Bonusbarn som inte sover själv

När vi flyttade till gemensam lägenhet köpte vi en 90-säng till flickan. Där kan även vi vuxna sova, och pappan har vid enstaka tillfällen sovit där med sin dotter utan problem. Det svåra är att få honom att gå dit med henne när hon kommit in i vårt rum :) av bekvämlighetsskäl. Jag kan också flytta på mig, vilket jag också gör många gånger. Men jag känner ibland att jag får anpassa mig väldigt mycket som det är och vill inte alltid vara den som måste flytta på sig och ge plats åt andra. Inatt sov flickan hela natten i sin säng! Kanske tredje gången på två månader. Halleluja! Alla vaknar utvilade!

Hahaha nej. Om du läser vad jag skrev (tyckte att jag var tydlig) så sover gästerna i barnens sängar :)Står tydligt i inlägg #122

Du kan inte besvara en fråga med en fråga. Eller, kan det kan du ju, men det är bara korrekt om man inte vill besvara den ställda frågan. Så ska jag tolka det som att du inte vill besvara frågan jag ställde?

För att barnets säng kanske är för liten att sova två i. Därav är det såklart smidigare om ts sover där.

Om dom har barnet varannan vecka så gäller det Max 6 nätter per månad! Kan man inte "stå ut med det för sin partners barn har man valt fel partner och bör gå vidare! Det gäller ju en familjemedlem!

Jag har svarat på allas frågor, utom just frågeställningar från En viss individ. Vad jag inte har gjort är att upprepa det svar jag gett, har jag redan svarat på en fråga och den återkommer ser jag ingen mening med att upprepa mig. Jag har också svarat på huruvida jag är i en relation eller inte.Det var ingen fråga "Påven" ställde till mig. Hon försökte mer göra sig lustig på mina påståenden.Var har jag skrivit att det inte går att göra så?

TS skriver (inlägg #50) att sovrummet är det rum som känns mest som hennes och att hon därför tycker att det känns fel att hon behöver flytta sig. Du ifrågasatte om det var olika regler som gällde för bio- och bonusföräldrar och jag undrade då om du som bioförälder skulle be din partner att ta med barnet till hens säng och sova där för att du inte ville lämna ditt rum. Om du skulle resonera så angående din partner och ert gemensamma barn blir det ju jämförbart med TS situation.

Hon vill ligga kvar i 140-sängen i det sovrum hon och hennes sambo delar och slippa dela säng med barnet. I barnets rum finns en 90cm säng som mannen kan ta med barnet till. 140cm eller 90cm -you do the math!

Ja, jag förstår att det passar dina syften bäst att skriva att du skulle ligga kvar och att man och barn fick flytta sig, men jag tror att du är en rätt ovanlig bioförälder/partner i så fall. De flesta bioföräldrar skulle (om sängen inte var stor nog för alla) flytta till en ledig säng/soffa om det blev för trångt i den största sängen och inte säga åt övriga att de önskade få sin säng och sitt rum ifred för att de kände att det rummet var "deras".

Som sagt, jag tror ändå att i de flesta bio-familjer där föräldrarna delar säng så flyttar sig den vuxen som får nattsömnen störd från föräldrasängen och barnet och den andra föräldern ligger kvar. Märk väl att det jag ifrågasatte var att Brumma verkade anse att bio- och bonusföräldrar dömdes efter olika måttstockar och min invändning handlade om att det kanske berodde på att frågan hanteras olika i hem där båda är bioföräldrar och där bara en av de vuxna är det.OK, då är det du och Brumma som skulle be er partner och era biologiska barn att lämna er stora säng för att ni behövde sovrummet bäst -tror ändå inte att det är rutinen i de allra flesta bio-familjer.

Men, hur tycker du att din situation -där du inte ens sover i föräldrasovrummet- är jämförbar med det jag eller TS skriver? Om de två vuxna delar säng (som i TS fall och som även de flesta bio-föräldrar får antas göra) och barnet kommer tassande och kryper ner i sängen under natten är ju alternativen att den vuxne som inte kan sova för att det blir för trångt (eller whatevever) byter sovplats till barnets säng/soffan/ sängen i gästrummet om sådant finns ELLER att den vuxne som störs av situationen säger att "nu får ni andra gå så att jag får sova kvar i min säng". Jag tror att skillnaden mellan de flesta bio- och bonusfamiljer är att i biofamiljen skulle den övervägande delen vuxna välja att låta barnet ligga kvar medan det inte för alla bonusföräldrar alltid känns OK att ge upp sin sängplats.

