Jag blev gravid och då förändrades allt!!!!!!

Har sällan tid att vara inloggad numera men gick in för att läsa trådar och blev väldigt chockad när jag såg att min 'gamla' tråd fortfarande va aktuell.

Har fått barn och sista perioden har varit den bästa o sämsta i hela mitt liv. Den bästa för att jag är helt galet kär i min bebis men värsta för att jag känner mig helt övergiven o sviken.

Min sambo va med på förlossningen o första veckan med bebis så va allt tjafs bortglömt när vi va inne i den berömda babybubblan fast sen så har allt återgått till det vanliga.

Det har såklart inte blivit ett dugg bättre utan det har verkligen blivit så att jag ombesörjer bebisen helt själv medans min trötts sambo bara jobbar eller åker runt med sitt barn på diverse aktiviteter o nöjen. De få gånger vi är själva så tar han ut sin frustration över mig o det slutar alltid med bråk! Vi är utmattade båda två men på helt olika sätt.

Han har ett behov av att leka hjälte inför sin omgivning o han behandlas också som en sån. Hans föräldrar,vänner o syskon är ofta hemma hos oss o springer. Vill bara skrika för är så trött på att hela tiden höra hur lyckligt lottad jag är som har en så fin man men att jag måste förstå att min sambo måste få jobba o ta hand om sin äldsta. Hela jävla tiden får jag höra den där jävla skiten om o om igen. Fräste faktiskt ifrån mot hans föräldrar o frågade hur det kommer sig att de klarade av att uppmärksamma o ta hand om fler barn än sambon när han va liten? Varför skulle inte sambon kunna ha fler än ett? Ingen som fattar piken när jag säger så utan det är fortfarande samma visa om hur jag ska ta hand om babyn o han ska prioritera sitt tidigare.

Hans barn då? Har ingen ork att skriva alldeles för mycket otrevliga saker om denne eftersom jag inte bör eller kan skuldbelägga ett barn. Men känslan är däremot min egen o den känner absolut inga varma tankar längre. Omgivningen har skapat sitt lilla monster, en sån som måste stå i centrum under alla omständigheter o det blir nog en bra framtida medborgare av den där? Knappast!

Jag avvaktar lite o försöker att ge mig själv lite tid. Är däremot på bristningsgränsen. Känner sånt hat just nu!

Mvc är redan på. Har uppmärksammats att jag av outgrundliga orsaker har börjat grina på efterkontrollerna. Verkligen inte min mening men tacka fan för att man är deprimerad! Blir liksom inte bättre av att jag inte får sova mer än en timme i stöten.

Konstruktiva råd är ändå svåra att ta till sig när man är så känslig o utmattad som jag är just för tillfället. Blir bara glad av att få ventilera mina fula tankar och funderingar.

Just det! Det är mors dag idag, får gratulera alla mammor därute.

Vi hade inte tänkt gå på föräldraledighet samtidigt men tack för tipset, aldrig tänkt på att man kan lägga upp det så.

Men sen återstår det att se hur allt blir? Jag ser knappt röken av honom nuförtiden, han har fullt upp med jobb, tonåringar, släkt o familj.

Han jonglerar bara med exet och sitt stora barn. Han litar på att jag fixar markservicen och bebisen till 100 %.

Ska däremot prata med honom om de här sakerna, är så jävla trött på att bli tagen för given.

Bläääää och fy fan vilken jävla skithelvetes dag det är. Jag har vaknat på helt fel sida idag och eftersom hans barn också har haft en riktigt pissig dag så har vi kolliderat här hemma.

Sambo o hans barn stack tidigt imorse för att åka ut på sjön. Nu kom de hem igen för ett tag sen och då vräker ungjäveln ur sig - är du fortfarande hemma o latar dig hela dagarna? Börja träna som maaaaamma gör för du har inget liv. Sa åt ungen att skaffa ett liv själv för helvete för normala tonåringar klänger inte på sin pappa hela tiden. Tappade fan humöret helt och landade på samma jävla barnsliga nivå som tonåringen.

Usch! Inte min dag idag och så jävla trött på allt just nu känns det som.

Åh va jag väntar på det där jävla uppvaknandet. När jag inte längre är den vandrande mjölkmaskinen så ska jag börja lämna över ansvar på honom. Det som stör mig nu är att vi har haft hans barn här flera veckor i sträck och inte fan en gång har jag fått avlastning av min partner.

Jag överdriver inte! Vänner till mig trodde tidigare att jag överdrivit allt men de har snabbt ändrat uppfattning när de har umgåtts med oss. Men en sak bidrar mina hormoner till och det är att jag tappar humöret mycket lättare och det är inte bra.

Idag började bonus tjata om att denne ville åka iväg på en speciell dagsutflykt som ligger några mil bort men då sa jag nej. Idag får min jävla sambo vara hemma och avlösa mig....nån jävla måtta får det vara.

Nej det tror jag knappast men denne har hela tiden haft ett behov av att säga vitt om jag sagt svart och har jag sagt fred så ska hans barn säga krig. Så har det varit hela tiden men sen jag blev gravid så har jag tappat tålamodet med det.

Min sambo säger aldrig ifrån men han o jag bråkar desto mer. Han går ju in i försvarsposition direkt.

Jag kör på den där stilen idag. Sitter ute på en bänk o solar. Då kan han sitta hemma o sura och invänta att bebis vaknar. Jag är så jävla trött på att ha varit isolerad, så jävla trött på att han passat på att gå ut o dricka öl efter jobbet med kollegorna, åkt iväg med båten varje helg med sitt barn medans en annan ligger hemma o grinar.

Jag hatar mitt liv just nu! Jag hatar mig själv som gav mig in i den här familjekonstellationen.

Helt rätt! Så är det! Jag vill inte ha det så här så får börja se över en annan lösning.

Det är inte en familj. Från början fungerade det bra när jag "bara" var pappas tjej, då sågs jag som den självklara tvåan som knappast skulle kunna konkurrera ut nån. Sen jag blev gravid så märkte jag sakta men säkert hur hans barn och hur hans ex svartsjuka har visat sitt fula jävla tryne. Från att bara vara ett bihang så ser de mig och vårt barn som ett hot.

Jag tror inte att det är så vanligt att leva under såna här extrema förhållanden, inte ens i bonusfamiljer. Jag skulle dragit öronen åt mig för längesen men jag såg det bara som nåt väldigt positivt att jag träffat en man som var fullkomligt dedikerad sitt barn. Det var det ta mig fan inte!!

Har föreslagit parterapi o först vägrade han men nu fattar han att jag menar allvar så då har han gått med på det.

Jag har varit så jävla kär i honom och på nåt vänster så är jag fortfarande kär i honom. Men det är också som så att man kan enbart känna hat för nån som man älskar, han är den första människa som mitt känslosystem kan gå från ytterlighet till ytterlighet.