Jag har haft ett barn (9 år) boende hos mig i några månader och jag har försökt lära känna barnet, men hon tar bara ett större avstånd känns det som. Om vi ska göra något vill hon inte följa med, vill helst bara vara i sitt rum.
Normalt för placerade barn? Det känns så hemskt, måste ju känna sig ensam.
Inte konstigt att många barn får flytta runt med den inställningen. Vi har gjort vad vi kan men hon verkar trivas med att vara lite för sig själv, hon gråter ju inte på rummet. Det är jag som tolkar in att det måste vara ensamt.
Jag tycker personligen inte några månader är en lång tid, det är givetvis en stor omställning för barnet att bo i en annan familj. Självklart har jag tagit upp det här men får inga konkreta tips, de verkar inte direkt oroade av beteendet jag beskriver.
Låter ni henne vara då eller "tvingar" henne att vara/följa med?
Alltså, hon är väldigt tillbakadragen bland andra människor/oss, svårt att veta om hon kan beskriva sina känslor, det är inget hon gör/vill göra om man frågar. Hon visar inte så mycket känslor. Vi har inga andra barn och ingen jättestor erfarenhet av barn men hon känns mogen för sin ålder.
Ja hon träffar sina föräldrar två gånger i månaden.
Ja det kanske vore bra. Tack för tipset.
Du skulle kunna vända dig till BUP om du inte får stöd från soc:)