sekundär barnlöshet och IVF våren 2017

Jag mår bra, har bara en sjuklig trötthet om eftermiddagar/kvällar.

Var på kontroll idag för att de att vätskan minskar, gått ned 3kg nu på 3 dagar så något händer.

Med första graviditeten så hade jag inga gravid symptomer förutom trötthet så jag är förskonad tror jag.

Vi skulle också ha gjort insemination först men den dagen det var planerat visade mannens kvalité va dålig och läkaren styrde om till ivf.

Det är inget "fel" på er? Min egna tolkning till att vi inte själva har lyckats och att nu med ivf gick det direkt, tror jag har att min kvalité på äggen har inte varit bra samtidigt som min makes simmare inte har orkar ända fram. På så sätt är det ju inge fel på oss.

Men förstår att du skulle velat gå på ivf. Men det kanske räcker med att simmarna får komma högre upp. Vem vet. Sen att påbörja ivf går snabbt bara man har bestämt sig.

Vilken stad går ni i?

Som det verkar så lyckas vi nu på första ivf försöket. Har inte tyckt att det har varit jobbigt. All medicin och sprutor har gått bra. Kontakten med kliniken. Utplockningen kändes knappt dock reagerade jag på lugnadet o smärtstillande. Sen återföringen var enkel, tog 5min med allt. Sen blev jag överstimulerad men har blivit väl omhändertagen av sjukvården. Har vul den 24/1 så då vi se att allt gått vägen.

Nej inseminationen blev avblåst för att helt plötsligt var min mans spermier inte dugliga för insemination. Dock sen vid befruktningen vid äggplock så var det normala värden igen för honom.

Jag blev mottagen av en helt underbar sköterska som visade mig runt, pratade igenom det som skulle ske. Hon satt nål i armen. Fick alvedon och lugnande. Sen väl inne precis innan äggplocket fick jag smärtstillande intravenöst.

Blev ganska borta och kände det som små stickningar. Knappt kännbara. Men efteråt fick jag mer smärtstillande intravenöst för att jag fick så ont. Fick också voltaren som stolpiller.

Visst är utplocket väldigt olika har jag förstått. Men jag har bara "positiva" saker att säga.

Jo den där väntan och speciellt längtan går inte ta ifrån någon. Även om det blev snopet när inseminationen blev avblåst så var det en slags lättnad. Att då få börja med ivf. Vi går privat i Uppsala. Har känt från start en bra känsla där man blivit sedd, hörd och omhändertagen.

Vi hade försökt att bli gravida i drygt 1 1/2år, sökte hjälp och fick en tid ganska snabbt- två dagar innan plussade vi. Hann aldrig riktigt landa i graviditeten- tanken att jag kunde vara gravid till att vi i vecka 30 åkte in till förlossningen. Men nu så är hon snart 5år och har nog gett upp tjatet om ett syskon. Men längtar till vi ska få berätta för henne.

Hur gammal är din son?

Jag har två barn, 3 och 5 år. Jag är 30 år. Jag har försökt att bli gravid nu i cirka 2 år.

Det senaste året har jag i perioder ätit pergotime.

Mina tidigare graviditeter var helt naturliga, ingen pergotime, försökte i cirka ett år innan jag blev gravid, max 1 år.

Varit hos gyn. Hon sa att jag har lätt pco, men att det är bara en tidsfråga innan jag blir gravid sa hon och jag frågade flera gånger vid olika tillfällen...

Vi tog blodprov och jag hade ägglossning, flera ultraljud, allt är bra.

Då misstänkte jag att min mans spermakvalité hade försämrats, han lämnade prover hos RMC i Malmö, allt är perfekt.

Jag är lite av ett kontrollfreak, och kan hända att jag vill detta lite för mycket. Tror ni att hjärnan kan påverka så att det låser sig?

Jag har provat akupunktur, healing osv.

Jag vet att jag har två friska barn, jag är så oerhört tacksamma för dessa, men nu är det så att jag vill ventilera detta och få stöd.

Min man har gått med på IVF efter sommaren

Tack snälla! Får jag fråga hur gammal du är?

Hej!

Om inte IVF funkar, så kör på ÄD, det gjorde vi. Vi fick en liten son. Gick på Fertinova i Åbo. 

Har en dotter som kom till via IVF.

Lycka till!

Förstår att det är jobbigt, är i samma sits.

Har ett barn på sex år, kom till genom det naturliga vägen på andra försöket.

Vi har försökt bli gravida i ca mer än fem år utan resultat.

De hittar inget konstigt på oss med, även testat ivf men blev inte gravid.

Hade gärna velat köra ivf igen men pengarna saknas och tanken på den sorg jag upplevde efter misslyckandet så vet jag inte om det är värt det.

Det är jobbigt och sorgligt, vår dotter frågar ofta när hon ska få syskon och varför hon inte har några Syskon.

I perioder är jag ofta väldigt nere och ledsen men sen tänker jag att jag har en underbar dotter.

Det finns ju inget vi kan göra, eller?