Mitt första inlägg kom sig av att du verkade anse att bio- och bonusföräldrar dömdes olika och min tes är att de ofta (utifrån olika relation till barnet) handlar olika och att det gör att få bioföräldrar (förutom du och Ess uppenbarligen) skulle ha en önskan att köra ut sina familjer för att få vuxensovrummet och den största sängen för sig själva.

Suck, om folk lärde sig att läsa...

Mina inlägg grundar sig i att jag reagerade på Brummas inlägg när hon ifrågasatte om anonym (va) hade olika måttstockar beroende på om det var en bio eller bonus/styvförälder (vilket en nu vill definiera sig själv som) som stördes av det närhetssökande barnet.

Hon skrev "Hur är det - om jag som förälder (jag lever alltså med mina barns pappa) behöver sova och inte klarar av att få den sömn jag behöver eftersom barnen stör min sömn - är det då ok att söka andra lösningar än att "härda ut" och låta barnen sova hos mig och min man?"

Jag tror, som jag flera gånger skrivit att i de flesta biofamiljer med "nattvandrande" barn så skulle en förälder tycka att det är OK att flytta till en annan säng/soffa i huset och inte kräva att partnern och barnet skulle lämna sovrummet så att hen fick sova kvar där ostörd. Jag tror också att om en förälder lägger sig på annan plats skulle den förälder som blev kvar i sängen med barnet också tycka att det är OK att hen fick sova med barnet. Därför blir situationen i en biofamilj en annan än när ex.vis du förklarar att du som icke-förälder inte vill ge upp din stora säng för att barnet och pappan skall få sova där de gånger barnet kommer utan att de skall flytta sig.

Jag har inte skrivit att någon skall tvingas till något men de två familjekonstellationerna bio och bonus ser olika ut och bedöms därför på olika sätt.

Du har visst bestämt dig för vad jag "tycker" även om det enda jag skrivit är att utifrån den relation de vuxna har till barnet blir lösningarna olika.

Nåväl, lev då i din åsiktstunnel.

Jag är av åsikten att en kärnfamilj och en bonusfamilj aldrig kan jämföras. Det är helt olika förhållningsregler och således spelar det exempelvis för mig ingen roll hur vi hos oss hade gjort om det var ett gemensamt barn och inte enbart hans barn. Det är totalt ointressant. Jag ser det enbart som en "börda" om barnet kommer på natten och ska sova i vår säng. Min sömn blir minst lika förstörd av att överhuvudtaget behöva bli väckt, men även av icke alternativen att antingen sova på en hård soffan eller tvingas ligga kvar i sängen med ett oroligt, sparkande barn. Jag som "styvförälder" VILL inte sova någon annanstans än i MIN säng, med eller utan min sambo. Det ska räcka som argument för att han tittar på andra lösningar: dvs gå tillbaka med barnet till sitt rum med eller utan köp av större säng. Det är DERAS angelägenhet, barnet och pappans, och inget som jag

vill eller ska blandas in i. Styvfamiljens lott, man kan inte förvänta sig samma saker som i en kärnfamilj och det inbegriper även att min sambo inte kan förvänta sig samma uppoffring av mig som styvförälder än om jag vore förälder.

Lär barnen från bebisålder att det är TRYGGT i sängen så slipper ni dessa barn som ska vakna om nätterna.

Det är inget fel att barnen kan o vågar sova i sin egna säng utan att en vuxen måste ligga i vakta.

O skippa snacket om att "tanka närhet" det gör man inte när man sover för så SOVER man

Samtidigt så är det ju en standard fråga i styvtrådar. Hur hade du gjort om det varit dina egna barn?

Många saker ser ju lika ut oavsett barnets ursprung, när andra saker ser annorlunda ut utav samma anledning.