Brukar bonusföräldar umgås med sina bonusbarn?

det där äl väl olika.Han kanske känner att det biologiska bandet saknas och personkemin stämmer inte riktigt.Hoppas pojken kan göra roliga saker med din biopappa istället.

Ver du helt säkert att dom mår dåligt av den nuvarande situationen? Innan du försöker ändra på nått kanske du för säkerhets skull, om du inte redan gjort det, ska prata med dom, fremför allt barnet. Barn är ju olika, när jag var 11 var jag inte det minsta intresserad av att hänga med mina föräldrar eller farsans nya. Satt hellre med näsan i en bok på mitt rum eller var i stallet.

Vilken skitstövel han verkar vara. Ignorera ett barn (!) förutom för att gläfsa ut order och bara leka med sitt barn. Har han hört talas om psykisk misshandel? Han har haft 1,5 år på sig att hitta på nåt spontant, han borde väl inse själv att det inte funkar. Fast han verkar mer än lovligt trög. Vilken värdelös förebild för dina barn, hoppas han kommer trivas med att få träffa sitt barn varannan vecka för så här kan ni inte ha det. För ditt äldsta barns skull.

Jag tror inte det går att svara på utifrån bonusföräldrar som grupp. Det är som att fråga om föräldrar brukar leka med dockor med sina barn - svaret är ju "en del gör det, en del inte". Tror man måste se det på individnivå..

Jag tillhör gruppen som alltid gjort saker ensam med mitt bonusbarn. Jag har tex möjlighet att semestra (längre eller bara en helg) på riktugt fina smultronställen här i sverige genom far och morföräldrar. Min bonus har alltid älskat detta, min man är inte lika förtjust :) Så några gånger per år har vi alltid åkt iväg bara vi. När syskonen kom följde även de med.

Men, vi klockade naturligt från början (hon var bara ett år). Hade hon varit äldre när jag träffade hennes pappa hade det förmodligen inte kommit lika naturligt. Hennes mamma har tex träffat en ny man på senare år och där gör antingen hela familjen ngt, eller bara barn o mamma. Mammans nya gör inget med bara sin bonusdotter och ärligt talat verkar det inte heller vara ngt hon önskar. De lever ihop och han "är väl okey" enligt henne. Lagar god mat tex :)

Jag tror hon tyckt det känts konstigt om de, lite forcerat, plötsligt skulle börja umgås själva.

Om intresset finns så ja, men annars känns det inte äkta riktigt.

Vill din son umgås med din partner? Är de nöjda som det är? Är det främst du som anser att detta är ett problem?

Personkemin stämmer inte riktigt? Det är ett barn det handlar om, som vuxen anstränger man sig för att barn ska känna sig välkomnade som sällskap! Inte fan låter man bli att prata med ett barn man BOR tillsammans med bara för att man inte kommer på något att prata om?

Jag tycker att det låter helt sjukt att inte umgås med sina bonusbarn. Inser att jag har haft en väldigt bra extrapappa. Mamma och hennes man träffades när jag var 5 och jag och han har så länge jag kan minnas hittat på saker tillsammans (åkt slalom, skridskor, gått på bio, skjutsat hit och dit, spelat spel, pratat intressen) och umgåtts helt vanligt, han kallar mig sin dotter och refererar ALDRIG till mig som sin frus barn trots att de även har en gemensam dotter (som jag alltid kallar min syster och inte halvsyster eller nåt sånt). Sedan har jag en utmärkt riktig pappa också, så jag har två helt enkelt.

Och denna man tycker du är lämplig att ha som pappa till ditt barn och som bonuspappa till ditt första barn?

Har du ställt krav på honom då? Eller bara suttit och väntat ?

Jag tror du ska börja från andra hållet - se till att ni kommer i väg alla fyra. Låt dem umgås sida vid sida istället för tu man hand.
Det tog tid, bra mycket längre än 1.5 år, innan jag och min bonus började trivas så pass bra i varandras sällskap så vi började göra saker bara hon och jag. Det är inte alltid så lätt att umgås med andras barn, inte ens om barnet är ens makes. Jag gillar inte barn rent generellt, förutom mina egna, så det var en lång process innan jag började gilla min bonusdotter och uppskatta hennes sällskap.

Äventyrsbad, laser dome, skidåkning, curling, bowling, spela spel, datorspelsturnering - kanske skulle något av detta gillas av 11-åringen? Finns det någon far- eller morförälder som kan passa det lilla barnet så att du och din man tillsammans med 11-åringen kan göra något i den stil jag föreslog här?

Jag håller med de som säger att det inte går att ställa krav på annat än artighet och hövlighet men själv hade jag inte varit intresserad av att mina barn skulle - under många år - leva tillsammans med en person som bara lyckades uppbåda någon sorts artig och i grunden ointresserad fasad. Jag önskade dem betydligt bättre än så och hade i din situation inte gott vidare med en relation till en människa som misslyckades med att skapa ett eget fungerande och nära band till mina barn. Min man och mina barn och jag och min mans barn har egna välfungerande och kärleksfulla relationer till varandra och det ser jag för min del som ett minimum om man tänker sig att dela varandra vardag under samma tak. Träffas man när hemmaboende barn är i äldre tonåren får man mest troligt en annan relation, men att inte vilja anstränga sig för den ser jag som en väldigt besvärande omständighet som skulle fått mig att välja bort sammanboende. 

Hur mycket har du hjälpt dem att hitta varandra? 

Jag har haft två bonusföräldrar- en på varje håll. En har jag en egen relation med, kan prata med jobbiga saker, umgås gärna med. Det som funkade där var att hen byggde en relation med mig, tog mig på allvar. Kom med synpunkter men gick inte in i stora "uppfostringsfrågor" utan mer var en närvarande vuxen. Den andra bonusföräldern ville uppfostra oss att vi skulle lyda, men ville inte bygga en relation. Hade aldrig tid att sitta med oss på filmkväll etc, utan sågs bara vid maten. Hade dock ett syskon 10 år yngre precis som i er familj där denna förälder verkligen var förälder och aktivt prioriterade myskvällar och familjedagar för barnets skull. jag tror att det kan vara svårt att sätta sig in i vad det innebär att vara förälder innan man fått barn, men nu när din son har ett syskon är det jätteviktigt att bonuspappan Visar att han prioriterar även din son.

Fast det är kanske så att du får hjälpa till med att se till att det "stora" sakerna händer så att det sen kan hjälpa dem prata om de "små" sakerna. Hjälpa dem att uppleva saker tillsammans så att de får en gemensam plattsform att prata om, gemensamma upplevelser.