Blev tillsagd att dra för det här är inte mitt hem

Det står inte vad jag kan se någonstans att ts styvbarn spelade på max heller. Olika människor har ju olika tolerans för ljud, kanske ts tolerans är låg. 

Jag tycker att det spelar roll. Det finns ju människor som är orimligt lättstörda. Sådant kan bero på ljudöverkänslighet (som bör arbetas bort) men det kan också bero på att kvinnan (mannen i förekommande fall) i fråga inte själv haft tonårsbarn utan har mindre barn och har pga det betydligt större tolerans för ljud som hör småbarnsåldern till än för ljud som förekommer i tonåringars tillvaro. 

Ja, det är en bättre formulering. Men fortfarande så kan det vara så att övrig familj (eller någon av de övriga sammanboende) är överkänsliga och då är det inte rimligt att allt ska anpassas efter det. 

Ts skriver att det upplevs som om hon alltid är "på" mannens barn, det är högst osannolikt att det inte skulle ligga något alls i en sådan uppfattning. 

Ja, och så är det väl inte så sällan. Trots det kan många småbarnsmammor uppleva det på motsatt sätt, eftersom de är vana vid endast det som hör till småbarnskakafonin. Det skrev jag ju i mitt förra inlägg. Du har väl vad jag förstår vana från både ock, eftersom du har både stora och små barn. 

Jag vet förstås inte säkert om det är så i just det här fallet, men det retar mig att det så sällan ses ens som en tänkbar möjlighet, trots att det väl rimligtvis inte kan anses vara någon stor hemlighet att det ligger till på det sättet i väldigt stor utsträckning. 

Du var ju inte nöjd i fredags heller, på eftermiddagen. Då tvingades du höra på musik från övervåningen fast du helst inte ville. Och vinflaska hade hon också i högsta hugg, nittonåringen. 

Hur störd blir din man av musiken?

Vad bra. Så då är din mans barns (det är tydligen fler än bara nittonåringen som du har problem med?) upplevelse av dig felaktig. Det kan ju vara så att även din upplevelse av hur hon är också är felaktig. Kanske är hon inte sur och fräsande hela tiden, kanske har du svårt att se när hon är på ett annat sätt. Ni missar kanske båda öppningar hos varandra eftersom ni kanske i själva verket tycker ungefär lika lite om varandra.

Jaha, så han har regler i alla fall då? Det var ju annars ett av de stora bekymren i ditt liv. 

Skärpa sig när man mår dåligt brukar inte anses vara ett alternativ när det handlar om vuxna styvföräldrar så det är väl kanske inte att anse vara ett alternativ när det handlar om nittonåringar heller, eller? Det behövs kanske någon mer avancerad hjälp än ett besked om uppryckning om det är så att hon faktiskt mår psykiskt dåligt. 

Nej, det är en bedömning jag gör i och med informationen som ts ger av läget. Dels har föräldrarna uttryckt sig nedlåtande och "kallat varandra det ena och det andra", och dels så har kontakten med mamman och den nittonåring som tråden tydligen mest gäller (trots att ts har problem också med mannens andra barn, vad beror det på då?) skurit sig. Det och annat i ts berättelse brukar borga för sämre mående hos en tonåring.

Mina har aldrig varit jävliga. Inte min mans ungar heller. 

Ja, det får man förstås. Precis som unga vuxna som får en ny vuxen i sitt liv som plötsligt tycker att andra regler ska gälla och som säger till och sätter ner foten också kan reagera på det som händer. Kanske inte alltid på ett av den utifrån kommande önskat sätt. 

Men svärmödrar som sätter ner foten brukar ju alltid tas emot på ett ödmjukt sätt av svärdöttrar. Den här nittonåringen var sexton när ts närvaro gjorde sig gällande. Då hade hon pojkvän och befann sig på ett bättre ställe i tillvaron, nu gör hon det inte men måste trots det dras med ts och småungar och regler och "det är mitt hus och jag bestämmer och nu slänger jag dina jävla högtalare!" och liknande. Ja, det kan nog gå lite hur som helst med det där, inte sällan dåligt.