Barnen får ej träffa mormor

Vad vill mormor? Kanske att HON inte vill träffa barnbarnen?

Mitt barn har brutit med mig pga citat: "Du beter dig." slut citat. Vad jag gjort har jag ingen aning om mer än att inte vara tillräckligt tacksam över en flaska skurmedel mitt barn köpte åt mig och som jag betalade med råge. Någon annan anledning har jag inte fått.

Nu misstänker jag med god anledning att barnet ifråga lider av psykisk ohälsa och är det som är den egentliga orsaken men det spelar faktiskt mindre roll. Mitt barn har brutit med mig och jag respekterar hens val. Därför hör inte jag heller av mig, helt enligt önskemålen. Det innebär OCKSÅ att jag inte hör av mig till mitt barns barn, dvs "barnbarnet". Det är en konsekvens av mitt barns beslut och något hen och hens familj får leva med.

Observera citationstecknen. Mitt barn har barn men jag har inget barnbarn därför att det kräver att man har en relation på något sätt och det har inte vi därför har jag inget barnbarn. Så enkelt är det. Skulle jag få frågan om jag vill umgås, bakom ryggen, med småbarn jag inte har någon relation till skulle jag tacka nej. Faktiskt.

Vill jag umgås med barn bara för att det är barn har jag massor av vänner, kollegor och andra släktingar som har småttingar i sin omedelbara närhet och som jag kan umgås med om jag skulle vilja. Men ärligt, så fantastiskt roligt är det inte med barn. Så jag skulle definitivt tacka nej och skulle li förbannad om partnern bara dök upp i dörren en dag och bara anta att jag är oändligt tacksam för att få träffa mitt barns barn.

Det viktiga i det hela är att jag är rätt tacksam över brytningen eftersom mitt barn utsatte mig för psykisk misshandel innan. Så nu har jag fått ett lugn omkring mig som jag inte haft på flera år. Och det är otroligt skönt. Jag är faktiskt lycklig och brytningen och icke-kontakten med "barnbarnet" har ingen som helst betydelse i mitt liv. Får jag frågan om jag har barnbarn så svarar jag nej för det är precis så det är: jag har inga barnbarn och har heller ingen som helst önskan att umgås med dem.

Det allra viktigaste är att jag har förlåtit mig själv för att ha misslyckats med uppfostran av mitt eget barn. Jag försökte forma kommunikativa, empatiska, inkännande och sympatiska barn men misslyckades kapitalt. Jag är även trygg i att skolor och barnomsorg har anmälningsplikt när de misstänker att barn far illa.

Som många skrivit i tråden: man måste inte älska sina föräldrar. Man måste inse att det går åt två håll. Kanske att alla som brutit med sina föräldrar gjort dem en tjänst. För är det som för mitt barn som gjort det för att jag ska straffas, för att jag SKA må dåligt så biter de sig själva i svansen.

Man måste inte älska sina barn och definitivt inte deras barn.

Det där med att läsa och förstå... Jag skriver ingenstans om ALLA däremot om psykisk misshandel, psykisk ohälsa och att förlåta sig själv.

Kanske att jag låter osympatisk men det säger mycket om dig men inget om mig. Kanske mest för att ämnet är tabubelagt om man är den som utsatts för silent treatment medan den som utsätter någon får sympatier. Så vem som inte visar empati är tydligt men det är inte jag.

Jag skriver heller inget om en dotter, det kan vara en son.

Mitt tips till dig är att läsa det JAG skriver och inte läsa in ditt eget liv i min text för din kommentar visar att det var ömma tår jag trampade på. Jag tolkar det som att du har brutit med din förälder eller funderar på det och är rädd för att din förälder ska uppleva det som att livet blir bättre utan dig. För det är precis så det kan vara precis som du kan läsa i tråden att livet kan bli bättre utan mor/farföräldrar. Kanske bägge delar samtidigt.

Vad mitt eget barn anser om saken bekymrar mig faktiskt inte det minsta men jag tar föregivet att i princip alla människor fattar beslut som gynnar dem på ett eller annat sätt, att det är få som gör saker bara för att få må dåligt. Så tja, livet är säkerligen bättre för hen.

Och jag tror att den där "kärringen" har samma känslor som du har.

Felet du gör är att du inte läser det JAG skriver utan du läser in hela ditt liv i min text. Vad du TROR är bara återspeglingar av dina egna upplevelser och har faktiskt inget med mitt liv att göra. Gliringar tex är något du säkert kommer med men inte jag.

Tycker du ska funder på varför du blir så provocerad av tanken att föräldrar faktiskt klarar av att gå vidare från ett uppbrott från sina barn utan att bli helt nedbrutna. Du klarar av att gå vidare (nåja) men du tycker tydligen inte att "den där kärringen" ska kunna göra det...

Åter igen DIN tolkning.
Nej det är inte känsligt för MIG. Att det däremot är känsligt för DIG är tydligt eftersom du blir så provocerad.

För att förlåta måste man rannsaka, du missade den punkten..
Men vad vet jag, du kanske är den där typen som strösslar förlåt kring dig i parti och minut.

