Varför vill jag inte ha sex med min pojkvän?

Jag älskar honom över allt och vi har så roligt ihop = bästa kompisar!

Så, vad var det som hände efter perioden med det gudomliga sexlivet? Vad var det som fanns då som inte finns nu som du ser det? Blev det vardag och samma samma eller var det så att ni flyttade ihop exempelvis. Var de det nya och spännande som drev dig då, som efter det blev trist och tråkigt? Hade ni provat "allt" som två kan göra som du ser det utan att tömma ditt begär/behov? Har du "alltid" haft fantasier om andra och om mer eller är det något som har växt fram de senaste året/åren? Man förändras ju menar jag oavsett om man vill det själv eller inte.

Jag älskar honom över allt och vi har så roligt ihop = bästa kompisar! Men det finns en stor längtan och lust inom mig att få uppleva den där passionen och attraktionen sexuellt igen (de gör jag inte med honom tyvärr).. 

Ja alltså.. Efter några månader började det bana ut med attraktionen för min del då jag inte kände att relationen var rätt för mig där o då. Men vi fortsatte tillsammans (vilket jag är glad över!!) och har kämpat oss igenom ett par svackor. Vi är ett sånt par som alla ser upp till och alla vänner är avundsjuka på. Vi har det superbra tillsammans - förutom när de kommer till attraktionen fr min sida sen ett par år tillbaka.. Vi hade en gudomligt sexliv i början. Misstänker att om jag jobbat på mig själv (ensam) och haft sex med andra (uppfyllt mina inre drömmar) så hade vi kanske fått tillbaka gnistan igen. Man är ju ingen bra partner när man egentligen kanske drömmer om annat..? Önskar vi hade träffats när jag kände mig färdig med alla mål o "sexfantasier" jag hade. Och nej, jag vill inte utföra detta med honom. 

Mycket är relativt. Finns de som känner liknade efter 10,15, 20 eller fler år tillsammans...
...får intrycket av att det började redan efter det första nykära året för din/er del!? Hade jag den som funderade i de banorna och hade en sådan känsla, så hade jag troligtvis gjort slag i saken och tagit en paus eller valt att lämna, men jag vet inte så mycket om er historia. Antingen det eller nästa steg i det hela...familj? Barn? En relation lever så länge den är levande, periodvis är det mindre, periodvis mer. Ta tag i det och prata med varandra på allvar! 

 Vi är ett sånt par som alla ser upp till och alla vänner är avundsjuka på.

Ett par som haft problem redan efter så kort tid, där attraktionen dalade efter bara några månader tillsammans, och där minst en av parterna inte kände att det är riktigt rätt... är då inte ett par jag ser upp till. Och jag blir inte det minsta avundsjuk på att ni är ett par som tvingats "kämpa er igenom svackor".

I mina ögon är inte det här att ha det "superbra tillsammans".