Blev omhändertagen som 12-åring trots att mina föräldrar verkade helt "normala", ingen förstod någonting och inte heller mina föräldrar. För mig blev det en räddning från att ta livet av mig (hade redan försökt vid 11-års ålder) men tyvärr placerade soc mig hem igen när jag var 16. Det var verkligen förödande.
Jag vill själv kalla mig för maskrosbarn, växte upp med mamma med psykiska besvär tillräckligt svåra för att inte kunna ge mig en bra start i livet. Min pappa var kuvad under mamma han ville inte ha konflikter. Så småningom ledde det till att jag hamna på barnhem men kom hem lugnt några år innan det var dags igen. Blev tillslut LVU placerad i ett familjehem som skulle vara så bra Men kort sagt det var det inte, de värsta fyra åren i mitt liv och det påverkar mig än idag tyvärr med posttraumatisk stress. Vem brydde sig? Ingen.
Hmm jag har absolut ingen positiv erfarenhet från soc. Klart ni ska göra det jobb men gör det verkligen då. Uppföljning ska ju ske efter en viss tid i familjehem tex men mig följde ingen up. De var så övertygade om att det hemmet jag bodde k var det bästa hem jag någonsin kunde ha. Eller hur. Socialen måste lyssna på barnen mer det finns en sanning i det dom säger det är inte bara påhitt som jag fick höra. Så många ggr jag åkte desperat till socialkontoret för jag var så förtvivlad och för så illa i familjehemmet. De trodde på mig där och då men sen fick jag nobben ändå direkt efter de pratat med hemmet som påstod jag överdrev eller ljög och blev straffad tusenfalt efter soc Lilla besök.