Kremering eller inte? Katten lämnar oss :-(

Jag kremerade min gamla hund när han gick bort. Han var elva år och blev akut sjuk så beslutet fick tas, från att han föll ihop tills han avled, på ca en timme.

Fick urnan efter en vecka ungefär och tänkte mycket under den tiden på var jag skulle gräva ner den. När jag väl stod där med urnan i famnen kände jag att jag inte kunde gräva ner den... jag hade först tänkt låta honom få vila i skogen där vi ofta var men så kom tanken på att skogen kanske en dag ska avverkas och vad det skulle innebära.

Jag har gjort en minnesplats för min älskade hund. Han vilar i ett söderfönster, i solen som han älskade så mycket. Jag har köpt en massa hjärtan som ligger runt och på locket. Jag klappar "honom" då och då och när saknaden är för svår håller jag honom i famnen en stund.
Det låter kanske lite konstigt, tyckte det själv innan detta hände då en vän till mig gjort likadant.

Min förra hund grävde vi ner på min mors tomt. Nu är huset sålt och jag kan inte besöka honom mer. Det gör rejält ont när jag tänker på det.

Det kändes fruktansvärt att lämna honom där, han ar ännu varm och kändes levande. Jag pussade hans nos innan jag lämnade honom. Jag höll honom i tassen när han somnade in.

Usch, nu blir jag ledsen här...

Det finns en djurkyrkogård här också men jag upplever den som obehaglig.
Får kalla kårar bara jag tänker på det.

Det är lugnt, jag känner så emellanåt ändå. Trots att två år passerat sedan sista gången.