Personkemi

Jag älskar inte min sambos barn, men tycker väldigt mycket om dom och de har med tiden blivit viktiga personer i mitt liv (och jag i deras).
Men det var inget quickfix, det har varit många motgångar och bakslag, ibland har jag kunnat sälja hela bunten gratis (inklusive min sambo och även ibland vår gemensamma).
Men grunden har varit att vi klickade bra i början, en sambo som var väl medveten om att hans barn var hans ansvar, en sambo som lät mig vara frustrerad, arg och ledsen utan döma mig och minimera mina känslor.
Han har stått bakom mig när det behövts (OBS jag har aldrig behandlat dom illa, det hade han aldrig accepterat) och gruffat på mig när det behövts.

Så ja, jag tror att personkemin är viktig, för alla, för vem vill dela ett hem med någon som man inte står ut med, då är det bättre att man är särbos.
Sedan kan kriserna komma efter det man flyttat ihop och då är den än viktigare att man har grunderna i form av en bra relation och att man har klickat med varandra.
För jag lovar, en del barn bli allt annat än roliga i puberteten och då gäller det att man har en bra grund att stå på (och det gäller inte endast partnerns barn, utan självklart ens egna)

Svårt att svara på, men de var trevliga. Men det räckte självklart inte. Om du läste vad jag skrev så fick jag stöd av sambon även när det var jobbigt. Det var nog avgörande för att komma igenom de tuffa tiderna.

Jag tror det är så att eftersom inte grundkärleken finns där som med ens egna barn, så blir allt negativt beteende något som dras från "tycka om kontot" och tillslut finns det inget kvar, eller har det blivit så pass urholkat att det inte går att bygga upp igen.
Sen är det också så att om barnen är uppfostrade på ett helt annat vis än man själv är van vid, och man inte har något att prata om utan det känns som aliens som kommer på besök, då ökas klyftan mellan en själv och barnen.

Gick maken från bordet när vi satt och åt, så blev det helt tyst och ingen av oss visste vad vi skulle säga. Det blev en pinsam tystnad där ingen visste vad den skulle säga, utan vi bara vred oss på våra stolar. Vi hade liksom inget gemensamt överhuvudtaget, utan alla samtal bara dog ut direkt han gick från.

Svårt att svara på, men de var trevliga. Men det räckte självklart inte. Om du läste vad jag skrev så fick jag stöd av sambon även när det var jobbigt. Det var nog avgörande för att komma igenom de tuffa tiderna.

Håller med

Hur olika uppfostran kan man ha egentligen? Jag och min partner känns ju som vi är ganska lika, klart jag vet att ens föräldrar gör olika men man kan ju umgås med människor som har annan uppfostran ändå. Sen har hen ju en mamma som jag inte skulle klara av att umgås med och därifrån tar hen med sig mycket in i vårt hem som känns främmande. Det märkte jag inte av i början heller, hen bor ju med sin pappa också och borde ta in lika mycket från båda och ska ju bli en egen person. 
Jag hade inga egna barn när vi träffades, jag kunde ändå tycka om andras barn och tänkte inte i termer av att älska någon som mitt eget barn, jag var inte inne på att skaffa egna barn och inte heller att hitta någon att substituera egna barn. Jag hade hittat en man som jag vill hänga med och han hade ett barn. I början träffades vi bara när han inte hade barn, det var som han hade två liv, och det andra livet la jag inga tankar på alls, inte han heller när han var med mig. Sen började vi vilja umgås mer, i stället för att jag skulle åka hem när hans barn skulle komma så började vi umgås lite mer. Så för mig blev umgänget med hans barn bara en positiv förlängning av mitt umgänge med min partner.
Men jag undrar om inte barnet å andra sidan har haft sina tankar om mig. Där har varit testningar av mig, är jag en riktig kompis, test som barn kan göra med varandra, inte sånt som jag någonsin ägnade mig åt som barn men som jag hört andra resonera. Kommentarer som sluppit ut, vem som är familj och inte. Misstänkliggöranden av mig. Min partner har inte velat se de här sakerna, jag har talat om när hans barn har sagt något som jag tyckt varit anmärkningsvärt men han har stannat vid att barnet inte menar något illa och så har det varit bra med det. 
När jag tänker efter så har det stört mig mycket också att min partner förändrades när barnet kom. Saker som han och jag brukade göra tillsammans glömde han helt plötsligt och sa inte något så stod jag där och undrade varför vi inte gjorde som vanligt. Idag har jag vant mig, jag tycker fortfarande att han blir lite löjlig, inte för att han tänker på sitt barn men för att han har så svårt för att ta in mig i sina tankar kring att han försöker ta hand om sitt barn. Jag har lärt mig att se igenom hans handlingar, när han börjar bli stressad över något som han måste göra för barnet, jag märker det så tydligt på honom nu men fortfarande uttrycker han sig lika luddigt kring det. 
Sen är det så klart så att när man lever med ett barn flera dagar i rad, flera veckor i rad, och år, så är det en helt annan sak än att träffa dina kompisars barn, även om jag tyckte att jag kom dem nära så skulle jag ju inte bo med dom. Man får väl se helt andra sidor då.

