Brukar bonusföräldar umgås med sina bonusbarn?

Men varför vill du göra så? Varför inte i stället lägga den lille (som du inte verkar vilja avslöja ålder på, eller?) och låta 11-åringen vara uppe sent med dig och din sambo medan ni ser något som ni enats om att kolla på, eller spelar spel/kort/tv-spel? Ni kanske kan baka något också, eller göra/köpa en pizza som ni äter till kvällsmyset?

Jag o min bonusdotter har ägnar massor av kvällar åt filmer hon "måste" se. Vi började alla tre med "kultfilmer" o sedan gick jag o hon över till mer "tjejiga" filmer. Ni kanske kan göra ngt liknande?

Tillåter du sonen att titta på the hobbit tex?

Där har du tre filmer som skall avnjutas. Så är du tvungen att natta liten mitt i ;)

Gillar sambon harry potter? Mängder av filmkvällar ;)

Finns det något av våra alla förslag som du tycker är bra? Måste säga att du låter lite mer än lovligt negativ och "åh, det skulle ju aldrig funka för ...." och så tusen olika ursäkter varför hela ansvaret ligger på din sambo.

Jag skulle aldrig välja att umgås med mina bonusbarn istället för mina egna barn. Att lämna bort mina egna barn för att umgås ensam med mina bonusbarn skulle kännas jättekonstigt. Både för dem och för mig. Däremot hittar jag gärna på saker ihop med mina egna barn och bonusbarnen, med eller utan min sambo. Så jag förstår att situationen blir påtvingad för din man TS. Varför skulle han lämna bort sitt eget barn för att göra något själv med bonussonen. Förstår om det känns konstigt för honom. Däremot kan han väl hitta på saker med båda killarna? TS du säger ju att du och killarna gärna hittar på saker tillsammans. Låt din man ta med båda killarna på något nån gång istället. Det kanske inte känns lika påtvingat varken för din man eller din son. Eller som många påpekat gör något tillsammans nu tre utan lillebror. Kanske räcker det att ni sätter er i soffan och ser en bra film tillsammans när lillebror lagt sig? Det kanske är en början iaf, något de båda tycker om och de behöver inte lämna hemmet.

Ärligt talat, det hade inte spelat någon som helst roll vem min mamma blev ihop med efter skilsmässan när jag var 7 år, jag hade avskytt människan ändå, troligtvis.

Fast kanske något mindre om han inte rökt pipa överallt... 

Nu har jag bara läst de första 40 inläggen, men det är kanske här du har satt ribban. Det låter ju nästan som att du har satt ribban på så vis att sambon inte ska vara delaktig. Hur sjuttan ska man kunna ta med ett barn på något som man inte får tillrättavisa, utan måste vänta tills man kommer hem och mamma säger ifrån? Nu vet jag inte hur gammal sonen var när din sambo kom in i relationen. Men säg att han var yngre och på väg att sticka ut i gatan, ska han då vänta med att göra något tills mamman är i närheten? Tänk dig ett barn som inte vill följa med hem, ska han då vänta tills barnet går frivilligt oavsett hur sent det blir eller om du har andra planer? Nu låter detta säkert väl extremt, men jag hade känt mig fruktansvärt bakbunden och misstrodd som vuxen om jag inte får sätta gränser, oavsett vad det handlar om och därmed valt att inte göra saker just därför, så på det viset har du väl plockat bort möjligheten att lära känna varandra när din son var mer mottaglig. Nu när han är så gammal blir det ju jättesvårt att ändra ett invant mönster om inte båda vill.

Sedan tror jag det blir svårare att bygga en bra relation ju äldre barnet är, om man inte råkar ha samma intressen som binder samman.

Min dotter var 1,5 år när jag träffade den som senare blev min sambo. Han har bytt blöjor, nattat henne whatever som en förälder gör, det är väl bara kontakter med tandläkare, läkare o s v som jag skött helt själv. Dock kan jag väl säga att han ändå har ett närmare band med vår dotter och son som kan kännas jobbigt ibland. Sambon har mycket lättare att säga ja till vår dotter än min om det gäller att läsa en bok eller så. Han är inte den som planerar egna aktiviteter med något av barnen, utan det sker möjligen spontant och i så fall mer att sätta på en film än gå ut och leka. Det sista händer, men enstaka gånger per år.

