• Anonym (Tjejen)

    Någon som var på Drottninggatan när det fruktansvärda hände??

    Någon som befann sig på Drottninggatan och som vill dela med sig?

    Hur mår du nu?
    Vad upplevde du?

    Jag var på Drottninggatan och får till och från väldiga känslopåslag med alla möjliga känslor från den händelsen. Väldigt jobbigt.
    Panik,dödsångest,skräck, och skam-känslor.
    Efter själva dådet blev jag och andra instängda i en butik och jag hade dödsskräck under hela den tiden. Vidrigt. Var livrädd att chauffören gick omkring med ett automatvapen och när som helst kunde skjuta sig in i butiken och skjuta oss.

  • Svar på tråden Någon som var på Drottninggatan när det fruktansvärda hände??
  • Anonym (Nymo)
    Anonym (Tjejen) skrev 2017-04-12 23:48:37 följande:

    Tack snälla!

    Var faktiskt hemma från jobbet idag och tänker bara hemma resten av veckan. Har varit väldigt svårt att jobba, minsta lilla grej som en liknar stress fick mig att börja få ångestattack. Och ordet "ambulans" gav mig hjärtklappning och en mildare variant av panik-känsla.

    Samtidigt känns det löjligt för det var de som såg bra mycket hemskare saker än mig på Drottninggatan... men ja, det var drygt två timmar av dödsskräck, panik, skräck och förtvivlan.

    Tack för ditt stöd och omtanke.


    Det är inte ett dugg löjligt!
  • Anonym (Tjejen)
    Anonym (Nymo) skrev 2017-04-13 01:35:50 följande:

    Det är inte ett dugg löjligt!


    Ok... tack.

    Tänker att mina reaktioner inte är i propotion till händelsen.

    Blir inland också så himla ledsen över inget särskilt alls, men tanken blir "jag var så himla nära att aldrig få göra/se detta igen..."

    Bryr mig inte alls särskillt mycket om något annat...och jag är sjukt självupptagen just nu, och upptagen med själva händelsen. Läser nyheter om den, letar bilder och filmer,

    Vill att mina kompisar ska höra av sig varje dag och fråga hur det är, och jag blir väldigt besviken och arg när de inte frågat på flera dagar... ja, väldigt ego just nu.

    Som att alla mina känslor är väldigt starka om allt.

    Tycker inte riktigt om den personen som jag är nu...
  • Anonym (Nymo)
    Anonym (Tjejen) skrev 2017-04-13 02:02:56 följande:

    Ok... tack.

    Tänker att mina reaktioner inte är i propotion till händelsen.

    Blir inland också så himla ledsen över inget särskilt alls, men tanken blir "jag var så himla nära att aldrig få göra/se detta igen..."

    Bryr mig inte alls särskillt mycket om något annat...och jag är sjukt självupptagen just nu, och upptagen med själva händelsen. Läser nyheter om den, letar bilder och filmer,

    Vill att mina kompisar ska höra av sig varje dag och fråga hur det är, och jag blir väldigt besviken och arg när de inte frågat på flera dagar... ja, väldigt ego just nu.

    Som att alla mina känslor är väldigt starka om allt.

    Tycker inte riktigt om den personen som jag är nu...


    Du har all rätt vara "självupptagen" och det är fint att du tänker på andra trots det du själv gått igenom. Men tror att folk gärna vill ställa upp och lyssna. Skulle inte heller benämna det självupptagen utan du har ju varit med om en traumatiskt händelse med 1000 olika känslor, tankar, frågor etc. Det är inte en normal situation vi ska behöva uppleva, skulle inte förvåna mig om många får ptsd också som varit med i dådet.

    Jag själv befann mig där en timme innan det hände. Och under tiden jag var där tänkte jag två gånger att det kanske sker en terrorattack. Jag tänker mycket vad som hade hänt om jag blivit kvar längre eller kanske tagit en annan väg, stannat lite längre eller helt enkelt haft andra planer. Det är så himla mycket frågor.

