Nyktra Missbrukare.

Häftigt! :D Grattis! Ångest och depression har inget med drogerna att göra. Dom kommer till just därför att ångesten och depression finns där. Tror jag. Jag gick också på mycket sånt. Började med Citodon för ryggen och slutade med Ketogan på psyk. Ush! Jag blev fri långt efter att jag borde ha fattat vart det bar av. Men sista veckan bodde jag ute, lite överallt. Min sambo hade sparkat ut mig, inte riktigt. Jag bråkade inte, eftersom jag mycket väl visste hur rätt hon hade. Och efter alla år så var jag så förbannat jävla trött på att försöka försvara min idiotiska skit, så jag gick bara. Med 4300 mg Gabapentin, 60 mg Stesolid och 650 mg Tramadol i kroppen. Annars funkade jag inte. Tillslut ringde hon ställde och ställde ett ultimatum. Åk in till psykakuten eller packa allt du äger. Så jag åkte dit. Jag visste mycket väl att dom varken skulle kunna hjälpa mig. Dit åker du om du har fysiskt svåra avtändningar. Men prata kan man få göra, med nån duktig människa. Så jag berättade läget. Jag la ALLT på bordet. Efter det skedde den stora förändringen i mig. Men det blev några återfall. Och jag fick program och hjälp med att trappa ut all skit. Sen har det och är fortfarande en jävla kamp. Men det som hände var att terapeuten jag pratar med fick mig, i början av behandlingen, att tänka annorlunda, prioritera annorlunda men framförallt tog vi tag i de riktiga problemen. Dom håller jag fortfarande på med. Vad jag har lärt mig är att känslor vi inte kan identifiera registreras som farliga i hjärnan. Då försöker hjärnan trycka undan den känslan. Och det gör den genom att ge oss en stadig dos ångest. Så länge vi går runt med massa "farliga" känslor så kommer vi antagligen också vilja göra något åt ångesten som det skapar. Så vi spelar,äter,knullar,jobbar,knarkar,super,tränar eller hittar på någonting som kan få oss att slippa det. Ja, nu spårade jag iväg. Som vanligt :)

Hur går det för dig då?
Ångesten och det kommer lägga sig.Om det inte är så som jag skrev ovan.

Jag vet precis hur det känns. Grejen är ju att det faktiskt känns bättre när man kastat i sig det man "behöver" Vad jag där i mot har märkt, nu i nyktert tillstånd är att man måste hitta någonting som kan komma att kännas roligare. Och det är jävligt svårt att sluta UTAN hjälp. Jag försökte många gånger ensam. Men det tog som sagt ca 15 år. Och det var då jag började prata med min terapeut. Om man träffar en bra sådan, som man klickar med så är det en jätte krycka. Om man har bestämt sig vill säga, annars går det aldrig. Men det är lättare att bestämma sig när man hittat någonting att göra, regelbundet. Eller någonting man verkligen kan brinna för. Jag tränade boxning i många år. Då hade jag lite koll på skiten. Men denna skit förstör kroppen sakta men säkert och tillslut orkade inte min träna längre. Men nu har jag börjat lite smått. Och så fort någon dålig känsla smyger sig på, är det bara att ta upp hantlarna och köra tills jag mår bättre och kan sluta överväga att ringa nån gammal kran. Alla är jävligt bra på någonting och bra på ganska mycket. Så när man ska bestämma sig för att sluta bör man se till att man har en bokad tid hos en terapeut eller liknande. Och ofta ligger man och är så lam av depp, ångest och samvetskval att man inte ens orkar ta på sig kläderna. och då sätter man sig inte gärna och ringer myndighets samtal. Be någon boka åt dig. Jag gör det :) Och berätta för alla du kan/vill hur det ligger till och att du vill sluta.
Just en Lördag-kväll är jävligt jobbig att ta sig igenom. Eftersom man alltid kan använda helgdagen som en anledning att ta sin grej. "äh va fan, det är ju Lördag" sen tänkte iaf jag att jag skulle ta tag i allt på Måndag. SÅ! Huxflux vart man lite glad igen och så rullar det på. Så var det ofta för mig.
Detta kommer låta jävligt skevt men jag tycker inte man ska ligga ensam och ha ångest och skit om man inte behöver. Självklart ska man försöka hålla sig i från skiten, om man kan. Men blir det riktigt hemskt så kan man lika gärna stoppa i sig en oxy eller vad det nu är. Om man ändå inte hade tänkt sluta just då. Man måste hitta ork och motivation. Sätta ett datum, bestämma sig. Och vilja det lika mycket som att andas. Det går helt klart att sluta.
Vad görs ikväll då?
Hade bäst och kämpa på!

