Anonym (Sorgsen med ångest) skrev 2017-09-29 15:20:10 följande:
Jag vet inte heller riktigt hur allvarlig autism min son har ännu, eller om han också har utvecklingsstörning och adhd. En utvecklingsförsening kan vi ju själva se att han har när vi träffar jämnåriga.
Hur tänker du kring att spontant berätta något du varit med om? Kommer du inte ens på tanken att göra det, tror du att andra är ointresserade eller vill du inte dela med dig eller vad beror det på? Och var gör du av dina känslor? Eller är de mycket mer stillsamma än för gemene man? Kanske man är mer rationell som autistisk? Tänker på min son som älskar sina farföräldrar väldigt mycket, de är de viktigaste människorna i hans liv. Hur kommer han att må och reagera när de går bort?
Om han får rätt hjälp kan han komma igen mycket om han har en lättare utvecklingsstörning, han kommer såklart fortfarande ha problem, men det är möjligt att han kan ha en egen bostad och leva ganska självständigt. Min bror utvecklades mycket och fort då han fick rätt hjälp i alla fall. Rätt hjälp och stöd både för dig och honom betyder jättemycket. Det finns anhörigutbildningar som ska vara bra och Paula Tillis blogg är jättebra, hon har Asperger och ADD.
blogg.aspiration.nu/
Jag kommer inte på tanken att berätta, jag vet inte vad som är viktigt att säga heller. Det kan bli en del konstiga situationer pågrund av det, då jag var yngre bestämde jag mig för att spara ut håret, problemet var att jag inte sa det till någon så då mina föräldrar försökte ta mig till frisören vägrade jag utan att säga varför. En annan gång hade jag sett något om hur djur slaktades och ville inte äta kött, det talade jag inte heller om, jag vägrade bara äta maten.
Jag har lika mycket känslor som vem som helst och jag tycker jag visar det också men min omgivning ser det inte. Jag tror inte att man är mer rationell som autistisk, jag är det inte i alla fall, men jag tänker på ett annat sätt så i vissa situationer är jag det, i andra situationer är jag fullständigt orationell enligt min omgivning, som då jag blir halvt hysterisk om någon skulle hjälpa mig att städa och börjar med köket, jag börjar alltid med badrummet, det blir fullständigt känslomässigt kaos för mig om någon försöker ändra på det.
Det är svårt att säga hur din son kommer reagera på det, alla sörjer olika, neurotypiska sörjer också olika. Men våra känslor skiljer sig inte åt, han kommer bli jätteledsen och sakna dem massor, hur han hanterar den sorgen är svårt att svara på. Då någon jag känner har dött vill jag gärna veta så mycket så möjligt om vad som har hänt, vad dog de av, vad hände rent medicinskt, hur ser dödsförloppet ut för andra som dött av samma sak etc, det är frågor som många ställer, men inte precis då de får dödsbudet, för mig är det ett sätt att bearbeta, det ger mig något konkret att ta på och jag behöver det för att kunna sätta mig in i situationen (de flesta kan det ändå spontant) Mitt sätt att reagera är alltså annorlunda men inte mina känslor.
