Känner motstånd till bonus, varför?

Det kan inte vara så att ni gick för snabbt och att det är nu som ni börjar se varandra som människor? Bråkade ni innan ni hade barn? Och hur kände du för bonusen innan barnet? Tycker att man gör fel när man kastar sig in i en relation och får barn snabbt och sedan inser att det var fel. Kan det vara så att samvetet kom i kapp då du skriver att det gick snabbt och att du vet vad barnet går igenom?

Var relationen bra eller dåligt innan det nya barnet kom in i bilden? Höll ni ihop bara för att du väntade barn? En elak fråga jag vet, men att stanna kvar för barnet ska laga relationen är helt fel.

Man kan känna precis vad som helst och vad man vill, bara man inte agerar på känslorna.

Att man vill ta avstånd från och tycker partnerns barn är jobbigt är inte speciellt konstigt att känna när man fått barn. Varför är det egentligen fel att dra sig tillbaks och låta föräldern ta ansvar för sitt barn?

Det är helt ok att va pappas fru/sambo och halvsyskonets mamma, man behöver inte krysta fram att den sammansatta familjen ska va som en kärnfamilj. För det kommer den ändå aldrig att bli.

Men det känns som om det största problemet ligger mellan dig och din sambo.

Det låter som om du inte mår så bra just nu.

Då kan man börja göra dom märkligaste kopplingar, 

Kanske vill du bara bort från allt som har med den här relationen att göra, iallafall ibland och få må bra igen.

Och bonussonen är en del av honom och relationen, det är visserligen ert gemensamma också, men man tar inte avstånd från sitt eget barn. 

Mitt tips är att du går och pratar med någon för att få sortera i dom här känslorna och få klart för dig vad som är vad, egentligen. 

Det låter som om du inte mår så bra just nu.

Då kan man börja göra dom märkligaste kopplingar, 

Kanske vill du bara bort från allt som har med den här relationen att göra, iallafall ibland och få må bra igen.

Och bonussonen är en del av honom och relationen, det är visserligen ert gemensamma också, men man tar inte avstånd från sitt eget barn. 

Mitt tips är att du går och pratar med någon för att få sortera i dom här känslorna och få klart för dig vad som är vad, egentligen. 

Sambon har alltså krav på dig men vad gör han för att ni ska fungera bra ihop? Hur är bonusens attityd till dig?

Det är inte speciellt konstigt att man inte vill ta en konflikt med en person man inte står nära, det kan bli ännu mer fel då. Jag tycker din sambo har brustit i sin föräldraroll, för du ska aldrig bli satt i en sådan sits att du behöver säga till hans barn. Han ska själv finnas där hela tiden för att hjälpa och uppfostra barnet.

Att bli en "familj" och framför allt få en så hållbar relation till barnet att det håller för tillsägelser, det tar tid. Många kommer aldrig så nära varann.

Tar pappan nåt ansvar för barnet?Eller är det mest du?

Han vill "ha" bättre gemenskap men ligger det då på dig att "klara av" att känna dig som en familj med hans barn eller förstår han att det är han som är spindeln i nätet som behöver underlätta för dig och barnet, för den rollen måste han faktiskt ta. Tar han för givet att ni löser det själva eller förstår han att han måste hjälpa till?

Att du känner att det är lättare att umgås när ni är ensamma kan bero på hur bonusen beter sig, hen kanske tyr sig mer till dig när ni är ensamma eftersom då finns inte pappan där. Och när pappan väl dyker upp så är det pappan hen vill vara med? Kan det bero på det? Att du får en trevlig roll när ni är ensamma som du inte får behålla när pappan är med? Du kanske rentav känner dig utanför när han är med?

men då gör han ju fel, mot barnet, och du reagerar ju på det

Ok,men det låter bra.Känner du dig bara allmänt trött,och tror att det beror på bonus?