Vad har du gjort mer än att slutat peta i dig? Har du någon form av stöd?

Du har så jävla rätt! Man måste lära hjärnan & kroppen. Jag kan ta ett exempel ur mitt get liv. När jag rökte gräs så tyckte jag att allt blev roligare. Jag gjorde mycket musik. Men när jag satt där, några dagar senare och omsorgsfullt rullade min lilla sista spliff av gamla fimpar så började alla mörka känslor smyga sig på. När det var slut tyckte jag att allt blev sååå jäävla tråkigt och meningslöst. Så jag behövde ju skaffa mer! Så att det blir kul igen. Det jag fattat i efterhand är att det aldrig igentligen var tråkigt. Jag hade bara på kemisk väg höjt ribban för vad min hjärna kopplar som belönande. Så när jag hade bestämt mig så märkte jag tillslut efter några dagar att det fan var lika roligt att göra musik utan. När ribban hade sjunkit till normal nivå igen. Jag hade lärt kroppen att det kan vara roligt ändå. Men det visste jag inte innan, eftersom jag aldrig hade låtit min kropp vara normal mer än 3-4 dagar. Och dom dagarna gick åt till massa dumheter så inte fan tänkte jag så. Men du har helt rätt och du är på helt rätt väg! Hitta något du tycker är roligt. Kommer du inte på något får du tvinga dig själv iväg på något, fan kör ett pass med tanterna på friskis & svettis :) Vad som helst, verkligen. 

Hur går det för dig? :)

Vad skönt att höra att du ser positivt på morgondagen! :) Det är ett jävligt gott tecken! Och att du håller dig sysselsatt. Men gör inte bara "måsten" man måste vara snäll mor sig själv om man ska orka vilja bli den man vill vara. Du är grym! För jag vet hur sjukt svårt och meningslöst det kan kännas att låta bli. Följer med spänning! :)

Det där känner jag verkligen igen. Jag är glad att jag blev avslöjad som jag blev. När allt är blottat så där så slipper man berätta. Jag känner igen din sits också. Jag har vart  på båda sidor. Den utan några lagar, regler eller ansvar. Och denna. Med två döttrar, familj, jobb och hela det ansvaret. Det är samtidigt lika svårt att neka hela tiden. Och att berätta. Hur fan börjar man när man själv inte riktigt vet varför man hela tiden behöver ta till någonting, när alla andra funkar utan?  Du vet ju att du måste och kommer sluta. Alternativen är inte vackra. Vad är det du är rädd för att dom ska få veta? Att du mår skit? Det finns tyvärr bara den vägen. Om du inte testar AA. Dom har grenat ut sig och täcker det flesta områden inom missbruk nu för tiden. Kan jag hjälpa dig på något vis så säg till. :)

Jag kände/känner mig också ensam i detta. Jag bor i Gnesta och känner inte en människa, annat än ytligt. Så jag startade den för att jag behövde det lika mycket som jag vet att många andra behöver det. Detta är ju så tabu. PUNDARE har man alltid fått slå på. Så tyvärr blir det ju då många många som har en fasad. Som vi. Men där det bakom pågår saker som man inte kan visa. Framför allt om det gått för långt och det är alldeles för mycket att visa när man väl verkligen vill och behöver. Men det handlar bara om mående. Det går ju lite hand i hand med relationerna man har. Om jag måste ljuga för dom jag älskar så kommer ångesten krypandes.Och när man ljugit några år slår ångesten ner dig i backen. Varje gång. Så vart det för mig. Till slut hjälpte inte någonting, utan jag fick snarare ångest när jag tog det.
Kul som fan att du uppskattar mitt initiativ. :)

LITE MOTIVATION TILL MINA SKÖNA FÖLJARE!
Simma eller sjunk!