Arv vid särkullsbarn

Min svärfar och hans fru har i testamente skrivit att om man vill ha ut sin del direkt (av det som är knutet till fastigheten) så får de endast ut sin laglott, men om de väntar tills båda är borta så får de ut sin arvslott.
En liknande formulering kan ni säkert få ihop. Väntar dom tills du säljer huset eller går bort, då får de ut sin arvslott annars får de laglotten.

Men jag måste nog rätta dig lite. Om din man dör så, enkelt beskrivet, delas era tillgångar i två delar, den ena delen är din giftorätt, den kommer inte din mans barn ha tillgång till, den andra halvan (som då är din mans giftorätt) delas mellan syskonen och den delen som tillfaller era gemensamma barn har du förfoganderätt eftersom ni är gifta. Tänk även på att i denna giftorätt ingår även dina tillgångar och skulder.
Så rent krasst, utan avtal om enskild egendom, så kommer du ha (om ni inte får fler barn) så kommer du stå kvar med 62,5 % om de tar ut sin arvslott.

Jag var 30 när min pappa dog, var vuxen och hade bott hemifrån i nästan 10 år, nog sjutton påverkades min vardag när han dog. Med facit i hand så var det steg ett till min utmattningsdepression som kom över 10 år senare.

Jag är i den åldern då föräldrarna börjar, av naturliga orsaker, dö. Inte för att vår ekonomi eller vårt boende påverkas när de dör, men likväl, vår vardag påverkas.

Men jag tror du uttryckte det väldigt dumt, för är man tvungen att lämna sitt boende, så är det mer faktorer som blir påtagliga. Barn som flyttat hemifrån eller har ett annat boende behöver inte hantera den biten också.
Vardagen har mer än bara boendet och ekonomin att göra, den känslomässiga biten ska man inte förringa.

För övrigt så tycker jag att den skrivningen som min svärfar och hans fru har i sitt testamente är väldigt bra. Om man vill ha ut sin del direkt, då blir det endast laglotten, låter man bli, så får man arvslotten. Dvs man får ett val, hela sin del om man väntar, halva sin del om man behöver det nu.

I de flesta fall är boendet så pass så belånat så det blir ingen större skillnad.

Annars håller jag med dig om att anlita jurist när det är särkullbarn inblandade om man har gemensamma tillgångar och/eller är gifta.

Som vi har det, så behövs ingen jurist, vi är inte gifta, vi har inga gemensamma tillgångar (än det vi har i lösöre)

Man kan och ska aldrig värdera sorg. Man kan sörja en person lika mycket oavsett om man bor ihop med personen eller inte.

Jag kan hålla med om att det blir mer påtagligt när man lever ihop, att förändringarna blir mer påtagliga. Men att värdera sorgen är fel.