Känner motstånd till bonus, varför?

Det kan inte vara så att ni gick för snabbt och att det är nu som ni börjar se varandra som människor? Bråkade ni innan ni hade barn? Och hur kände du för bonusen innan barnet? Tycker att man gör fel när man kastar sig in i en relation och får barn snabbt och sedan inser att det var fel. Kan det vara så att samvetet kom i kapp då du skriver att det gick snabbt och att du vet vad barnet går igenom?

Var relationen bra eller dåligt innan det nya barnet kom in i bilden? Höll ni ihop bara för att du väntade barn? En elak fråga jag vet, men att stanna kvar för barnet ska laga relationen är helt fel.

Man kan känna precis vad som helst och vad man vill, bara man inte agerar på känslorna.

Att man vill ta avstånd från och tycker partnerns barn är jobbigt är inte speciellt konstigt att känna när man fått barn. Varför är det egentligen fel att dra sig tillbaks och låta föräldern ta ansvar för sitt barn?

Det är helt ok att va pappas fru/sambo och halvsyskonets mamma, man behöver inte krysta fram att den sammansatta familjen ska va som en kärnfamilj. För det kommer den ändå aldrig att bli.

Men det känns som om det största problemet ligger mellan dig och din sambo.

Det låter som om du inte mår så bra just nu.

Då kan man börja göra dom märkligaste kopplingar, 

Kanske vill du bara bort från allt som har med den här relationen att göra, iallafall ibland och få må bra igen.

Och bonussonen är en del av honom och relationen, det är visserligen ert gemensamma också, men man tar inte avstånd från sitt eget barn. 

Mitt tips är att du går och pratar med någon för att få sortera i dom här känslorna och få klart för dig vad som är vad, egentligen. 

Det låter som om du inte mår så bra just nu.

Då kan man börja göra dom märkligaste kopplingar, 

Kanske vill du bara bort från allt som har med den här relationen att göra, iallafall ibland och få må bra igen.

Och bonussonen är en del av honom och relationen, det är visserligen ert gemensamma också, men man tar inte avstånd från sitt eget barn. 

Mitt tips är att du går och pratar med någon för att få sortera i dom här känslorna och få klart för dig vad som är vad, egentligen. 

Det ligger något i det du säger. Allt gick så snabbt och sen kände jag press att vi skulle leka lycklig familj allihop (sambons önskan). Men det är svårt när du inte har sådana känslor för alla.

Det var även en stor omställning för mig att bli mamma och jag har känt mig låst. Jag gick in 100% i mammarollen, långtidsammat läser på allt som finns och vill göra alla rätt.

Jag håller med om att man inte får agera på sådana här känslor. Dock tror jag att det märks att jag blir obekväm och avståndstagande. Anar att det måste kännas jobbigt för bonusbarnet. Jag är inte bekväm med att säga till barnet att ta undan sin tallrik eller dämpa sig lite om det är väldigt mycket ljud. Det kan jag enkelt be mina syskonbarn om, för att vi har större tillit och en djupare relation. Istället går jag in i mig själv och är besvärad.