    Även fast jag inte var med om det så är det helt overkligt och sjukt att detta hänt på en gata som jag vistats på som liten, mitt i Stockholm liksom. Skräcken, paniken, förvirringen och alla andra känslor ni upplevde som var där, det orkar/vågar jag kanppt tänka på. Så att du som var mitt i det kommer påverkas av det här kanske en lång tid framöver ser jag inte som konstigt alls om det skulle vara så. Jag blir ledsen jag bara tänker på vad du och alla andra som var där har behövt uppleva. Jag har tänkt mycket på er som var där sen det hände, för det är nog det värsta som kan hända tror jag. Alltså inte veta vad som händer, vara räds för sitt liv. Paniken. Känner verkligen med alla er och låt det ta tid. Dina känslor och tankar är verkligen inte för mycket och det finns ingen tidsgräns.

    Såg på SVT förut om att det fanns en grupp på Facebook som startats för alla som var där under dådet. Tror den heter "vi som var där: terror attacken i Stockholm" eller liknande. Den startades för alla som var med och för att kunna dela det ni varit med om med andra som upplevt samma.

    Som sagt verkligen ledsen för din och andras skull och allt ni sett, känt, upplevt.

    Tror inte du är "ego" utan du agerar så som eb person gör som mår dåligt. Var det du som pratat med prästen? Jag tror det är bra att prata med vänner och alla möjliga, även här och tror också det kan vara bra att söka proffesionell hjälp. Det är sjukt det som du/ni upplevt och är inte en normal situation. Kanske kan vara bra med alla känslor, som skuld och liknande men också allt man upplevt.

    Jag tror du kanake är i lite chock men jag vet ju inte, säkert kan man bli väldigt deprimerad eller nedstämd av detta också som håller i sig. Ledsen, glad över att man överlevde - en massa känslor, och inte något är fel.

    Ta hand om dig iallafall och tack för att du delar med dig.
  • Anonym (Nymo)

    Kan du gå tillbaka till prästen, finns den möjligheten? Det verkar som han/hon var bra på krishantering och mötte dina behöv väl. Du kanske skulle må bra av att bearbeta det här tillsammans med prästen under en längre tid och alla känslor som kommer på vägen. Ha den kontakten en längre tid? Boka in möten flera gånger i veckan i början om möjligt. Var bara en tanke.

  • Anonym (Barn till narcissist)

    Vill inte på något sätt underskatta det som ni gick igenom på Drottninggatan (var inte där själv). Men paniken och dödsångesten känner jag igen. Det var just sådan rädsla jag kände hela min barndom med en narcissistpappa (som ofta hotade att döda hela familjen). Till slut bestämde sig även min pappa att ta livet av min mamma...

    Terapi har hjälpt, rekommenderar det varmt!

  • Anonym (Bbb)

    Min tonåring var där och upplevde samma panik och rädsla för sitt liv. Så fort jag lyckades hämta hen (tog ca 2 timmar) så åkte vill till en akutmottagning och hen fick prata av sig. De skickade även en remiss till BUP om snabb tid hos dem så tonåringen har fått en samtalskontakt där.

    Jag tänker att det är lättare för mig att hjälpa mitt barn att få hjälp. Du är vuxen och det finns ingen som hjälper dig att få hjälp. Du är absolut inte löjlig, det är ett stort trauma och man behöver hjälp för att bearbeta det.

  • Anonym (Nymo)
    Ja precis, här är lite nummer men kan ringa som de skriver om också:

    Landstinget erbjuder psykologiskt krisstöd via en extra krisstödstelefon. Om du behöver stöd, ring växelnumret 08-517 700 00 och be att få komma till krisstödstelefonen

    Stadens krisstödscentrum

    Stockholms stad har öppnat ett krisstödscentrum dit du kan vända sig om du känner oro och vill ha någon att prata med efter det som hänt. Du kan kontakta dem på telefon 08-508 40 000 eller besöka dem på Hantverkargatan 3D.

    Öppettider

    Söndag 9 april klockan 10.00-18.00

    Från och med måndag 10 april till och med söndag den 23 april: klockan 12.00-21.00

    Övriga tider hänvisas till socialjouren på telefonnummer 08-508 40 000

    ---

    Tror inte det går att få för mycket hjälp i en sån här situation, tvärtom behöver man nog all hjälp man kan få.. Viktigt att ta den, bättre att få för mycket hjälp än för lite.
  • Anonym (Nymo)

    Sedan går det ju bra att ringa 1177 också, så hjälper de vidare. Menar inte att du inte får skriva här, men tänker som ngn ovan skrev att som vuxen måste man leta mycket info själv vilket kanske kan vara jobbigt i den situationen.

