Meningen med livet???

Men jösses. Varför skulle du inte få vara lycklig över att vara förälder bara för att någon annan påpekar att allt inte är rosenrött? Varför blir du så provocerad?

Jag känner ytterst få som känner att barn är meningen med livet, att ens barn är en del av ens liv och att man älskar ens barn, det är en helt annan sak.

Jag tror faktiskt att det hon skriver i sin artikel är nog mer närmare sanningen än din bild.

Jag tycker snarare det är osunt om man anser att barnen är ens mening med livet, vilken börda man lägger på sina barn.

Precis! Det var det där jag menade.
Att det skulle vara osunt att barn är meningen med livet!
Vaddå börda?
Hur kan det vara det? Det är en sån här menalitet som finns i Sverige och det är det jag blir provocerad av.

Barnen är aldrig ansvariga för föräldrarnas lycka, så enkelt är det bara.

Vilken press.

Jag blir provocerad när nån trycker i ansiktet att barn minsann är hela meningen med livet och mitt liv är tomt innan jag fått några.

"Du min dotter är hela meningen till mitt liv! "

"Jeez mamma, skaffa dej en hobby..."

Det finns mer i livet än barn. Säg hellre att barnen är EN mening med livet, annars låter det som du är en grå mus som äter, sover, jobbar och inget annat om det inte vore för ungen...

Men hallå...innan jag fick barn så var jag j lycklig över andra saker såklart.
Och nu när jag har barn finns det såklart andra saker som gör mig glad. Men jag menar att barnen är viktigast för mig och nu när dom finns skulle jag inte klara mig utan dom. Dom gör mig lyckligast! Och för mig är det meningen med livet dvs. att göra och vara med dem som gr mig lycklig.

Klart jag har hobbies herregud. Ja det Inns mer i livet men inte som är viktigast
När blev svenska folket så patetiska och hyllande av allt från att skilja sig, inte vara mammaledig och bara göra karriär. Varför måste jag skaffa mig en hobby egentligen?? Vad är det om är så skrämmande med familjen.??

Individualisterna svara på det??

Och jag tror att barn hellre vill ha föräldrar som ser dom som det bästa sin finns
än som ett bihang till livet.

Ansvariga??
Skulle kalla det att bidra till föräldrarnas lycka
Är det så fel

Jag hoppasatt jag bidrar till deras lycka också

En än gång
individualism på hög nivå
sorgligt

Ja, i vår familj är vi individualister. Men vi mår bra, trivs bra tillsammans. Vi lever inte via varandra. Räknas 20 års lyckligt förhållande och en självständig, harmonisk 18-åring.

Vem säger att du inte får säga vad du vill, vara himlastormade lycklig eller känna att du har hittat hem med föräldraskapet? Meningen är väl att det också ska vara okej att tala om andra känslor även om de kan tyckas obekväma för dig.

Jag gillade artikeln, tror också att det är viktigt att tala om. Tror inte alls att de känslor som hon uttrycker hör till ovanligheterna, däremot håller nog en hel del föräldrar inne med dem just för att det finns människor som dömer utifrån sin egen verklighet där det är rosa fluff eller som lever i en illusion. Att du inte har kommit i kontakt med föräldrar som har känt något av det som hon beskriver kan kanske handla om dig själv? Känns kanske inte jättebra för en redan osäker förälder att yppa liknande känslor för någon som mest tycker det är konstigt och ego att känna på så sätt.
Jag tänker väl att du verkar vara rätt svartvit i ditt tänkande. Att man inte tar sömnbrist med en klackspark utan faktiskt lider av det (inte alls några konstigheter, det kan vara farligt faktiskt och föräldrars sömnbrist bör uppmärksammas mer enligt min mening) eller inte tycker allt är gulligull utan skittråkigt ibland och längtar tillbaka till det kravlösa liv man kanske upplevde innan betyder ju inte att man inte gör uppoffringar, älskar sitt barn och gillar att umgås med det.

Att barn är meningen med livet..jag förstår inte riktigt hur vissa kan se så enkelt på det som "ja, det är det! som någon generell sanning. Det handlar nog mycket om vad man lägger i det och framförallt vem man frågar.
Mitt liv hade en mening innan jag fick barn. Jag trivdes jättebra med mitt liv innan och inbillar mig i alla fall att jag inte hade känt någon större sorg om jag skulle ha fortsatt leva mitt liv utan barn. Jag har fler vänner som inte har barn än som har och deras liv har absolut en mening.
Nu har jag två barn jag inte kan tänka mig ett liv utan dem, det är en omöjlig tanke men om vi lever här och nu när de är friska och välmående och finns till skulle jag säga att de är en del av meningen med mitt liv, de är inte mitt livs enda mening. Jag tror inte alls på att enbart leva för sina barn och håller med Sextiotalist om att det knappast är önskvärt heller. Tror barn mår bra av att föräldrarna också har ett liv utanför familjen som de finner meningsfullt och inte ger upp allt annat.