Sosozo skrev 2017-07-19 18:31:32 följande:
Ja ca 2 v kan det nog ha varit. Hon är drygt 3 v idag och nu känns det bra. Det enda som är kvar är att jag är orolig att något ska hända henne och tänker på olika skräckscenariot ibland men jag antar att det är normalt och något jag får stå ut med.
Jag läste i en folder från bvc att man är "känslomässigt öppen" när man nyss fått bebis. Att det är kroppens sätt att se till att man är empatisk och öppen för bebisens behov. Men tyvärr gör det en väldigt sårbar samtidigt. Man är hudlös. Tyckte det beskrev scenariot ganska bra.
Jag är ok men att prata om förlossningen men känner som du inför andra saker. Tex när folk vill berätta om olyckor som hänt barn eller dyl. Då säger jag ifrån. Att jag är för känslig för sånna historier just nu. Ibland är det svårt för folk att hejda sig men man får stå på sig. Jag jobbar allt jag orkar med att fokusera på mina egna behov och inte anpassa mig efter andra. Det kanske låter knäppt men jag vill vara "ego" just nu. Det är min tid och min bebis nu och jag måste försöka må bra och njuta av det på mitt sätt.
Hur känner du dig nu? Kanske du kan säga till frågvisa människor att du inte orkar prata om förlossningen just nu? Drygt med för frågvisa grannar.
Så har jag också, usch vad det är hemskt med de tankarna. Försöker trycka bort dem så fort de kommer för att inte må dåligt. Det funkar helt okej att inte avsluta tankegången. Minns med förra barnet att jag trodde att det alltid skulle vara så med barn, men som tur är blir ju tankarna färre och försvinner.
Det är ju toppen! Har också insett mer denna gång att man ska vara riktigt ego. Andras behov är högst sekundära, och för min del innebär det att avstå besök och att inte svara i telefon just nu haha, orkar verkligen inte prata med någon trots att jag mår ganska bra nu. Vill vara ifred ett tag till bara.
Ja det är märkligt att berätta skräckhistorier till någon som väntar eller precis fått barn, förstår inte varför man gör så... Jag fick höra en del "vänta bara" och andra "vet-bäst-uppmaningar" med första barnet men inte nu. Har svårt för frågor om jag fått hudbristningar, bristningar i underlivet, om det varit en instrumentell förlossning, hur lång tid det tagit och sedan snack om avslag och smärta i underlivet. "Kan du gå okej nu?" liksom. Aldrig annars skulle någon få för sig att ställa så intima frågor om ens kropp, men det gör man till någon så känslig som man är efter en förlossning.