    Här stod lite info om hur man reagera efter en allvarlig hädelse:

    Vanliga reaktioner

    Om man känner till vanliga reaktioner blir det lättare att förstå och acceptera sina egna och andras känslor. Även om en del kan reagera starkt, betyder det inte att alla gör det.

    Hos den som tidigare har varit med om liknande händelser, som till exempel krig, kan minnen återuppväckas.

    Första reaktionen

    I början har många en känsla av overklighet. Man vet vad som har hänt, men man kan ändå inte riktigt förstå att det är sant. Samtidigt väcker hot en rädsla för att något nytt ska hända och en osäkerhet om hur vi ska kunna skydda oss.

    Det är vanligt att man tänker på det som har hänt, även en lång tid efter händelsen.

    En del får behov av att dra sig undan och vill vara ensamma. Andra klarar inte av att vara ensamma.

    Rädsla och oro

    Många känner en inre oro och sårbarhet och är rädda för att något ska hända. En del blir rastlösa och får svårt att koncentrera sig eller blir otåliga och lättirriterade.

    Rädslan kan göra att man blir mer vaksam och reagerar eller rycker till vid minsta ljud.

    Kroppsliga reaktioner

    Det är heller inte ovanligt att känna av kroppsliga reaktioner som till exempel sömnsvårigheter, hjärtklappning, darrningar, yrsel, huvudvärk eller spänningar i musklerna.

  • Anonym (Tjejen)
    Anonym (Bbb) skrev 2017-04-14 08:17:11 följande:

    Min tonåring var där och upplevde samma panik och rädsla för sitt liv. Så fort jag lyckades hämta hen (tog ca 2 timmar) så åkte vill till en akutmottagning och hen fick prata av sig. De skickade även en remiss till BUP om snabb tid hos dem så tonåringen har fått en samtalskontakt där.

    Jag tänker att det är lättare för mig att hjälpa mitt barn att få hjälp. Du är vuxen och det finns ingen som hjälper dig att få hjälp. Du är absolut inte löjlig, det är ett stort trauma och man behöver hjälp för att bearbeta det.


    Tack snälla för att du skrev.

    Jag förstår att det måste varit ett trauma även för Dig!! <3

    Och tac för att du tydligt skriver att jag inte är löjlig.

    ..jag vet dock inte fortfarande vad jag är...
  • Anonym (Tjejen)
    Anonym (Nymo) skrev 2017-04-13 15:18:02 följande:

    Du har all rätt vara "självupptagen" och det är fint att du tänker på andra trots det du själv gått igenom. Men tror att folk gärna vill ställa upp och lyssna. Skulle inte heller benämna det självupptagen utan du har ju varit med om en traumatiskt händelse med 1000 olika känslor, tankar, frågor etc. Det är inte en normal situation vi ska behöva uppleva, skulle inte förvåna mig om många får ptsd också som varit med i dådet.

    Jag själv befann mig där en timme innan det hände. Och under tiden jag var där tänkte jag två gånger att det kanske sker en terrorattack. Jag tänker mycket vad som hade hänt om jag blivit kvar längre eller kanske tagit en annan väg, stannat lite längre eller helt enkelt haft andra planer. Det är så himla mycket frågor.

    Även fast jag inte var med om det så är det helt overkligt och sjukt att detta hänt på en gata som jag vistats på som liten, mitt i Stockholm liksom. Skräcken, paniken, förvirringen och alla andra känslor ni upplevde som var där, det orkar/vågar jag kanppt tänka på. Så att du som var mitt i det kommer påverkas av det här kanske en lång tid framöver ser jag inte som konstigt alls om det skulle vara så. Jag blir ledsen jag bara tänker på vad du och alla andra som var där har behövt uppleva. Jag har tänkt mycket på er som var där sen det hände, för det är nog det värsta som kan hända tror jag. Alltså inte veta vad som händer, vara räds för sitt liv. Paniken. Känner verkligen med alla er och låt det ta tid. Dina känslor och tankar är verkligen inte för mycket och det finns ingen tidsgräns.

