BF Juli 2017 ny

Jag har ju varit extremt igång å aktiv de tidigare graviditeterna. Denna gången funkar det inte alls! Känns som jag har ett x antal steg/rörelser i kroppen å när de är slut får jag lägga mig! Visst hinner ju med en del ändå men från träning renovering hushåll utflykter till att sitta på gräsmattan å peta lite i rabatten är de stor skillnad. Hinner ju på så vis också känna efter mer hur lilleman därinne bökar runt!

Midsommar så pratade maken med magen o gullade, plötsligt får han sig en spark rakt på läppen, snusare som han är så kan jag säga han hade snus i hela munnen! :) man behöver minsann inte vara stor för att sätta pappa på plats ;)

Stort grattis till er som fått era små :)

På natten kl 3 den 20/6 vaknade jag av att vattnet gick. Tur att vi hade plastad frotté skydd i sängen haha, så för er som inte har kan jag verkligen rekommendera! Nu förstår jag varför man ska förbereda och kanske packa en BB väska innan :) gick över tiden sist och var på mvc samma dag där hon konstaterade att huvudet fortfarande var rörligt och bebis låg ganska högt upp än. När vattnet gått åkte den ner för han hade fixerat sig när vi kom in en timme senare.

Sambon satt uppe och jobbade och vi fick lite snabbt väcka grannen då värkarna drog igång precis när jag lagt på luren med förlossningen, försöka hitta kläder till oss och bebis och sonen för att packa ner. Hade tänkt att städa, tvätta och förbereda efter midsommar så allt var ett smärre kaos här hemma.

Superbra personal och vi hade hör och häpna personal inne på rummet under hela tiden varav två bm, trodde jag inte här i Sthlm. Förlossningen gick bra och jag fick en revansch från förra som var långdragen och avslutades med sugklocka. Denna tog 10 timmar från att vattnet gick tills han var ute. Hade tänkt att skita i epidural men när de sa att nu är sista chansen för epidural så tog jag det för att få lite vila. Efter en natt på BB kände vi oss redo att åka hem och det var skönt att det var vi som valde och inte kände oss ivägtvingade.

Stort lycka till ni som går och väntar, även om det är sjukt jobbigt att föda så är det så himla häftigt!

Läst om er som känner er trötta och fått tillbaka "första-trimester-symptomen". Tycker synd om er! Hoppas det är tecken på att det snart är dags för er del:)

Själv har jag 7 dagar kvar till bf och känner INGENTING. Jag mår så himla bra så en förlossning känns så himla långt borta nu...:( blir så ledsen. Vill verkligen känna att det gör lite ont nånstans eller nåt men känner ingenting.

Det enda som har känts optimistiskt är att jag blivit dålig i magen och måste göra nummer två ca 2-5 gånger per dag men det har liksom hållt i sig mer än en vecka nu. Sen i förrgår lossnade en liten del av slemmisen men har sen dess inte märkt av att det lossnat mer (om det inte lossnat innan som jag inte märkt) och yttttttterst lite molvärk. Allt känns så hopplöst....

Någon som har tips på en bärsele? Vi har en sjal men vill ha en sele också. Tycker det är en djungel!

Har kollat på ergon. Sambon tycker dock det är viktigt att kunna vända barnet om man vill och vet ej om man kan det i tulan.

Facebook har jag tyvärr inte så där kan jag inte kolla:)Har du 360 eller den andra? Tänkte om du har saknat att kunna vända barnet om du har originalet

Tänkte uppdatera här lite om vad som hänt/händer för oss.

OBS! Inget för de känsliga..

Den 8/6 fick jag väldiga smärtor i rygg och mage, kunde knappt sova på natten. Bebis sparkade på som vanligt och jag tog några Alvedon för att sova. Lyckades till slut att somna. Dagen efter alltså den 9/6 så fortsatte smärtorna, fast inte lika intensiva. Tänkte att det är förvärkar på gång, jag var ju trots allt i vecka 35+3. 