Min bonus är 11 år och var 8 när jag lärde känna henne. Hon är här v h så vi träffas inte så mycket. Oftast umgås hon med småsyskonen, men behöver hon nya kläder brukar det vara jag och hon som går. Annars är det ju inte så mycket man hittar på med så stora barn. Bio går hon ju på med kompisar. Om hon vill får hon följa med på de yngre barnens aktiviteter som sagostund, teater o s v. Hemma hjälper jag henne gärna med t ex matteläxan. Sedan går hon väl fortfarande omvägen och frågar sin pappa först. Tyvärr är det inte alltid han nappar på att spela spel heller. Så han kunde ju göra mer med sin äldsta också. När min minste blir äldre kan vi kanske gå och simma ihop. Dilemmat med att fråga bara henne blir ju att alla barnen vill följa med och då blir det inte så smidigt längre. Däremot så frågar jag henne om vilka läxor hon har, när hon duschade senast o s v, det vill säga saker som behöver göras på vår helg, sambon glömmer så lätt och hon skiter i att duscha om vi inte håller koll.

Så att kräva umgänge går ju inte, däremot går det kanske uppmuntra sambon att hjälpa till med läxan ibland. Min sambo kommer gärna få hjälpa till med uttal på engelska för det är han helt enkelt bättre på. Annars får ni väl göra saker ihop så de måste lära känna varandra. Ni får väl ha spelkvällar, bakning eller liknande ihop. Sedan har vi ju olika svårt att umgås med barn i olika åldrar. Med de små barnen är ju omsorgsbehovet störst och de kräver inget tillbaks, ett äldre kan ju ge mer motstånd att de inte vill.

Sedan får du väl kolla upp om DE verkligen mår dåligt av situationen eller om det bara är DU som upplever det så. De andra är ju inte vana vid något annat. För att förändringar ska ske måste ju båda vilja det.

Om man inte får vara delaktig och man gemensamt diskuterar uppfostran så blir det lätt så. Dessutom har du ställt som krav att allt ska gå genom dig trots att ni levt fem år ihop, så självklart är det dåliga du får höra, det bra behöver ni ju inte jobba med.

Sedan visst kan jag hålla med om att det är bra att bygga en relation först, men om sambon lärde känna honom som 5-6 åring så borde de bitarna kunna skett parallellt. Genom att uppfostra så visar man ju också att man bryr sig, även om man kan börja i det lilla och inte ta de stora bitarna först.

Låter väldigt, väldigt sorgligt att din man inte anstränger sig för att få en kontakt att fungera. Låter helt otänkbart i mina öron. Bor man i en familj engagerar man sig i sina familjemedlemmar.  Vare sig man är släkt, bio/bonus eller delar lägenhet av andra skäl. Har din man några andra sociala problem?

Men man kan göra massor med saker hemma som bondar. Din man skulle kunna ta initiativ till att baka, bygga med lego, snickra, spela ett spel ihop. Eller lyssna på musik eller köra ett dataspel tillsammans. 

Men som du beskriver gör han inte det. Klart att din son blir tvär om de finns en vuxen i familjen som mer eller mindre ignorerar honom. 

Att skapa en god relation med ett barn är alltid den vuxnes ansvar. Den vuxne har ett ansvar att försöka förstå varför barnet reagerar som det gör i olika situationer. Den vuxne har ett ansvar att ta emot avvisanden och härbergera känslor. Och barn gör ofta så - testar nya vuxna för att se vad de går för. 
  

Jag umgås aldrig med min bonus på tu man hand. Har aldrig sett det som något konstigt eller ett problem :/

Jag har också ett barn sedan tidigare och min man har en bra relation med henne men han umgås inte heller med henne på det sättet.

Jag har helt ärligt inget intresse av att umgås ensam med hans barn. Hittar vi på något så gör vi det alla 4 tillsammans.

Är det sonen eller mannen som du jobbar på ska bli bättre?

Har du pratat med sonen om hur han uppfattar situationen?

Har du förklarat för sonen att det inte är hans fel att bonuspappan drar sig undan? Att det är bonuspappan som har problem med sig själv? Det är jätteviktigt att du inte lägger ansvaret för att relationen inte fungerar på din son. För han har bara gjort det som man kan förvänta sig av honom - att testa den nya vuxne i familjen. Och barn har en fantastisk förmåga att ta på sig skulden när relationen med den vuxna omgivningen inte fungerar. 

Kan du få din man att ta av sig offerkoftan och uppträda lite mer vuxet i ert gemensamma hem?

Kan du få din man att ta av sig offerkoftan och uppträda lite mer vuxet i ert gemensamma hem?

