När börja ta hänsyn till barnets vilja?

Tror det är klokt att tänka sig för noga här. Jag känner till en kille i samma ålder som plötsligt fick för sig att han ville bo med pappa vv istället för vh. Mycket på grund av pappans påtryckning framkom det senare. Det dröjde dock inte länge innan han hade ångrat sig. Han saknade sin andra familj, mamma, bonuspappa och syskon på pappaveckorna, men vågade inte säga det till pappan. Hos pappan var det bara de två.

Mamman som märkte att sonen var tystlåten och ledsen när det var dags att vara hos pappa, fick lova att inget säga. Även i skolan märkte man att han förändrades och var nedstämd när han var hos pappan. En dag bröt han ihop i skolan, allt uppdagades och man återgick till vh som det varit tidigare.

Pappan blev mycket riktigt arg. Han tyckte att det var hans "rätt" att ha sonen lika mycket som mamman. Idag är pojken snart vuxen, och har ytterst lite kontakt med sin far. Sorgligt! Men hade pappan agerat på ett annat sätt än att bli arg på sin son, så hade säkert den kontakten varit mycket bättre.

Det var så jag menade också. Att man i den åldern är för liten för att sätta sig in i vad det innebär. Jag tycker absolut att man ska lyssna till vad barnen vill. Det gjorde också mamman i det fall jag berättat om.
Att din bonusson talat om detta i ett helt år beror väl kanske på att det än inte blivit nån förändring i hans boende. Hade han flyttat till er efter några månader han pratat om detta för första gången, hade läget kanske varit annorlunda idag. Barn kan ändra sig. Inte sällan flera gånger.

Men visst är det svårt att veta hur man ska göra. Lycka till!