Konservatismens kris

Tror det börjar bli dags att diskutera konservatismens kris. Allt oftare möter jag konservativt folk, som är allt mer missbelåtna med de konservativa partiernas utveckling.
Hos moderaterna råder partiledarskris och tilltagande motsättningar mellan klassisk konservatism, nyliberalism och dem, som drömmer om samverkan med Sverigedemokraterna. Därtill finns de realpolitiskt präglade "nya moderaterna".
Sverigedemokraterna kallar sig vid behov "nationalkonservativa", distansierar sig från nazism, fascism, antisemitism och annan övertydlig rasism men utvecklas samtidigt i populistisk riktning.
Kristdemokraterna företräder moralkonservatism men är ingen given samarbetspartner med vare sig moderater eller sverigedemokrater.
Konservatismen har tydligen växande problem i dagsläget. Kan man längre meningsfullt tala om en bärande konservativ linje i svensk politik?

Desto större anledning att diskutera konservatismens kris.
I flera partier finns konservativa grupper. Inom SAP har vi gammelsossar som vill att deras parti ska återgå till partiprogrammets målsättningar.
Hos moderaterna finns fortfarande folk, som önskar en mindre parlamentarisk och mot moralkonservativ politik. Även KD har moralkonservativa fraktioner.
Hos Centern finns medlemmar som vill att partiet åter ska bli en rörelse för landsortsbor och lantbrukare, såsom det var i begynnelsen.
Tör hända dessa olika konservatismer kan gå samman till en politiskt slagkraftig konservativ union, med mottot "allt var bättre förr".

Tråkig och tråkig - tristessen ligger i betraktarens öga. Dock, det verkar som om åtskilliga LO-medlemmar flyttat över sina sympatier i opinionsmätningarna från S till SD. Ett bestående fenomen? Ingen vet. Gruppen LO-anslutna har inte tidigare gjort sig bemärkta för politisk konservatism. Kan hända att SD nödgas positionera sig längre åt vänster för att inte tappa bort den här väljargruppen. Ungefär som M gjorde på Rheinfeldts tid. Åtminstone inledningsvis framgångsrikt.