Fick en chock igår stackars flicka

Instämmer till fullo. Sedan är det som att en del anser att det är deras rättighet att få veta exakt allt om andras diagnoser för annars är det misstänkt. Tycker i övrigt listan ser exakt ut som en lista för någon som behöver extra mycket tydlighet och struktur. Inget misstänkt alls.

Det är inte helt ovanligt. Vet inte hur insatt du är i ungdomar med diagnoser men många av dem har väldigt detaljerade listor för vad de skall göra och vilken tid för att de skall fixa vardagen. Detta ser ganska exakt ut som en sådan.

Att du har diagnos spelar i sammanhanget ingen roll. Chansen är stor att "barnvakten" inte vet om flickans problematik. Har hon blivit utredd senare så är det en sak som kan vara enormt jobbigt för personen om kreti och pleti vet om.

Jag har jobbat med unga som har div diagnoser, och många i tonåren vill absolut inte att folk ska veta eller accepterar inte sin diagnos. Många har också behövt listor som denna. Du kan inte bara utgå från dig själv, du vet hur just DU fungerar men det är inte applicerbart på alla. Fortfarande behöver inte alla känna till att tjejen har en diagnos, eller så hade föräldrarna det på känn att denna "barnvakt" babblade runt till kreti och pleti och därför inte berättade eller så ville inte 17 åringen, vilket många speciellt i den åldern inte vill.

Jag blir så trött av att höra att man skäms så fort man inte låter sina journaler bli andras egendom. Inte sjutton kräver man att någon med astma, diabetes eller depression redovisar sina sjukdomar i tid och otid, men har man en NPF diagnos ska man minsann göra det annars skäms man. Tydligen har man inget behov av privatliv alls om man har en NPF diagnos, helst ska man gå runt med sin diagnos tatuerad i pannan för att vissa (du bland annat) ska bli nöjd.

Du är myndig, du är vuxen, du får vara så öppen du vill om dina diagnoser (och ja, det är väldigt bra att du kan vara det), Men en 17-åring är ofta i en känslig ålder och måste själv få styra vilka som ska involveras i hennes problematik och föräldrarna bör respektera detta så mycket det går.
Dvs bör få flickan (nu blir det flickan) förstå att ibland måste man förklara att man har det (t.ex skolan).
I ts fall skulle det inte alls förvåna mig och "barnvakten", som jag hellre kallar för stödperson, vet mer än vad han/hon berättar, men anser att det inte är hennes sak att säga det till ts.
För övrigt hade jag som förälder blivit både besviken och arg om denna stödperson lämnade ut dessa saker om flickan. Det känns som det är något som inte andra mer än de berörda inte har med att göra.

Kul för dig, alla fungerar inte som du gör. Ingen har någon skyldighet att redovisa sina diagnoser bara för att folk tycker det är intressant att snoka. Som sjuk har man ingen moralisk skyldighet att ta itu med andras fördomar heller.

Anser du att sekretess är fel? Jag menar om man nu ska dela med sig hela tiden är det totalt onödigt med sekretess, då skulle det kunna stå öppet på nätet vem som hade vilken sjukdom och funktionshinder så kan vem som helst ta reda på det vid behov.

Ja, du gjorde det. Ett starkt beslut och all min beundran. Jag har en väninna som döljer att hon är bipolär. När hon fick sin diagnos så var det flera dom vände henne ryggen. Hon kunde hantera det, men en tonåring har ofta svårare att hantera detta och som du skriver, det finns många fördomar och förutfattade meningar (även jag har det, jag är inte mer än en människa).

Du måste inse att alla fungerar inte som du gör. En diagnos är inte allmängods.

Skitbra att du klarar av det, men du kan inte helt utgå från dig själv. Jag har en del diagnoser som jag inte vill prata om pga att jag skäms. Hade absolut varit bäst att orka vara öppen men det är inget jag är redo för just nu. Din attityd gör inte det lättare, det gör snarare att skäms ännu mer.

Bara för att man inte berättar betyder det inte att man inte vill kännas vid sin sjukdom/funktionshinder. Säger du precis allt till alla hela tiden, finns det ingenting som är privat för dig? Fläker du verkligen ut hela ditt liv för första bästa människa?

Kämpa mot fördomarna ska man göra om man känner att man orkar och vill, det är inte bara de som har sjukdomen/funktionshindret som ska kämpa heller utan de som är neurotypiska eller friska får också ta den kampen.

Jag skäms över de sjukdomar/diagnoser jag har och när du pratar på sättet du gör skäms jag även över att jag inte vågar vara öppen med det.

För att de flesta kan sätta sig in i andras situation. Jag kämpar själv för en del grupper jag inte tillhör, exempelvis transpersoner. Jag är påläst och förstår hur det är, därför kan jag ta deras kamp. 

Alla som tillhör den utsatta gruppen kan inte ta kampen heller, du kan exempelvis inte ta kampen för de med Asperger. Om du skulle försöka göra det och uttrycker dig som här i tråden motverkar du den kampen.

Finns det inget du tycker är privat? Inget som du inte vill dela med vem som helst? Det behöver inte handla om dina diagnoser.

Jag tycker det är underligt att å ena sidan har vi alla som tycker "VARFÖR måste folk med diagnoser prata om det jämt? Ingen bryr sig!", å andra sidan har vi "Varför pratar ni inte mer om era diagnoser? Hur ska ni kunna bekämpa fördomar om ni bara är tysta?". Jag tycker det är bra att många är öppna med sina funktionsnedsättningar men det är fel att skuldbelägga de som väljer att inte vara det.