Berättade hur jag har vart rädd sen 14års ålder, vet inte vad det grundar sig i från början. Försökte i vuxen ålder "slå hål" på min egna rädsla med fakta dvs läste på hur en förlossning går till, vad som kan hända och inte hända osv i hopp om att kunde lugna mig såpass att det var hanterbart.
Resultatet blev att jag istället kunde sätta ord på de olika sakerna som skrämde mig (förlossningsskador, något händer barnet, tappar kontrollen) bättre och identifiera det som inte skrämde mig (kejsarsnitt). Meddelade barnmorskan direkt vid inskrivning om min rädslor och att det enda alternativet för mig idag är en snitt. Hon förklarade att man kan jobba mycket med det parallellt med mvc psykolog som jobbar med just detta medans vi väntar på att få komma till specialistmödravården. Gick första halvan av graviditeten i KBT - har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Så jag bestämde mig för att det fick räcka. Jag har försökt på många olika sätt och nu satte jag stopp för min och bebis skull.
Förklarade att jag är väl påläst (socialstyrelsens dokument och rekommendationer) om riskerna med kejsarsnitt precis som jag är med vaginal men att jag ändå väljer ett snitt över vaginal. Det är risker jag är villig att ta till skillnad från en vaginal. Berättade hur dåligt jag mått och hur det påverkar mig varje dag så till den milda grad att jag fått börja med antidepressiva och har återkommande panikattacker såfort jag tänker på en vaginal förlossning.
Efter det stoppade hon och skrev remissen.