Dagens styrelseskick har nått vägs ände.

Intressant inlägg!
Den politiska debatten består i hög grad av sk "tal till galleriet", dvs de olika partiernas toppolitiker fiskar hela tiden marginalröster för att nå så bra resultat som möjligt i valen men även i opinionsmätningarna däremellan. Systemet går ut på att regeringen ska ha en så stark parlamentarisk majoritet som möjligt bakom sin politik, då detta ger legitimitet åt maktutövningen.
I demokratins ungdom utgjordes partierna av starka och livaktiga folkrörelser på ett helt annat sätt än i dag. Ideologierna spelade då en betydligt större roll än idag, då alla partier tycks hamna på mittfältet. Alla typer av folkrörelser är numera på tillbakagång och idédebatten avsomnad.
Makten ligger i allt högre grad hos partiledningarna och respektive riksdagsgrupper. Däråt är förmodligen föga att göra.
Tycker emellertid att vår demokrati fungerar ganska bra. Anser dock att antalet riksdagspartier är lite väl stort. Det brittiska systemet med absolut majoritet i enmansvalkretsar leder i praktiken till två- eller i varje fall fåpartisystem. Detta ger starkare majoritetsutslag och större parlamentarisk stabilitet.

Att höja riksdagsspärren är också en metod, som jag borde ha nämnt i mitt inlägg härovan.

Men är det så önskvärt att alla möjliga och omöjliga (mest det senare) partier med bara några få procent kommer in i riksdagen ock kanske hamnar i vågmästarposition mellan blocken? Det parlamentariska arbetet måste ju fungera också.
Kanske rentav bättre med ett tvåpartisystem av brittisk modell?

Det brittiska systemet med absolut majoritet i enmansvalkretsar kan ge rejäl politisk stabilitet i ett land. Politiska minoriteter blir chanslösa och väljer ofta att verka som en grupp inom endera labour eller conservative. Kommunisterna fanns/finns som en minoritet inom labour.
Systemets nackdelar är emellertid att ganska stora opinioner kan bli näst intill orepresenterade i parlamentet, om de endast är i majoritet i några få valkretsar.Teoretiskt tillspetsat exempel:
Om det ena partiet, erövrar 51 procent i samtliga valkretsar och det andra 49 procent kommer det senare partiet att bli helt orepresenterat i underhuset, trots att partierna i röster räknat är nästan jämnstarka. Segraren tar allt.