linsen79 skrev 2017-10-19 15:32:57 följande:
Vad jag känner igen mig! Kanske är det så att det måste gå lite tid för att det ska"sjunka in"? Den första tiden kände jag mig mest chockad över själva aborten eftersom den blev så långdragen och jag mådde extremt dåligt, hade känslan att jag skulle dö. Så det överskuggade allt lite. Därefter kom sorgen av att ha förlorat ett barn. Men på något sätt kändes det som att jag kunde skaka av mig det lite med att "barnet hade ju inte kunnat få ett bra liv, om det ens skulle överleva". Så jag tyckte det gick ganska bra att ta mig vidare. Det kändes rätt ok på jobbet även om jag saknat energi och entusiasm. Men nu är det som att sorgen kommit ikapp på något sätt... Kanske gick jag för fort fram från början? Precis somdu skriver, hur kan en veta vad som är "normalt"?
Först tänkte jag att jag aldrig skulle vilja riskera ett nytt försök. Men efter att ha pratat med min barnmorska, en kurator och med de på ivf-stället blev jag övertygad om att ett nytt försök var enda sättet att gå vidare. Vi hade två frysta ägg kvar. Så nu gjorde vi precis ett nytt försök, 2 månader efter aborten, och det verkar ha misslyckats. Kanske är det som gör att det känns ännu värre just nu... Tanken att vi kanske bara hade en chans.
Hur känner ni? Kommer ni försöka igen? Känner du att du har stöd i allt som hänt?
Styrkekram!
Ja det är nog så, att det måste gå lite tid, förhoppningsvis läker såret även om ärret alltid kommer att finnas där, hur man hanterar och går igenom en sorg är nog väldigt individuellt och finns nog inga svar på hur man ska göra även om jag önska att det gjorde det så allt skulle kunna kännas bättre snabbare. Vår abort var också långdragen, vår dotter kom inte förrän vid nio på kvällen och vi blev tvungna att övernatta på sjukhuset, var totalt utmattad efter det. Men hade en jättefin barnmorska som tog hand om mig väl, gjorde allt för att jag skulle få bra smärtlindring.
Vad glad jag blir att ni vågade försöka igen men tråkigt att du tror att det inte gick vägen, jag hoppas såklart att du har fel, är det nära testdagen? Jag hoppas innerligt att det går hela vägen nästa gång om det inte går denna, ni kommer att få ert mirakel! Har ni ett fryst ägg kvar eller behöver ni plocka ut nya isåfall?
Jag vill jättegärna försöka igen och min sambo med, kropp och själ skriker efter ett barn, det känns så tomt i mig när allt blev som det blev men jag är SÅ rädd att det ska upprepas, kanske inte av samma orsak men det finns ju så mycket annat som kan gå fel och det skrämmer mig något så fruktansvärt. Men på något sätt har längtan tagit över rädslan så jag tror vi försöker så fort det känns som att kroppen läkt klart. Har haft en mens nu, är på cykeldag 14 och hade hoppats att kroppen skulle återhämtat sig men jag tror att jag fortfarande har lite avslag då flytningarna inte är helt vita eller hur jag nu ska förklara. Tror denna cykel blir utan ägglossning så får nog vänta lite till, vågar inte ha sex än, är rädd för infektion så länge det finns en viss antydan till olika nyanser av beige/brunt. Kände du att din kropp återhämtade sig snabbt?
Jag har fått bra stöd, vi har gått hos kurator några gånger och hon sa att vi kunde komma tillbaka närsomhelst och att det kan vara bra om vi blir gravida igen. Jag är tyvärr sån som gärna isolerar mig lätt när jag mår dåligt så har inte träffat mina vänner eller familj så mycket men har sakta men säkert börjat göra det nu de senaste två veckorna vilket har varit skönt men ändå jobbigt på nått vis. Har lite svårt att prata öppet om allt men tycker det är skönt att skriva av mig istället, både här och i dagbok, jag finner det lättare att uttrycka mig i skrift på nå vis. Sen vet ingen på mitt jobb om att jag var gravid eller aborten förutom min chef och en kollega som vart gravid samtidigt som jag. Det har känts väldigt skönt att ingen vetat, jobbet har blivit lite av en safezone där jag kan låtsats som att inget har hänt, där livet bara traskar på som vanligt, kunna slippa sorgsna blickar och varma kramar. Hur har du upplevt med stöd? Har du varit öppen inför andra med det ni gått igenom?