Dagen flyter på bra och vi blir bjudna på middag hos kompisar på kvällen. Smärtorna fortsätter och vi bestämmer oss för att åka in på sjukhuset.

På parkeringen känner jag att det blir blött i byxan och jag tänker att nu har vattnet gått!

När vi står i hissen på väg upp till förlossningen känner jag med handen på byxan och ser att det kommer blod...

Världens panik och vi springer till en ny hiss som tar oss till målet. Väl framme möter vi sköterskor som genast tar in oss på ett rum. Några sekunder senare kommer fler sköterskor, barnmorskor och läkare.

CTG görs, men ingenting.

En ultraljudsmaskin hämtas för att höra hjärtslagen. Ingenting. Absolut ingenting.

Vi får där och då beskedet att våran pojke inte lever. Känns som att få en käftsmäll och det är sådan chock från att gå från att tro att han lever till att få beskedet.

Ett riktigt ultraljud görs sedan där vi också ser han, han rör sig inte...det är ingen dålig dröm. Det är fan en mardröm som är i högsta grad verklig.

Några timmar senare, den 10/6 föds vår lilla änglason genom kejsarsnitt. De försökte få igång mig på naturlig väg, men det gick för långsamt och jag hade såna smärtor i magen så då togs beslutet om snitt.

Han var så fin och såg så fridfull ut. Orsaken var att moderkakan hade lossnat, så han hade inte en chans. Klandrar mig själv så att jag inte förstod att något var fel...

Vi har precis haft begravning för honom och tagit farväl. Men det gör så ont att han inte lever med oss och scenariot där vi får beskedet spelas upp i mitt huvud..

Detta är min förlossningshistoria, tyvärr med ett olyckligt slut.

Bf +3 idag.

Vaknar och hinner knappt öppna ögonen innan smärta från fogarna söker mig nåt så fruktansvärt.

Kan knappt gå eller göra något utan mycket smärta i fogen där framme.

Öm i resten av kroppen med....

är hemma själv med vår 6 åriga dotter och orkar/vill liksom inte. Orkar inte säga nej till henne om allt för att jag inte kan/vill/orkar. Har varit hon och jag länge nu och vi går varandra på nerverna direkt.

Att hon ska ta hänsyn till mig hela tiden....

Bara gråter en massa och ringer till slut min man, mamma och pappa. Mamma kom sen efter ca 45 min oh hämtar dottern, hon ska sova hos dom tills imorgon.....

Så nu har jag pallat upp mig med massa kuddar i soffan, till den ställning som gör minst ont. Förberett med vatten, mat, mobilladdare och stolthet och fördom på tv:n. Ska inte lämna soffan för något. Bara vila, sova, slappa, gråta. Ja vara själv....

Är så trött på detta nu....

Idag har jag bf men redan mer än en vecka tillbaka har jag plågats med sms och SNAPCHATS (?!?) från folk där dom undrar om bebis kommit ännu. Folk som jag endast är bekanta med har till och med frågat eftersom jag inte uppdaterat instagram på 23 timmar (!!!!!!). Helt sjukt, fick den frågan imorse.

Blir så himla less för jag av alla vill ju få ut bebisen och folk kommer få veta inom sinom tid men alla är så sjukt nyfikna! Jag får liksom en press på mig att jag måste få ut den här bebisen snart, helst förra veckan.. känns så himla jobbigt.

Jaha bf +4 idag och Yay ännu är man gravid!!! :(

Ska till min bm idag kl 10 och om hon säger att det är ok så vill jag göra en hinnsvepning.

Så ska förbereda mig med tensen inför pinvärkar.....

Tycker det känns tungt i magen. Tänk om man får en bamsebebis!

Min mans kollega, hans fru gick över ca två veckor och blev igångsatt, deras son var 57!!!!! Cm lång.

Min dotter var 3,5 kg och 50 lång när hon kom för sex år sen...