Arv vid särkullsbarn

Huruvida denna mannens ex lever, spelar egentligen ingen roll eftersom barnen är vuxna. 

När det gäller att ha haft hela livet på sig att bygga upp något, så ger man ju faktiskt upp nåt för att flytta ihop på riktigt där man köper nytt gemensamt boende. Jag tycker inte det är rätt att riskera stå bostadslös enbart för att det finns särkullar. 
Jag anser inte heller att barnens del ska va olika stora, men däremot så ska partnern kunna stanna kvar i bostaden och va den som får den största biten. 

De vuxna barnen har sitt på det torra, de har sitt hem osv. 
Partnern är den som verkligen behöver behålla SITT hem, även de ev yngre hemmaboende barnen behöver få behålla sitt hem. Så jag hoppas snarare att du skämtar när du anser att de vuxna barnen som inte bidragit ett skit till deras bostad ska ha rätt till del av den bara för att deras förälder dött.

Jag tycker det beror på vilken relation mannen har till barnen. Bryr de sig om sin pappa och ja, dig och era barn, eller spelar de allan och lever goda loppan utan att höra av sig. I det senare är det såklart helt okej att göra de komplett arvslösa, det skulle jag absolut göra om mina barn väljer en sådan väg.

Men bryr sig barnen om sin pappa och hjälper till i den nya familjen och tar ansvar för sin familj då ska ju bohaget delas med dem.

Självklart är det mer hemskt för de barn som har sin vardag med pappan. De andras vardag blir inte påverkad alls. 
Hur svårt är det att förstå??

De barnen som bor med sin mamma blir INTE påverkade av att pappan dör. Barnen i ts är vuxna så det spelar faktiskt ingen roll huruvida deras mamma lever eller inte, för de har sin vardag ändå. 

Tråden du syftar på gäller en lat kärring. Jag anser förövrigt att alla hemmafruar är lata kärringar. 

Vem har påstått att jag skulle va rädd för särkullar?
Jag tycker inte om dem. Men så kan man inte gilla alla heller. 

Eftersom du verkar upplagd för att dra slutsatser utav en mängd olika trådar som jag skrivit i, så har jag något för dig att bita i.
-Jag skulle aldrig någonsin lägga 2000 kr på hans tidigare barn.
Är jag en snål spara?

-Jag skulle utan tvekan lägga 2000 kr på en onödig pryl jag själv vill ha.
Är jag en slösa?
Jag är nyfiken på din slutsats eftersom allt är svart eller vitt, är jag en spara eller slösa?

Det väl klart att även de andra barnen kan bli ledsna, MEN vem anser du själv hade fått den största förändringen i sin vardag, din son eller hans (fiktiva) halvsyskon som bodde ihop med sin pappa?
Din son hade kvar sitt hem i intakt skick, det hade inte hans halvsyskon.

Jag hade blivit ledsen om mina föräldrar gått bort, men min vardag hade varit som vanligt. Hade jag varit yngre och bott hemma så hade det varit en jäkla skillnad.

Ess anser ju att när föräldrar skiljer sig så ska pappor bryta med sina tidigare barn och ägna sig fullt ut åt sin nya familj. Det är ad hon krävt av sin man och vad hon tycker är rätt tillvägagångssätt. Känslomässigt finns inga relationer mellan barn och deras föräldrar. Vuxna barn göre sig icke besvär, de lever sina egna liv och kopplas helt bort från sin uppväxtfamilj. Ess är den nya kvinnan och kan bete sig hur illa hon behagar mot sin mans tidigare barn - för hon har ju minsann inte valt dem och deras relation med pappan suddades bort samma sekund som hon lev in i bilden. Hon och hennes barn är de som gäller nu. 

Jag tror som tur är att Ess förhållningssätt är rätt ovanligt. Hon är sällsamt känslomässigt stukad, i alla fall såsom hon framställer sig här på FL. Hon kanske lever sitt eget liv så också - att hon kapat alla band bakåt när hon blev vuxen och gör sig av med alla relationer som inte passar i hennes mall. Eller så har hon själv blivit behandlad såsom hon nu behandlar sin mans barn och detta har satt sina spår i hennes känslomässiga utveckling. 

På många sätt gör hon sig till en nidbild av den elaka styvmodern här på FL. Men i verkligheten är hon kanske en mild dörrmatta. vem vet?

Hade du läst så hade du även sett att det som händer med barnet är att det bor kvar hos sin kvarlevande förälder och följer samma rutiner som det brukar göra där.

Nej jag tycker inte direkt om dem. Det finns lika mycket likheter mellan oss som det finns mellan ett äpple och en elefant, våra personligheter matchar inte överhuvudtaget.

Ja det anser jag. Kommer dom vh, så kommer de att bo lika mycket hos mamman som de brukar, deras vardag ser exakt likadan ut som den alltid gjort. 

Så självklart så berörs inte de personer som inte lever i hushållet lika mycket som de som faktiskt har en vardag med den avlidne.

Inte påverkas lika mycket är en HELT ANNAN SAK än att inte påverkas alls.

Det är faktiskt skrämmande hur du opersonifierar människor pga dina åsikter om bonusbarn.

Antar att man dom förälder inte påverkas av att ens barn dör heller då - om ens rutiber fortsätter rulla på som vanligt. .

Ni resonerar totalt idiotiskt. Självklart är det personen som har vardagen med den avlidne som saknar och sörjer personens frånvaro mest, hur man ens kan anse något annat är helt otroligt.
När svärfar gick bort inte fn var det mest synd om maken. Det var svärmor som satt ensam vid middagsbordet, som saknade hans sällskap varje dag.
Maken var ledsen, men han var inte ensam utan han hade sin familj och sin vardag intakt. 
Att påstå att det var mest synd om maken är helt absurt, man kan inte ens jämföra hans förlust med hans mammas.

Menar du ett litet barn eller ett vuxet utflyttat?
Ett litet barn lever man ihop med.
Ett vuxet barn har sin familj och det är den som får den värsta smällen om något händer. Det är den familjen som får en totalförändrad vardag.