Självklart finns det personkemi med i spelet. Men också vad man har för inställning till det hela - är styvbarnen ett nödvändigt ont som kommer med partnern eller är det något positivt med att få fler barn i familjen.

Jag har befunnit mig på den andra sidan, alltså varit ett styvbarn och har helt skilda upplevelser från mina två styvföräldrar:

Mammas man - han har alltid sett mig och min syster som en äkta bonus, han gillar oss som personer och oavsett sin relation med vår mamma. Han blev vår vän och extrapappa och en mycket viktig vuxen. Han tog ett stort föräldraansvar/vuxenansvar för att han ville det och för att han såg sig som en extra pappa till oss. Vi har en egen relation och jag pratar ofta med honom och vi har alltid roligt när vi ses. Han och min mamma är inte gifta längre men jag har fortfarande kontakt med honom (mer än jag har med min pappa) och han är nu en älskad extramorfar till mina barn. 

Pappas fru - hon har alltid sett mig och min syster som ett nödvändigt ont och som lite sämre personer än hennes egna barn. Hon ogillade att min pappa hade ett förflutet med en fru och barn innan henne och ville helst låtsas som att vi inte fanns. Hon har sett till att relationen mellan vår pappa och hans barn har glesats ut och till sist blivit nästan obefintlig. Hon har växlat mellan att ignorera oss till ren och öppen fientlighet. Hon har inte varit en viktig vuxen i mitt liv utan snarare en person som tryckt ned oss, jämfört oss med sina barn (till det sämre förstås). Hon och pappa är gifta fortfarande men jag vill helst inte träffa dem pga henne så vi ses 1-2 ggr per år. Mina barn känner knappt sin morfar. De umgås nästan uteslutande med hennes barn och släkt, men vi förväntas ställa upp och synas på vissa släktkalas eftersom det ser illa ut om inte pappas barn och barnbarn är där, Jag har ingen relation till henne alls och den dagen min pappa inte finns mer kommer jag troligen aldrig att träffa henne mer. 

Eller så har ni bara inte klickat ordentligt, vilket är helt okej så länge grundläggande respekt finns. Jag hade personligen en sådan relation med min pappas fru. Hon var i princip pappas "familj"och någon jag levde med, men hon är inte min närmsta anhörig så att säga. Känns som att det alltid ska vara mellan att fullkomligt ta ansvar och älska eller att ta avstånd/hata. Det går att hitta ett mellanting och det låter ju som att du själv är lite förvirrad kring det hela och då blir det lätt att man övertänker.

Minst sagt förvirrad, ja. Jag köper helt ditt konstaterande av att hitta ett mellanting, jag antar att jag försöker hitta dit. Jag ville testa tanken om personkemi, jag tycker jag läser så många gånger att andra som träffar någon med barn, går in och ser hur det fungerar med barnet innan de ger sig in i relationen. Den inställningen hade inte vi, det var i alla fall inget vi pratade igenom men vi tog det ju ändå lugnt utan att ha pratat igenom det. Jag kände inte att jag klickade med barnet från första början men jag kände inte motsatsen heller, jag kände aldrig att det här kommer inte att gå, jag hade nog aldrig en tanke på att det skulle kunna bli ett problem. 

Jag tror inte det bara är jag som är förvirrad, jag tror vi alla inblandade är det. Kommentarer som jag har fått, jag blir inte klok på det. 

Vem har du fått kommentarer från?

Låter kanske som att du ska fundera över vilken roll som passar dig bäst och sen se om det funkar med barnet. Om inte så är det bara att släppa det, så länge respekt och omtanke finns så funkar det ändå.

Sen spelar barnets ålder stor roll också. Är det ett äldre barn så är det mer förståeligt att man kanske inte klickar riktigt ordentligt eller komma nära när man börjar bli självständig och redan fått en grundläggande uppfostran av närvarande vuxna.