Vänta nu, vem har skrivit något om fel? DU. Inte jag. jag har öht inte skuldbelagt. Varken mig eller mitt barn.

Som jag skrev det finns tydliga kriterier ang misshandel. Att du försöker få det till annat är åter igen bara otroligt pinsamt.

Varför är du provocerad. Varför rannsakar DU inte dig själv och finner svaret på varför DU blir så extremt provocerad? För att ta din favorit: vems är felet att du blir provocerad?

Nej det är inte vad jag tror utan vet.

Som jag skrev tror jag att alla människor fattar beslut som på ett eller annat sätt gynnar dem.

Varför blir du så provocerad?

Det här är ett tydligt exempel på hur man i alla lägen kan skuldbelägga. När det görs systematiskt räknas det som psykisk misshandel, kan vara bra för dig att veta...

Så enligt dig gör jag fel i som respekterar mitt barns önskan att få bli lämnad ifred både när det gäller hen OCH hens familj för enligt DIG ska jag lägga mig i på alla sätt och vis som man måste när det gäller psykisk ohälsa.

Å andra sidan skulle jag mest troligt vara otroligt osympatisk om jag inte respekterade mit barns önskan oavsett vad det gäller för det är respektlöst.

Saken är den att varje beslut man tar leder till konsekvenser. Precis som jag förklarat leder ett beslut om att bryta kontakten till konsekvenser. Att jag inte kan lägga mig i och kontrollera hur barn eventuellt mår är en sådan konsekvens. Den konsekvensen ligger inte på mitt samvete eftersom beslutet låg utanför mig. Det är sådant man måste ta med i beräkningen när man bryter relationer. Att man måste stå SJÄLV för eventuella konsekvenser.

Som jag skrev: jag är trygg i att skolan och barnomsorg har anmälningsplikt när det gäller barn som far illa. För jag kan faktiskt inte påverka.

Fast du, det finns faktiskt barn som har en problematik som gör att de bryter för anledningar som de flesta skulle rycka på axlarna åt.

Du berättar om DITT liv men klarar inte av att använda ordet "jag" för det känns lite mer distansierat att skriva "många". Sanningen är att det finns lika många orsaker som det finns människor...

Jag berättar sakligt, resten är din tolkning och dina projiceringar.
Jag skriver varken om mitt eller mitt barns agerande därför att det inte hör hit. Att du får in annat visar att det handlar om dina egna tolkningar.

Måhända att självinsikt är en generell bristvara men det är inget jag lider brist på faktiskt. Det är ett rent önsketänkande från din sida. Varför är det så oerhört viktigt för dig att det är din sanning som allenarådande? I självinsikt hör att man förstår och inser att man är en del av konflikten men det är inget som återspeglas i det du skriver.

Så du är inte nöjd över att jag inte uttrycker oro?
Säg mig, hur ska jag kunna göra det i praktisk handling i min situation utan att jag kränker mitt barns önskan om att bli lämnad ifred?

Jag tror att du stör dig mest på att jag faktiskt gått vidare i livet.

Du gör allt för att skuldbelägga och upprepar dig igen och igen och igen trots att jag förklarat igen och igen.

Vad är det du vill komma fram till?

Jag har svarat frågan är varför du inte nöjer dig med de svar du fått utan kräver visst specifik formulering för att bli nöjd? Innan du upprepar frågor kan du läsa de svar du fåt igen och igen.

Du har inte svarat, går det bra att göra det nu?
Säg mig, hur ska jag kunna göra det i praktisk handling i min situation utan att jag kränker mitt barns önskan om att bli lämnad ifred?

 Du har fått det svar i just denna fråga i den form jag är beredd att ge. Och det måste du acceptera. Jag tänker inte gå in i detaljnivå av många olika anledningar. Dels för att inte skuldbelägga vare sig mig eller mitt barn i onödan. Dels för att i synnerhet du mest verkar vilja attackera istället för att diskutera.

Så nu kan du som bara attackerar och anklagar mig för att göra fel svara på det jag frågat om efter varje anklagelse du levererat till mig:
Säg mig, hur ska jag kunna göra det i praktisk handling i min situation utan att jag kränker mitt barns önskan om att bli lämnad ifred?

OM du nu inte enbart är intresserad av att attackera måste du också visa det.

 Du har fått det svar i just denna fråga i den form jag är beredd att ge. Och det måste du acceptera. Jag tänker inte gå in i detaljnivå av många olika anledningar. Dels för att inte skuldbelägga vare sig mig eller mitt barn i onödan. Dels för att i synnerhet du mest verkar vilja attackera istället för att diskutera.

Så nu kan du som bara attackerar och anklagar mig för att göra fel svara på det jag frågat om efter varje anklagelse du levererat till mig:
Säg mig, hur ska jag kunna göra det i praktisk handling i min situation utan att jag kränker mitt barns önskan om att bli lämnad ifred?

OM du nu inte enbart är intresserad av att attackera måste du också visa det.