Jag blev gravid och då förändrades allt!!!!!!

Hej, jag känner igen mig i din situation! Jag känner så för dig, vet hur det är att vara höggravid bonusmamma! För ett år sedan fick jag och min sambo vårt första gemensamma barn, i slutet av graviditeten försämrades min relation med både min bonusson och min sambo. Min bonusson som är 9 år tog avstånd från mig, ville ha pappa helt för sig själv m.m. Innan hade vi haft en fin relation. Min sambo som är konflikträdd vågade inte säga ifrån om någonting gällande hans släkt eller hans ex eller hans son...jag kände mig helt övergiven i graviditeten, under förlossningen och tiden efter. All energi min sambo hade gick åt att ta hand om hans son och stötta honom i att få ett lillasyskon. Jag och bebisen fick klara oss själva de första månaderna, så kändes det. Det var fruktansvärt. Nu har det gått ett år och vi håller fortfarande på och reparerar vår relation efter den svåra tid som var då vår son föddes. Min relation med min bonusson är ganska ansträngd numera. Jag står ut och försöker se det positiva, är upp över öronen kär och fäst vid min ett-åring! Och jag och min sambo har på något sätt börjat nå varann igen, vi gjorde båda vårt bästa när vår bebis föddes men vi räckte inte till för varann. Skriv gärna till mig om du vill ha råd och stöd, jag finns här och vet hur du har det! Det är inte lätt att vara bonusfamilj och få bebis, men det blir bättre med tiden allteftersom bebisen blir äldre, jag lovar.

Hej, jag känner så för dig. Jag behövde inte bekosta saker till själva bebisen själv, däremot behövde jag köpa allt jag behövde för graviditeten själv, gå på nästan alla Mvc-möten själv, öva på profylax själv m.m. Det var som om han bara försvann, känslomässigt och distanserade sig från mig. Och eftersom jag var mer sårbar än någonsin förr i mitt liv och full av hormoner var jag nog mer "krävande" än någonsin. Han var fullt upptagen av sin son. Sedan, när förlossningen väl var över och bebisen född, fanns ingen tid att "tala ut" eller koma överens om saker eller ställa saker till rätta. Det var bara amma, bära, trösta, byta blöja dygnet runt! I några månader. Så om du kan och orkar ta ett snack med din man NU, gärna med familjerådgivare, så råder jag dig verkligen att göra det. Och ta hand om DIG nu, och din kommande bebis! Ni är viktigast! Om jag skulle vilja gå tillbaka och göra om något i efterhand så är det att jag borde ha tänkt på mig själv och bebisen mer, skitit i sambo och bonusson, tagit hjälp utifrån.

...jag kan tillägga att jag och min sambo fick gå i familjerådgivning strax efter vår bebis födelse, det hjälpte en del...vi såg också till att båda två var föräldralediga samtidigt under första året, vilket hjälpte oss att hitta tillbaka. Vi kämpar fortfarande som sagt, mycket är bättre men tyvärr kommer jag alltid minnas mitt barns födelse som en hemsk tid. Jag har fått lära mig att bli en TIGER under året, en tigrinna för mig själv och mitt barn. Hoppas du också känner att du kan plocka fram den styrkan inom dig.

Jag vet, det är ett stort svek. Det är svårt att förlåta sin partner. Jag blev också argsint och aggressiv sista månaden, det kanske var tigern som började vakna! :) Men också mycket hormoner. Du har RÄTT att känna så som du känner och att vara arg. Kom ihåg det. Använd ilskan som en kraft. Vi kvinnor klarar av så mycket. Det kommer att gå bra för dig och du kommer att klara av detta, jag lovar! När jag ser tillbaka på den första tiden så kan jag tycka så fruktansvärt synd om mig själv och bebisen, Jag blev långsamt mig själv efter förlossningen, några månade tog det nog, pga ammande och sömnbrist.

Men samtidigt som jag kan tycka synd om mig och bebisen som blev så övergivna, kan jag se att min partner försökte, och gjorde sitt bästa, på sitt sätt. Han klarade bara inte av att samtidigt stötta sin egen son och mig i vårt barns födelse. Och eftersom han inte klarade av båda valde han sin son. Tyvärr. Kanske gör din sambo också sitt bästa (även om du tycker att han framstår som känslomässigt efterbliven)? Jag vet att min sambo älskar mig otroligt mycket, OCH sin son, OCH vårt gemensamma barn. Han klarade bara inte av allt, samtidigt.

Signe, jag håller helt med om det du skriver! Uteslut sambon och bonusbarnet mentalt och sikta på att det är du och bebisen. Jag ville inte ha med min sambo på förlossningen just pga att jag kände att han inte var något stöd, det gick bra ändå och han var med på slutet :) Får jag fråga, lyckades ni reparera er relation och fortsätta tillsammans?

