Meningslöst liv som 25-åring

Jag känner igen mig mkt i det du skriver. Jag var också i ett förhållande och var livädd för att göra slut för han var ju min trygghet i alla lägen, vem skulle rädda mig då om jag vore själv?
Ju mer tiden gick desto jobbigare blev det och hade liksom ingen aning vad jag skulle göra med mitt liv, hade också som du 2 vänner, hund o tillslut började jag vantrivas på jobbet också för jag kände på något sätt att alla andra kom någonstans med jag stog och trampade på samma ställe.

Jag tog ett beslut, lämnade killen efter många år tillsammans, började söka jobb utomlands, tog det första bästa jobbet, flyttade, tog med min hund och efter ett tag bytte jag jobb och trivs sjukt bra. Jag tog mitt pick o pack o flyttade till Spanien o nu har jah bott här i ett par år.

Nu säger inte jag att du ska flytta till Spanien, men sätt upp kanske några mål för just dig och våga bryta dig loss om det är det du vill :)

Jag kände att jag utvecklades inte mer i det förhållandet, utan det var nog mest för att jag var bekväm att jag stannade hos honom på slutet och så ska det ju inte  vara.  Jag älskade honom jättemycket o det gör jag forrtfarande dock som en vän. Jag behövde flyga fritt, se nya vyer, träffa nya människor, nya utmaningar som satte igång lågan hos mig igen för att den var rent ut sagt död. för jag var 26 år men kände mig som typ en 60 åring som aldrig gjort något med sitt liv.

Jo, alla mina släktingar bor kvar i Sverige, vi skypar, whatsappar etc nästan varje dag.
Om du inte vågar ta steget till att flytta flytta, sök en sommarkurs utomlands det kan vara början till något som du kanske känner passionerat för sen?

Jag förstår vad du menar, men ibland kan man känna sig ensam trots att man har en familj som älskar dig, ett bra jobb, vänner och sjukt mkt pengar.
Man kan inte jämföra känslor.

Ja det kan det mycket väl vara, Jag förstår dig, det gör jag för jag stod ocgh trampade i nästan 4 år innan jag tog beslutet att lämna honom, och helt ärligt talat är det en av dom jobbigaste sakerna jag har gjort, men i efterhand så ser jag också HUR mycket jag växt och utvecklats som människa.
Men jag förstår dig, det är enormt svårt, och jag hade inte heller direkt massa vänner jag kunde luta mig tillbaka och gråta.

Ta småsaker i taget, som sagt gör små mål för dig själv.. för när du klarar av dessa små mål så ökar ditt självförtroende också.

Du ska se att det blir bra :)