    Såg på SVT förut om att det fanns en grupp på Facebook som startats för alla som var där under dådet. Tror den heter "vi som var där: terror attacken i Stockholm" eller liknande. Den startades för alla som var med och för att kunna dela det ni varit med om med andra som upplevt samma.

    Som sagt verkligen ledsen för din och andras skull och allt ni sett, känt, upplevt.

    Tror inte du är "ego" utan du agerar så som eb person gör som mår dåligt. Var det du som pratat med prästen? Jag tror det är bra att prata med vänner och alla möjliga, även här och tror också det kan vara bra att söka proffesionell hjälp. Det är sjukt det som du/ni upplevt och är inte en normal situation. Kanske kan vara bra med alla känslor, som skuld och liknande men också allt man upplevt.

    Jag tror du kanake är i lite chock men jag vet ju inte, säkert kan man bli väldigt deprimerad eller nedstämd av detta också som håller i sig. Ledsen, glad över att man överlevde - en massa känslor, och inte något är fel.

    Ta hand om dig iallafall och tack för att du delar med dig.


    Jag är ledsen att jag inte svarat tidigare. Detta fruktansvärd hände och sen på något vis blev det påsk. Ingen av lina närmsta med händelsen överhuvudtaget. De var någ rädd att jag inte ville prata om det. Jag kanske inte ville det heller för då var risken att jag skulle börja gråta och på ett sätt vill jag visa mig stark inför mina föräldrar. Och samtidigt märker jag att min mamma, som egentligen är oerhört klok och innnande, inte förstår att det (eller???) är ett trauma jag varit med om....

    Hur som helst. Jag har iaf läst ditt svar om och om igen och det har skänkt mig så mycket tröst. Mer tröst än jag någonsinn trodde jag kunde få av en text från en okänd människa.

    På riktigt.

    Du har hjälpt mig så mycket!!!

    Bara det att du skrev att jag har ALL RÄTT ATT VARS "SJÄLVUPPTAGEN". Du "talade mitt språk i och led att du använde mitt ord" och sa tidigt sa du att jag inte var just självupptagen...samtidigt som du sa att jag hade all rätt...

    Och jag tycker det är fint att du beskriver lite av hur du själv mådde dåligt av händelsen men att du inte ens vill tänka på vad "vi" kände. Jag menar inte att jag "sätter mig över dig" men jag förstår att du också kände en massa fruktansvärda känslor men jag berundrar sg att du inte likställer det med lina känslor. (Än om jag absolut inte på något vis inte alla vill förminska dina känslor). Men jag är aå tacksam över att du beskriver dina känslor och i förhållande till ev mina. Så uppfattar jag iaf....

    Och jag är så tacksam över att du tar upp rädslan över vad som hände, rädslan och paniken.... tack för att du förstår.

    Nej, jag såg inga döda kroppar.

    Min instinkt var att springa utoch leta. Jag hittade en, men hon verkade ändå ok.... En tiggare (inte hon som várit i media) och jag vet inte om denna hade en bruten fot eller så...,en jag frågade två gånger oh jag VET att vi hade en två-vägs-kommunikation.

    Men sesprang jag in i igen i ren promille. Fik för mig att gärningsmannen sköt med automatvapen..........allt detta hände På bara några minuter än om det kändes som kanske 30 min.

    Förslåt nu skriver jag så långt så ingen orkar läsa oc autocorect har säkert gjort sitt....

    jag vill egentligen enbart säga: TACK SNÄLLA KLOKA DU, DU HAR HJÄLPT MIG SÅ MYCKET!!!

    Som sagt, under påsk läste jag ditt svar flera gånger men jag klarade inte att svara för jag var tvungen att hålla mig stark och distanserad till händelsen.

    Sen har jag varit utomlands och nykomna jag hem och händelsen kom ikapp mig igen.

    Tack igen för ditt tidigare svar!!!! <3
  • lidköpings pappan

    Hej

    Finns en tjej som skrev precis nu

    Anonym (Tjeje­n30år)

    Hon var åxå där

    Tänker på er alla ? så fruktansvärt

    Finns inte mycket vi kan göra,

    Bara tänka på dom drabbande och anhöriga.

    Och inte tänka så mycket på själva händelsen.

