Jag blev gravid och då förändrades allt!!!!!!

Kan du försöka ställa in dig på att det är du och bebisen nu? Jag tror att det kan vara lättare om du är inställd på att det bara är ni två i stället för att du ska sakna dom som borde finnas där men som inte finns där, att det är du som utesluter dom i stället för att du ska känna dig utesluten. Man kan känna sig så otroligt ensam i en relation att det kan kännas bättre att vara ensam på riktigt. Ni behöver inte gå igenom skilsmässan rent faktiskt men att du mentalt ställer in dig på att det nu är du och bebisen mot världen.

När jag väntade mitt andra barn var min partner så negativ till allt att jag ifrågasatte om jag ens ville ha honom med på förlossningen. Jag gick på alla undersökningar själv, frågade inte ens om han ville gå med, detta visade sig han känna sig sviken över i efterhand men jag trodde ärligt inte att han ville så som han hade svikit mig. När jag berättade att jag inte ville ha honom med på förlossningen med sin negativitet så var det nog inte något han hade förväntat sig och han ville ju vara med.

Det är helt sjukt som dom håller på och bekräftar bonusens oro. De ska ju lugna hen och tala om att allt kommer att bli bra men i stället går de in och förstärker hens oro och bekräftar att allt kommer att bli skit. Vad är det för sätt?! Hur hjälper man ett barn på det sättet?!

Det är tyvärr inte ovanligt att man behandlar bonusbarns oro med bekräftelse och det är också ett vanligt problem att föräldrar/partners inte klarar av att se till alla i sin närhet samtidigt. I ditt fall har det spårat ur ordentligt och vid en minst sagt olämplig tidpunkt. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga, det är ju inte du som har satt ditt barn till det här, det är ju alla de andra nötterna. Du kunde ju inte veta att de skulle bli så här galna bara för att du ska ha barn. Det är ju helt sinnessjukt att de inte förstår bättre. Blir man så knäpp av att det finns pengar?

Tänk på att du har rätt att bestämma hur du vill ha det omkring dig, kan du inte få honom med dig är det kanske lika bra att utesluta honom i den mån det går. Om du tex skulle känna att du skulle må dåligt av att ha honom med på förlossningen så är det ingen rättighet för honom att vara med, du bestämmer vilka som får vara med när du förlöser barn.

Det är bra att din sambo erkänner sina brister och visar att han är ledsen, jag har inte fått det där ifrån min sambo. Förr la jag mycket ansvar hos mig själv, i någon elak-styvmoders-rädsla, men nu har jag förstått att lägga ansvaret hos honom för det är faktiskt han som känner alla bäst och borde vilja tillgodose allas behov. I stället har jag ofta känt en förväntning på mig att jag som vuxen, som hans partner, som någon mammafigur, jag vet inte vad, förväntas offra mig för hans barn. Det funkar inte, jag kan inte göra det. Särskilt inte oombedd.
Det är så synd att de här föräldrarna inte förstår att de förstör relationen mellan de personer som de borde bry sig om mest och som man kan anta att de önskar ska ha en god relation till varandra. De kan knappast förvänta sig att man ska kunna älska deras barn när de låter sina barn vara orsaken till partnerns lidande.

Jag tror inte det är lätt att vara i deras situation, jag försöker ha förståelse för att han inte heller har det lätt men jag tar som sagt inte längre på mig ansvaret själv för att det är jag som ska vara den där som slår knut på mig själv för att det ska fungera mellan mig och hans barn.

Jag tror att det dels är könsroller men även för att man själv har tagit på sig för mycket ansvar utan att tänka sig för. Kanske gör man det utifrån någon mall man tror att man måste leva upp till. Jag tror att min sambo har haft lite för lätt att bara luta sig tillbaka och tro att vi löser problemen själva. 
Jag har inte heller en bra relation med bonusen men jag har också släppt mina förväntningar på det. Just nu är jag nöjd om vårt vardagsliv flyter på och vi kan vistas i samma hem. När bonusen inte är här har vi ett avslappnat liv, när hen är här byggs spänningarna på och det är då bråken uppstår. En bra vecka är när irritationen inte har växt under veckans gång. 

Man kunde ju önska att föräldrar, och i det här fallet de andra i omgivningen, kunde förstå att man inte hjälper hans första barn genom att påstå att hen behöver högprioriteras. Mamman till hans barn som blir rabiat och tycker att pappan ska prioritera diverse aktiviteter med deras barn nu, är det för att hon är rädd att barnet ska känna sig utanför? Att en ny familj har skapats nu där barnet inte blir inkluderad? Man önskar ju att hon skulle förstå att barnet blir ännu mer utanför av de spänningar som skapats inom deras familj nu. Farföräldrar och vänner som tycker att du ska förstå hur viktigt det är att han prioriterar sitt första barns känslor nu, förstår inte att det just nu byggs upp en mur mellan dig och hans första barn och att det i sig gör att ni kommer att landa i ett hushåll med två familjer. Det behöver inte vara så illa i sig med två familjer i ett hushåll men rädslan och omtänksamheten de har att första barnet ska känna sig utanför resulterar sannolikt i en framtida situation med iskyla och en stor buffertzon mellan de två familjerna.
Troligtvis förväntar de sig en altruistisk hållning från den nyblivna mamman till pappans första barn och till hennes barns "syskon" och att hon har ett samvete inför ett "oskyldigt barn". Om sitt eget ansvar tänker de inte två gånger.