Akut sorg pga autismdiagnos -hur hantera sig själv?

Du måste få sörja för att kunna bearbeta. Det är inget fel över att sörja att det inte blev som det var tänkt. Det betyder inte att du älskar ditt barn mindre. Självklart kommer sådana besked med stor oro. Men du måste få prata med någon. Antar att ni är inskrivna på habiliteringen? Till dem är det ju kopplade psykologer som är specialiserade på att hjälpa/stötta anhöriga till barn med diagnoser. Saker komma falla på plats. Han är ju fortfarande samma fantastiska lilla kille och med diagnosen fastställd kan ni nu börja ställa krav och få den hjälp och stöttning som ni och ert barn behöver. Verktygen för att det så tidigt som möjligt kan bli så bra som möjligt. Stor kram

Hitta andra föräldrar med barn med autism. Man behöver träffa andra föräldrar som vet hur det är.

Tänk inte på allt han INTE kan, utan allt han kan göra! Var stolt över dina fantastiska pojkar!

Jag känner verkligen igen mig. Har som du ett äldre barn som fick diagnos vid 4 år. Dessutom svår autism med utvecklingsstörning.

Har en liten bebis på 11 månader också och oron är jättestor. Ser vissa likheter men även olikheter. Vad är det för ögonveck dina barn har? Jag har inte hört talas om dem. Vill gärna kolla på mina barn. Kan du länka en bild (behöver förstås inte vara på ditt barn)?

Har du hört om småsyskon-studien där de screenar bebisar för autism om äldre syskon har det så man kan få tidig diagnos/insatser eller bli lugnad? Mitt barn blev exkluderar pga låg födelsevikt men jag hade väldigt gärna varit med där...

Autism är inte hela världen, jag är själv autistisk och min bror har autism och en utvecklingsstörning. Min bror har daglig verksamhet, godman, boendestöd och kontaktperson men han bor själv, har husdjur som han tar hand om, flickvän och intressen. Han mår bra och trivs med sitt liv.

Det finns en syn i samhället om vad som är ett bra liv och hur man ska leva. Det är bara föreställningar och fördomar, en person på gruppboende kan vara lyckligare än en högt uppsatt VD som utåt sett lever det perfekta livet.

Jag säger inte att det inte kommer vara tufft för dig, man får kriga ihjäl sig för att få den rätt man har hjälp med, men din son behöver inte må sämre eller ha ett sämre liv än vem som helst.

Jag har inte upplevt autism i min familj men däremot andra sjukdomar. Mitt råd är att hitta anhörigföreningar och kanske även ett personligt samtalsstöd i form av en terapeut/psykolog. Du behöver hjälp med dina känslor så du sedan kan vara stöd åt barnen.

Och, om det är nån tröst, så tycker jag att jag ser många lyckliga familjer i min närhet där barn har en diagnos. Jag har två familjer i min omedelbara närhet där ett barn har autism, i den ena familjen har barnet även andra problem i form av epilepsi och svåra allergier. Men kärleken finns där, familjekänslan finns där, sen är det säkert tuff många jättegånger men livet tar inte slut. Så ta hjälp, få ut den akuta sorgen och jobba sedan vidare på din fina familj.

Jag förstår det och du ska såklart få tid att sörja, jag menar mest att autism inte behöver vara slutet på världen.

Nu vet jag inte hur allvarlig autism din son har, det är milslång skillnad på hur de med autism fungerar. Jag har kunnat göra allt det du beskriver förutom att spontant berätta saker och att jag inte visar känslor som de flesta andra. Även om din son inte gör de sakerna du räknar upp har han kanske inget behov av att göra de sakerna och han kommer göra andra saker.

Jag har nog inte hanterat den utan bara lagt locket på och skjutit undan :( Vi har fått slåss för att få diagnos. Märkte redan vid 1 år att något var fel men han fick inte diagnosen innan han var 4. Nu är han ju stor (mellanstadiet) och jag känner fortfarande sorg, både för min skull att vi inte kan ha de samtal jag hoppades på och att jag inte kan lära honom de saker jag ville... men även för hans skull när han är ledsen över något och inte kan förklara eller när han tittar på film med barn som leker men inte har några kompisar själv :( Det är jättesorgligt.

Googla på studien och maila redan nu ifall ni vet att ni får diagnosen men inte fått den på papper än.

Hej,

Mitt råd är att ringa till områdesansvarig kurator på hab med en gång (troligtvis samma som ni har träffat under utredningen). De brukar vara duktiga i att stödja och jag kan lova att de har träffat andra föräldrar som har reagerat som du. Antar att det är ett bokat samtal på hab ni ska ha om 1.5 vecka, då brukar psykolog och kurator vara med och ni kan göra upp planer för fortsättningen. Jag hade hellre pratat med kuratorn för psykologerna brukar vara duktiga på sina instrument medan kuratorerna är duktigare med människor. Förklara att du behöver hjälp redan nu och har hamnat en känslomässig kris och så hoppas jag att kuratorn har någon lucka snart!