Ja, vi har pratat mycket och gör så fortfarande, vi gick även i familjeterapi vilket hjälpte. Men vi bråkar en del och jag tror att vi båda är bittra över saker som skedde då vår bebis föddes. Han har sagt att han är ledsen för hur han agerade, att han inte räckte till. Jag har också kunnat se tillbaka på allt han faktiskt gjorde, och se att han försökte på sitt sätt. Han försökte lösa allt det praktiska just då, men fanns inte där mentalt eller emotionellt som stöd. Det låter jobbigt att din man var så negativ, men bra att du lyckades vända det till en bra förlossningsupplevelse och ha med honom. Jag hade min man i rummet bredvid under nästan hela förlossningen. Sen kom han in och stöttade mig riktigt bra i slutet då bebisen kom ut, jag kände bara plötsligt att jag MÅSTE ha honom där, det var en bra upplevelse på slutet. Men vi har inte reparerat allt än och jag har tyvärr inte en speciellt bra relation till hans son i nuläget, vi kämpar på men det går upp och ned.

Om du inte har fått en ordentlig ursäkt så förstår jag att det är svårt att gå vidare. Att bära och föda ett barn gör en så otroligt sårbar, och då behöver man ju verkligen sin partner. Jag känner igen det där jättemycket att ens man förväntar sig att man ska vara vuxen, en perfekt mamma-förebild, styvmamma, ställa upp, offra sig, ja det är höga förväntningar helt klart. Istället för att mer se till sitt eget ansvar eftersom det ju är mannen som är "spindeln i nätet" i en bonusfamilj där mannen har barn sedan tidigare. Mannen håller ihop allt. Men på nåt sätt förväntas styvmamman hoppa in och bli spindeln i nätet istället, kanske pga könsroller? Jag känner även igen det där med att du har släppt ansvaret för din och din bonus relation, det är smärtsamt, jag vet. Jag har hjort samma sak senaste året och har mycket skuldkänslor över det. Men i vissa lägen måste man släppa, jag hoppas att vi kan bygga en bra relation på sikt trots allt. Har du ändå en ok relation med bonus?

Det är precis samma hemmasituation här...väldigt spänt varannan vecka (ibland har vi såklart roligt och allt flyter på men ofta blir det tjafs). Jag trodde att det skulle vara mycket lättare att leva som bonusfamilj än vad det väl var. Jag försöker fokusera på det som är bra och fungerar, min tid och tanke äger bara jag själv så jag försöker välja vad jag lägger energi på. Men ibland kan det verkligen kännas som om man lever ett väldigt krångligt liv :(

Hej, jag läser hur tråden har utvecklats med sorg och återigen, JAG KÄNNER IGEN MIG! Vi är många som varit i din sits, styvmammor, nytt gemensamt barn, kaos hemma.

Det kanske inte tröstar dig men vi finns här, vi vet vad du går igenom. Jag vet inte hur du ska kunna få en lättare situation, det vet bara du, men jag hejar på dig och din bebis! Som sagt så tog jag mig ur MIN jobbiga situation genom att tvinga med min man på olika saker och ta hjälp utifrån.

Jag tvingade med honom i familjerådgivning, tvingade honom att ta ut föräldraledighet, tvingade honom att ta varannan natt (med mjölkersättning till bebisen, fuck amning!), tvingade honom att ta hushållet, fick igenom familjeråd och gemensamma husregler för bonusbarnet, även regler för hur man får tilltala varann. Jag fick även hjälp från Mvc med att prata med en kurator, satt och öste ur mig min ilska hos kuratorn istället för hemma i familjen! Av det du skriver så får jag känslan av att du är ARG, med all rätt. Det finns hjälp att få med ilskan, resurser hos Mvc. Skriv gärna och berätta hur det går, vi finns här. Nu är mitt barn 1,5 år och allt flyter på så mycket lättare här hemma. Men Gud vad vi har fått kämpa.

Canadasvensk, tack! Det har inte varit lätt ska du veta :) Jag håller med dig om att det är lätt att ta på sig en offerroll, i kärleksförhållanden överlag.

Det finns ju nåt som kallas "The Cinderella's stepmother syndrome" eller liknande, som handlar om att många styvmammor blir deprimerade och har ångest under tiden som styvfamiljen etableras och blir stabil, i högre grad än styvpappor. Pga komplexa förväntningar på styvmamman. Det hjälpte mig att läsa om detta, både hos Mvc och familjerådgivningen hade de böcker om styvfamiljer. Det kan vara övergående och det kan bli en jättefin familj! Men då måste man kämpa.