    Utan vi måste få känna trygghet i våran vardag och se till att den funkar, trots att det finns trasiga människor i samhället.

    / lidköpings pappan

  • Anonym (Tjejen)
    lidköpings pappan skrev 2017-05-10 02:25:11 följande:

    Hej

    Finns en tjej som skrev precis nu

    Anonym (Tjeje­n30år)

    Hon var åxå där

    Tänker på er alla ? så fruktansvärt

    Finns inte mycket vi kan göra,

    Bara tänka på dom drabbande och anhöriga.

    Och inte tänka så mycket på själva händelsen.

    Utan vi måste få känna trygghet i våran vardag och se till att den funkar, trots att det finns trasiga människor i samhället.

    / lidköpings pappan


    Eh.. (skäms väldigt) men i är samma. Fick lite panik i natt och har inte vågat svara min tidigare tråd. Men jag fick lite panik och svarade både här och skrev en ny....

    förlåt att jag upptog din tid så, men tack snälla fördu har svarat så fint, klokt och respektfullt!!
  • lidköpings pappan

    Å det gör ingenting!

    Absolut inte , förstår dig,

    Själv har jag 5 bloggar är ute på 20 forum och har en hemsida, ( som inte är klar än )

  • Anonym (jag var där)

    Det var länge sen jag skrev. Jag har varit på samtalsterapi nu tre gånger och det har gjort en väldig skillnad. Jag tänker inte längre så mycket på händelsen men det har rört upp mycket minnen och oro sen tidigare. Jag har tidigare en gång varit nära att dö. Men samtalen hjälper mycket och samtalen handlar till ganska stor del om att det är ok att ha de känslor man har. Att acceptera de känslor man har och förstå sig själv, men att inte låta känslorna ta över livet. Sådana här stora händelser kan förändra en, men också göra att man ser en annan sida hos sig själv. Det senare kan vara nog skrämmande.

  • ILovan

    Jag, min man och vår 14 åring var där. Hade tagit semesterdag och ledigt från skolan för tågresa från dalarna och shopping. Vi gick mot Åhlens men var ganska långt upp på gatan, jag hörde ett ljud tror jag och vände mej om. Jag såg lastbilen men förstod inte hur fort det gick. Jag trodde det var en leverans bara . Jag han vända mej om igen och se att det gock så fort och drt var inte normalt alls. Allt det tog en sekund kanske. Jag ropade på vår dotter som gick längst ut i vägen. Men min man sträckte ut sin arm och ryckte tag i henne exakt när bilen for förbi. Kanske var hon 5 cm från den. Kvinnan som gick brevid vår dotter blev påkörd. När den åkt förbi stod vi och bara stirrade först. Men innan någon av oss han få panik sa min man att" Det var en terrorattack, vi är ok men nu ska vi ta hand om andra. Men många var så snabba fram och tog hand om offer och jag kännde mej överflödig, men jag ville göra något, så vi började ropa på folk som var mitt i vägen för ambulans, att dom skulle akta sig, många gick i vägen för dom fattade inte vad som hänt. Jag har dåligt samvete att jag inte satte mej vid ett av pffren, men det känndes som jag skulle vara ivägen. Jag hoppas jag var till någon hjälp iallafall för utryckningsfordonen så dom fick lätyare fritt fram. Jag drömmer ofta pm olika sorters terrorattacker efter det.

  • Mona Hambraeus

    Hej alla! 
    Jag är journalist på Sveriges Radio Ekot och är intresserad av hur människor som upplevde händelsen på Drottninggatan på nära håll har påverkats efteråt, på lite längre sikt. Hur har ni haft det? Hur mår ni nu när det gått närmare ett år?  Finns stressreaktionerna kvar?  

    Om du vill berätta, kanske i ett radioreportage, hör av dig! Antingen här (fast jag är lite ovan vid Familjeliv och osäker på hur jag hanterar alla funktioner) eller på mona.hambraeus@sverigesradio.se

    Jag skulle bli jätteglad om du som startade den här tråden, du som skrev tidigt i tråden och också var på plats eller kanske du från Dalarna som fick rycka din 14-åring åt sidan - eller någon annan som kanske inte ens har skrivit här än - skulle vilja svara!

Svar på tråden Någon som var på Drottninggatan när det fruktansvärda hände??