecka med testamentet så anser jag att du har det det gott med 62% redan som det är. Eller? OM nu din man hade gått vidare utan dig, hade du ansett att det vore OK om din man tryckt ned erat gemensamma barns arv till förmån att ge det till sin nya fru? Kan vara en tanke värd att ge lite tid åt. 

Nu VET vi väl inte om denna mans ex lever? (eller så har bara jag totalt misstat det). 

Alltså egentligen kan jag hålla med dig delvis. Däremot så ÄR det mannens val hur han vill göra. Ts har faktiskt lika lite att göra med hans testamente som hans barn. Ur ett rent objektivt perspektiv hade jag tyckt att hans tidigare barn har minst lika mycket rätt till arvet som hans barn han har med sin nuvarande. Jag tycker absolut inte att bara för att han har en ny fru att hon per automatik ska få "allt." 

Nu är det såklart olika i olika fall, men i min bekantskapskrets bland de som skaffar nya så prioriteras ALLA barn i testamentet. Inte den nya partners. Just för att man faktiskt har haft "hela" livet på sig att bygga upp en god ekonomisk standard och vid det läger inte "borde" vara beroende av sin partner. I vart fall "borde" inte barnen bli "skadade" av att föräldern skaffat en partner som inte tillbringat något i livet. 

Däremot ser jag också som så att en person borde få ge vidare sitt arv till vem den så än önskar, vare sig blodsband eller äktenskap. Som det fungerar i England, till exempel. Men men. 

När personer säger emot sig själva... 

Förövrigt markerade jag en text kursivt där för att du ska hänga med mig här. Vad menar du med den linjen? Att man som ny partner inte ska hamna i avgrunden för att det finns särkullar händer inte. Som du fint påpekar i alla andra trådar om vilka parasiter exfruar är som skiljts från männen inte minsann ska få några pengar utöver det lagen säger, just för att "man måste ju faktiskt kunna stå på egna ben." Du förespråkar mycket om detta i sådana trådar. Vilket gör att jag blir så förundrad över att du inte tycker att en ny partner också ska kunna stå på egna ben om hennes man (med bagage) skulle gå bort. (Antingen genom död eller skilsmässa). Varför tycker du inte man ska följa den lagliga mallen utan här i detta fall vill du böja den (också enligt lag) men likväl ska den böjas? 

Jag tycker egentligen du brukar prata sakligt, Ess. Men, det är också uppenbart hur du vänder kappan efter vinden om det gäller en styvmamma eller (från kärnfamilj) mamma som är i kris i en tråd på familjeliv. Och därför blir det ganska omöjligt att ta något från dig seriöst. 

Här skriver du först om att en fars död är mer hemsk för sina nya barn än sina gamla, för de har ändå sin mamma. (Sidnotering till dig Ess är att det har faktiskt de nya barnen MED. Eller är fallet så att ni styvmorsor är handlingsförlamade möjligen?). I annat fall skriver du fint här om detta och jag svarar dig att vare sig ts mans barns mor lever eller ej, är inte något hon berättat om i tråden än vad jag visste. 

Då säger du plötsligt emot din första kommentar. 
Liksom du skapar argument ur tomluft för att sedan ändra kappan efter vinden när du inser luftslottet du snickrar ihop. Typ, i var och varannan styvförälder-debatt. Ja, "lat kärring," heter det visst när det gäller exfruar. ;) Tja, föresten. För pappan är det inte några utomstående utan hans barn. Vilket är mer blodsband än vad en fruga någonsin kommer vara. Jag förstår att det finns oschyssta fall där barnen inte är rättvisa mot pappan och han kan ha en ny. Men de fallen är sällsyntare utan majoriteten utgör barn som har god relation med sin far. Därmed är lagen gjord som mall därefter. Att barnen ska dela lika på arvet. Mannen KAN ha spelrum om han önskar att ge mer åt partnern eller specifikt barn, då det som sagt finns jobbigare situationer där en familjemedlem kanske inte "förtjänar" sådant arv från en förälder. Men som sagt utgör det inte lika stor del. Därför blir det ganska fel av dig att jämnt försöka utgå från din familjs scenario och tro att det gäller andra också. 

Ja. Skils man åt så kommer man ända bli av med fastigheten. Man köper inte en dyrare fastighet än man har råd med, ellerhur? För går partnern som sagt bort, eller bestämmer sig för att lämna dig - ja då står man där och glor och hoppas på att bonusarna inte ska kasta ut en. 

Mitt råd till TS är att bo i en bostad hon själv har råd med om hon vill vägra flytta på sig när dagen kommer som hennes man går bort. Det är enda lösningen. Så är hon inte beroende av att hon bums måste ha arvet av sin man för att överleva. Så kanske du också borde tänka Ess så slipper du vara så "rädd" för alla särkullbarn. Dom är liksom som du uttryckt utomjordingar för dig, men inte för mannen. Det är faktiskt hans barn. Hur mycket du än ogillar det faktumet. 

Struntprat. Det där barnen kanske har vv/vh. Självklart blir de påverkade. Om inte något, mentalt. Det blir minst lika påverkade som ny fru+gemensamma barn om inte mer - för de har haft sin pappa i sina liv längre än de nya. 

Jaha du tycker allt är svart eller vitt. Personligen anser jag dig inte en slösa eller spara. Det kan nog bara du bestämma och du sätter nog bäst etikett på dig själv. Du behöver givetvis inte lägga pengar på din partners barn om du inte önskar det. Alla har sitt personliga ansvar för sin egna ekonomi som jag ser det. Vilket betyder att man betalar för den bostad man har och att man själv även har råd med den. Då kan man enkelt köpa ut eventuella tidigare barn om det behövs. Blir liksom inga problem och man slipper vara en sån där latkärring du skriver om, som vill ha pengar/hus man själv inte arbetat för ;). 

Jag förespråkar som sagt äktenskapsförord specifikt i fall där nyfamiljer bildas. Just för att man har hunnit bygga upp olika ekonomier och vid senare tid i livet speciellt, tycker jag det vore fel av vare sig mannen eller damen att roffa åt sig av sin partners pengar som man själv inte varit del av att bygga upp. 

Så jag håller med dig att det blir samma problem för henne om det är hon som sitter på tillgångarna. 

Har man inte byggt upp en såpass kärleksfull relation på 35 år till sitt (nu vuxna) barn att den efter 35 år inte skulle vara utom sig av sorg vid dens fars bortgång anser jag nog att denna förälder har misslyckats totalt. Men det är jag det. Vi tar alla hand om varandra vid en bortgång och håller ihop. Alla delar sorgen. 

Har en man barn på 35 och ett på 12 är det en ganska stor skillnad. Det kan hända 35 åringen är en bästa vän till pappan, således en annan typ av tight relation som 12 åringen aldrig kommer ha i det fallet. Självklart är det skillnad på en 35 årig relation kontra en som varat i 12 år.

Vi andra resonerar tillbaka till Ess. Hon kör liksom bara en väg men inser inte att det finns "samma scenarior" åt andra hållet förrän hon får dem kastade mot sig och undviker dem som satan. Som alltid... Vänder kappan efter vinden som sagt.