Typ i samma sits fast efter ett 8årblångy förhållande, lite strul i relationen och hon inleder ett förhållande med en kollega som hon nu verkar vara kär i, gick väldigt fort och helt plötsligt existerar man inte längre, för bara 2-3 månader sen var det fortfarande "jag älskar dig"
Känns nästan lite surrealistiskt men man inser till slut att man är värd bättre
Tråkigt att höra. Förstår hur du känner dig.
Låter som i mitt fall. Planering, "löften", ord, handlingar och så vidare bara veckan innan man upptäckte kontakten. Mycket funderingar som om det inte hade hänt då men var på väg.
Man är värd bättre ja. Det inser vi nog till slut. Hoppas dom gör det en dag också bara och får sitta där själva. Kanske till och med bedragna så de får veta hur det tar på en människa.
Vi hade också planer på att ta nästa steg nu när vi hade köpt bostad. Vi diskuterade kommande semester etc. Nu vet man knappt om man vill ha semester eller vad det ens blir av det. När det är fint ute kommer vårkänslorna men glädjen finns ej. Då man vill vara två. Så som det var givetvis.
Håller med dig. Främling, inte värd ett öre och så har man lämnat ut hela sig själv till denna människa. Undrar vad som rör sig i deras huvuden. För oss var det som igår. För dom är det säkert lång tid nu. Två-tre månader med en ny kärlek...
Har ni barn?
Och om jag ska vara ärlig kan det ta väldigt lång tid innan man kommer över någon, efter ett helt år är vissa inte helt återställda, för andra går det såklart snabbare.
Jag blir lite rädd när jag tänker på vissa vänner som blivit svikna, det sätter verkligen djupa spår hos känsliga personer.
Försök att träffa någon ny trevlig tjej att hänga med, behöver inte vara seriöst men kanske någon biö eller fika ibland.
Undvika hennes sociala medier vilket såklart är svårt men nödvändigt, jag vet att man vill kolla stup i kvarten men det fördröjer bara läkningsprocessen.
Det är också viktigt att inse att det är över, även om ni mot förmodan skulle hitta varandra igen blir det förmodligen aldrig samma sak och det man trodde man en gång hade kanske i själva verket var en illusion.
Men du är iallafall inte ensam Om det är npgon tröst :)
Okej. Hur funkar det med barnet?
Hon är 34 och jag 32.
Alla förhållanden blir slentrian någon gång. Jag önskar inget ont mer än i detta fallet. Att det verkligen skiter sig något så fruktansvärt. Man blir ju jämförd i allt och då är man tydligen inget vidare.Sist det hände mig tog det över ett år. Då var jag betydligt yngre men det tog lång tid. Jag har insett att det är över men det är det här med att återigen blivit ersatt. Förnedringen och allt som kommer kring det givetvis.
Jo tack. Sånt här händer varje dag men varje fall är specifikt.
Skönt att höra. Det är ju faktiskt det viktigaste.
Ja det är tankar hela tiden. Åren var inte tillräckligt så fort något nytt dök upp. Allt man gjort känns ju i onödan.
Det finns de tankarna men även idiotiska sätt att se på det som "om jag hade" och så vidare. Tyvärr.
Men det är också tufft att personen man varit så nära och även sett som sin bästa vän nu är totalt olik det man lärt känna. Bara hoppas att gräset inte är grönare på andra sidan men det är väl det. All jämförelse och så vidare...
Jag är glad för det men jag var så inställd på barn snart och det var hon också. Åren går dessutom. Nu ska man ta sig i kragen och gå vidare och sen ska man börja om igen...