Någon mer runt 30 som längtar efter sitt första plus?

Jag känner verkligen igen diskussionen i tråden nu. Vi är inne på sjätte försöket och det tär verkligen på en att gå att hoppas varje månad.

Jag känner att detta ämne är så pass privat att jag inte har öppnat upp mig för så många vänner. De flesta har dessutom barn så det känns jobbigt att umgås med dem just nu. Träffade dock en vän i förra veckan som jag inte alls trodde var sugen på barn men när jag berättade att vi försökte och att jag var ganska frustrerad så berättade hon att de också hade försökt en längre tid (längre än oss). Hon kändes dock helt avslappnad, händer det så händer det. Nu vet jag inte om det var en fasad, men jag tror verkligen inte det. Jag kände ändå att det hade inverkan på mig. Jag ska försöka ha en mer avslappnad inställning denna månad. Jag tror det började bra igår då jag ville få till det (blinkande smiley på CB) men min man var alldeles för trött och tyckte att vi kunde mysa nästa dag istället. Jag godtog det med en helt annan inställning än tidigare. Men ikväll måste han dock leverera :) Blinkande smiley i 3 dagar nu. Så imorgon väntar jag fullt utslag och ÄL på torsdag. 

Hade ÄL i fredags, lite senare än beräknat så har BIM 17 sep istället för 15 sep. Lyckades få till det natten mot onsdag och fredag. Mös även natten mellan fredag och lördag, men då kom inte min karl. Får hoppas att myset dagarna innan räcker. Men känner mig inte speciellt hoppfull. 

Försökt i över ett år nu... Missat nån månad här eller där men i stort har vi prickat rätt flera ggr. Känner ÄL väldigt tydligt så jag vet att vi har varit rätt på spåret. Tror varje månad att NU men hittills är det enda som händer att jag drar över BIM ett par dagar och varje gång jag tänker att imorgon ska jag testa (vill ju inte testa för tidigt eller alls och bli besviken om mensen ändå kommer) så får jag mens som ett brev på posten. Skitstörigt :(

Jag (31 år) och min man (36 år) har sedan dec 2015 försökt få till vårt första barn. Vi har provat ägglossningstester som har gett positiva utslag och har då "legat i" om man säger så men ingenting har hänt. Månad ut och månad in kommer den där jäkla mensen. Jag har aldrig varit gravid och har haft oregelbunden mens, om man kan räkna från 24-31 dagars cykler som oregelbundna? Min man har däremot gjort en tjej gravid tidigare i ungdomen (tjejen valde då att ta bort det). 

Jag känner just nu så otroligt mycket sorg inför det faktum att det inte går så lätt för oss när det verkar som att det går för alla andra. Jag fick igår reda på ytterligare en i min omgivning som blivit gravid och då brast det återigen för mig. 

Jag vill kunna glädjas å andras vägnar. Deras situation har ju egentligen ingenting med mig att göra. Men den mörka känslan av avundsjuk och utifrån sett missunnsamhet (vilket det egentligen inte är) får mig att få dåligt samvete och må ännu sämre. Det ena föder det andra. Jag vill också bli med barn så jävla mycket och jag börjar, på riktigt, bli orolig över att det är något fel på mig. 

I december har det gått ett år och vi kan kontakta sjukvården för en fertilitetsutredning men fram tills dess, hur ska jag ta hand om alla mina känslor? 

Finns det någon som har något bra tips eller egen erfarenhet av denna långa väntan? 

Just nu känner jag mig så himla ensam. Min man tar allt med mycket mer ro och tänker att det kommer när det kommer och tycker att jag inte ska stressa upp mig.  

Vet ni vad, jag har släppt det denna månad. Helt. Inga ÄL-tester. Raderat mensappen. Pratat med sambon och det var (förhoppningsvis) i herrans tid för han har tappat attraktionen till mig, och jag till honom. Det här inplanerade maskinsexet har förstört lusten för oss, helt och hållet. Jag vet inte om vi kommer gå skilda vägar nu eller försöka hitta gnistan igen, men det är sorgligt att processen i att skapa ett liv kan förstöra så mycket mellan två människor som älskar varandra. Så... Nu släpper jag det. Helt. Lycka till, jag kommer tjuvkika in här lite då och då. Kram på er!

Har bim nu 16 september. Frågan är om man ska vänta och testa till på fredag eller man ska prova innan?

Har bim idag, ingen mens i sikte men oerhört mycket pmssymptom. Frågan är om det är mens på gång eller något annat som spökar? Ska testa mig imorgon

Hej! Har sträckläst hela tråden och hoppas att jag också får vara med här. Jag är 30 och min kille 29.

Jag tempar med Fertility Friend och ligger på Äl+12 och bim-3. Hade höga förhoppningar om att det skulle ta sig denna månaden eftersom min temp har legat ovanligt högt men testade imorse och det var ett starkt minus :(

Det är märkligt hur man gått hela livet (känns det som) och varit rädd över att råka bli gravid och så visar det sig att det är skitsvårt!