Skaffa sladdis eller ej?

Det är väl bara att fundera på vad ni kommer ångra mest i framtiden, när det är för sent att ändra på åt något håll - att ni skaffade en sladdis eller att ni inte gjorde det.

Jag hade definivt kört på i och med att ni båda vill.

Jaaa kör, så härligt för er alla ju!

Men varför tvekar du?Du vill,men är lite rädd?Hade ni varit helt säkra så hade ni börjat försöka .Själv tänker jag på alla sömnlösa nätter och tidiga morgnar.Det är verkligen lyx att få sova nu,nu när barnen är äldre.

Ja, har tänkt på det, kommer ju garanterat inte ångra ett till barn. Kommer däremot kanske ångra oss om vi inte skaffar ett till barn. Men det svåra är ju att vi dels vill ha ett till barn, men dels tänker praktiskt. Börja om med alla rutiner som ett litet barn innebär känns jobbigt också. Vi har börjat bli bekväma nu när barnen är så självgående och uppskattar att kunna göra mkt tillsammans, såsom att resa, åka skidor, inte vara så låsta, barnen sportar mkt osv... Min man lutar mer åt att han känner sig nöjd med två barn, men kan ändå tänka sig en till. /Mvh *förvirrad*

Ja jag vet inte... jag vill ju, men samtidigt inte:S Jo precis, hade vi varit helt säkra hade vi ju börjat försöka. Det är nog min ålder samt åldersskillnaden som blir på barnen som gör att jag känner att vi måste bestämma oss snart. Och därför blir jag också lite stressad och kommer inte fram till varken det ena eller andra.

Men tänk att ha en sådan där liten go unge när de större barnen börjar dissa en och bara vill vara med kompisar. Då har man en som fortfarande tycker man är livets bästa. Och roligt för syskonen att få en till i familjen.

Fast om du fortvarande är osäker om ett år,då har du ett svar?Om du inte hinner bli gravid innan..

Anonym kööör: Ja, det ser jag som en stor fördel faktiskt, hade varit jättemysigt på det sättet:) Har du en sladdis själv eller funderar på skaffa?

Ja det är ju sant... du tänker alltså att så länge man är osäker så vill man inte tillräckligt mkt?

Vi har en sladdis som kom nu i maj, storebror är 11 år.

Och det ÄR tufft att börja om!

Visst, det är 100% självvalt och vi har ju haft en bebis förr men det är skillnad när det finns fler som vill ha och givetvis också ska få, uppmärksamhet, tid och engagemang.

Hittills har jag varit väldigt bunden till bebisen, han är snart ett halvår gammal.

Först och främst pga amningen. Och sen fick han kolik och jag tog på mig att vagga runt med honom kväll efter kväll när det var som värst. Men också för att vi fort insåg att det inte funkar att dela på nätterna för någon av oss måste vara " fräsch" nog att orka med i storebrors tempo dagtid. Så pappan är mycket med stora och jag hänger mest med lilla, enklast så.

Men det känns inte helt jättebra om jag ska vara ärlig. Båda får liksom sitt. Men JAG saknar min stora pojke, JAG vill också göra saker med honom.

Sen är det ju lite meck med aktiviteter och sånt. Jag hade sett fram emot att sätta lillen i babyskyddet och ta med honom när stora spelar fotboll exempelvis. Men då lilla avskyr bilåkning och inte heller trivs i vare sig vagn eller sele så har pappan fått ta även den biten. Som jag också saknar.

Stora är sååå kär i sin bror och ingen av oss ångrar såklart att vi valde att skaffa ett till barn. Men det var jäkligt soft med en stor kille som kunde allt själv, åt vanlig mat och framför allt SOV ordentligt!!