På det stora hela behöver man väl inte umgås med bonusbarnen i den meningen att man gör nåt utanför hemmet... Huvudsaken är väl egentligen att det fungerar hemma. Att man kan småprata med varandra, hjälpa varandras barn om dom behöver hjälp etc och att om det finns gemensamma barn bjuda in bonusen att vara med när man ska göra nåt med det barnet... Jag erbjuder inte bonusarna att följa med varje gång jag ska göra nåt med mina barn precis som jag tycker sambon ska göra nåt med bara sina barn ibland... Men vi tar bägge två med oss de andra barnen ibland... Han gör läxan med sina barn och jag med mina men utöver så den som är närmast och mest tillgänglig hjälper till även om barnen rent naturligt i första hand vänder sig till sin förälder..

Jag gör ingenting med min bonus på tu man hand, men hon är ändå bara två och jag vill inte ha ansvaret över en sån liten tjej om något skulle hända. Men sen när hon är äldre har jag kommit överens med pappan om att hon ska få testa på ridning och då hoppas jag att det blir ett gemensamt intresse! :D

Han är förstagångsförälder. Han vet inte per automatik hur han ska vara med din son och det går inte att tvinga fram. Jag småpratar inte heller med hans barn, jag har försökt men när det ändå inte ger nåt då kan jag inte göra mer. Man måste få ha en punkt där man bara får vara sig själv, man kan inte leva sitt liv med att försöka och försöka och anstränga sig, ska man kunna leva ihop måste man kunna vara sig själv.

De tittade på film ihop, det är ju inte som de inte klarar att vara i samma rum. Kanske ska du vara nöjd med det men jag tycker det är bra att du pratar med dom och kollar av hur de själva upplever det och hjälper dom om dom vill det.

Ojoj, lägga pussel med henne vore verkligen en bedrift ;) Men jag ser ingenting konstigt i att vi inte gör något själva? Min sambo är alltid med vilket som och det passar mig utmärkt. Jag och lillan har en superbra relation ändå :)

Varför är du inte nöjd med att de såg film ihop? De kan ju småprata då med.

Har man inga barn själv och aldrig haft något intresse för barn, så är det helt omöjligt att veta vad man ger sig in på. Där borde föräldern tänka till lite speciellt om hen vill att partnern ska ta aktiv del. Jag har svårt att se en person utan barn, flytta ihop med mig som har tre. Speciellt om jag haft dem på hel eller halvtid, efter en vecka hade han sprungit för livet...........

Jag tror inte heller att det kommer att hålla. Har man redan fem barn så är frågan hur intresserad man är av att få ett sjätte att ta hand om. Med tanke på att han haft vh tidigare så är det rätt tydligt vem som ansvaret kommer att ligga på.
Är barnet sen inte vant vid att ha syskon, så kan det bli en alldeles för stor omställning att bo så mycket med hennes fem. Hennes reagerar nog inte så mycket på det, eftersom de redan är vana att vänta på sin tur och att alltid ha folk runt sig.

Jag är inte helt säker på att ts son känner sig utanför. Han har sin mamma han vänder sig till, när det lille vänder sig till sin pappa. 
Sen känner jag igen det där obekväma, när man kan skära tystnaden med kniv så tjock den är. Men vi träffades inte så ofta, i alla fall en del av det obekväma borde släppt om vi bott ihop mer.
Ts man verkar va introvert, om man läser hennes inlägg så har han alltid varit så. Så jag undrar vad hon egentligen trott skulle hända när dom flyttade ihop, att han skulle blomma upp och bli något han inte var innan heller?
Är sen inte sonen den påstridiga typen heller, så är risken stor att dom hamnar som dom gjort nu. I ett stilla obekvämt accepterande.

Jag satt faktiskt och funderade här, för jag är inte utåtriktad själv. De barn som jag fått bäst relation till är de som varit väldigt påstridiga och inte gett sig trots att de fått enstaviga svar och att jag troligen sett ut som om jag önskade dem åt skogen. Efter ett tag så har jag kommit på mig själv med att titta efter dem och själv börja prata när de kommit.

Det du skrev med tapetseringen tror jag var en väldigt bra ide, för då fick de göra nåt tillsammans samtidigt som du ändå var närvarande och kunde starta upp samtalet igen om det falnade. Det hade nog kunnat funka hos ts också.

Som redan sagts har de kanske inte behov av det. Inte då och då som du önskar i alla fall. Däremot kan du ju hjälpa dom att få bort det obekväma, du kan tex be din sambo att ta med din son på bio, om sonen gärna vill se en film och du säger att du av nån anledning inte kan eller orkar, be din sambo att hjälpa dig och sonen genom att han går med honom istället.

Samma sak med att gå och fiska, be honom att hjälpa dig, släpp snacket om att de måste få bättre kontakt.