Jag bryr mig ingenting - tills det tar slut

Du kan testa med ett öppet förhållande och se hur det går, känner några vänner som har haft det kan inte säga att det är pga av dom vill inte ha fast förhållande men det ger båda i förhållandet frihet så om ni trivs tsm men vill inte bo ihop och du hittar en till person som är också okej med öppet förhållande fast du kanske vill bo tsm med till och från eller hela tiden men kan liksom ändå va med andra killen så kanske du blir bättre på att bry dig och hantera allt det där och sen vem vet till slut du kanske ändras så att du bestämmer dig att bara ha 1 person som du hittar och vill bli sambo med eller gifta å allt det där sen det kan ju bara va en tidsfråga å hur dina känslor ändras / hur du lär dig hantera/kontrollera dom. jag själv är inte någon psykolog eller nåt men vi alla har saker som vi totalt skiter i som t ex om 2 jag känner bråkar eller har bara tjafsat (beroende på hur nära dom är såklart) så kan jag totalt inte bry mig mindre och tycker det är deras problem å tänker inte säga vad dom säger om varandra för som sakt det är deras problem och jag bryr mig inte och varför ska jag behöva välja sida i onödan och sitta fast i mitten av skiten å göra saken större. Känslor är oftast nästan omöjliga att kontrollera eller hantera t ex när jag va liten hade ingen kontroll och hanterade min ilska som skit fanns ingen broms eller stop gjorde du mig arg det ändå du kunde göra va spring för fick jag tag i dig så slog jag till visst inbland 1 slag sen va det över men jag sket i om jag slog dig i magen/bröstet/ansiktet eller bakhuvudet men nu har jag sån sjuk kontroll och hantering på min ilska att om jag hade vart som när jag va liten så många jag hade slagit sönder jag kunde sparka dig i ansiktet utan ånger, skam men sist jag faktiskt gjorde någon illa på nåt sånt sätt utan det har vart en total olycka eller när man vart med polare och jävlas eller skoj slås så har det gått flera år helt ärligt men lycka till och hoppas någon kan ge dig bättre tips än mig

När jag läser TS och stalka beteendet, då tänker jag direkt att det låter som katastrof.
Men visst man kan ju testa ändå, och se hur det går.

Anonym (fiffi) skrev 2017-05-20 16:33:23 följande:

Jag visste inte riktigt vilken rubrik jag skulle välja men missbruk är nog det jag kommer närmast, för det är vad det känns som.

Det har varit samma visa sedan tidiga tonåren och nu har jag tröttnat på mig själv. Jag kan ha en relation, alltifrån att vara gift till sexuella förbindelser där jag inte bryr mig nämnvärt om personen och tar denne heller inte på särskilt stort allvar. Nästan alltid är det jag som bryter upp av olika anledningar, det kan räcka med en "dålig magkänsla" ibland och jag tröttnar så väldigt snabbt 

Sedan kommer den, den olyckliga besattheten, och jag börjar stalka personen, så pass att det nästan tar över mitt liv. T.ex. mina två senaste relationer.
Kille 1 - vi trivdes till en början ihop men jag tyckte han blev tjatig som fan och pratade om samma sak hela tiden. Jag gjorde slut, började stalka honom och hans ex osv. och tog reda på allt jag kunde om honom. Snart träffar jag:
Kille 2 - vi inleder en sexuell relation och redan efter en månad börjar jag tröttna på hur han bara pratar om sig själv hela tiden och sexet är sådär, jag avslutar med honom och blir som besatt igen.
Under tiden har kille 1 hört av sig repeterade gånger för kontakt men jag kunde inte bry mig mindre, fast jag bara några månader tidigare varit som besatt av honom och i stort sett känt mig olyckligt kär.

Jag är en tjej som ser väldigt bra ut, är framgångsrik karriärmässigt och är självständig i övrigt och har inga problem alls med att "hitta personer" för sex, att dejta, inleda seriösa relationer med om jag vill - men jag älskar att vara singel/själv (egentligen), men när det blir såhär så känns det som tvärtom?

Vad är det för fel på mig?

Det är svårt och läsa in vad det möjligtvis kan vara för psykiskt problem.
En sak jag kan fundera på, och det är hur du inte connectar med dina partners ordentligt.
Sen låter det lite som att du letar fel, även om du säkert har rätt på vissa.
Så sluta leta fel.

Jag vet i början på ett par av mina längre förhållanden, så var jag sån som undrade varför är hon ihop med mig för.
Insåg snabbt att det var destruktivt, och även liknande tankar om ens partner och det som man inte gillade.
Jag insåg rätt snabbt att det är tankar som mer eller mindre har ingen annan funktion än vara destruktiva = man vill dra.

Mitt råd skulle vara, om man hittar en person man blir intim på alla nivåer med.
Det är då att man slutar leta efter fel, men det låter så lätt och det är det inte.
Vilket nog de flesta alla vet :/

Du kanske bara är ute efter en KK ? Alla har inte behov av någon relation på det tradionella sättet.

Eller är du "skadligt" impulsiv och otållig ? Du kanske inte hinner lära känna killen innan du EVENTUELLT vet om du faktiskt vill bli tillsammans med honom.

Eller så är du så impulsiv att du gör slut för tidigt innan ni lärt känna varandra tillräckligt och skapat en relation. Du kommer på det sen och börjar stalka honom

Om du vill ha en relatio och har bra självkännedom - vet lite vad du har för värderingar och trivs med - ja, då kan du ju lägga mer tid på att vänta och lära känna männen innan du går vidare och lägger dig med dem - och startar en relation.

Kanske är problemet en låg självkänsla ? Då kanske du har ett bekräftelsebehov och vill förföra för att balansera upp den låga självkänslan och osäkerheten du känner. Ju fler du får på kroken desto mer + får självkänslan tillfälligt. I detta finns också problemet med en viss distans till andra - de kommer inte åt ditt inre, dig. Kanske gör du så för att skydda dig själv och inte bli skadad. Omedvetet.

Spekulationer från mig.