Gråter ej vid lämning....trygg/otrygg?!?

Anknytningshysteriker kör ibland en rätt ful retorik, typ: Gråter barnet är det för att du inte tar hand om det på rätt sätt, för barn med trygg anknytning gråter aldrig, och gråter barnet inte så är det också fel för då har barnet dålig anknytning... Damned if you don't, damned if you do helt enkelt.

lyssna inte på självutnämnda experter och var glad över att ditt barn trivs på förskolan!

Kan inte för mitt liv tänka mig att barnet känner sig otryggt med er bara för att det gillar att vara på förskolan.
Min dotter har väldigt sällan varit blyg eller ledsen när jag eller hennes pappa har lämnat henne. Det har kommit nu när hon bytt avdelning, till dom stora barnen. Och då är hon inte direkt ledsen, utan mer avvaktande och kollar läget. Kommer väl med åldern, också. 

Du känner ditt barn bäst och känns det som att hon trivs med er? Och med förskolan? Då är det ju toppen och bara att tacka och ta emot :) 

Min dotter är 19 mån o beter sig precis som din! Tror absolut inte att hon är otrygg på förskolan.

Min är 2 år och älskar sin förskola! Hörs när hon pratar om den hemma. Hon har aödrig gråtit vid lämning. Vi har vår rutin;puss kram och vinka i fönstret. Hon känner sig trygg med det. Så vet hon att när mamma jobbar är hon borta. När jag hämtar kommer hon springande och vill med massor av energi visa alla saker och kompisar. Tycker inte alls hon verkar otrygg.

Enl anknytningsteorin är de otrygga när de är tveksamma inför att "återvända" till dig eller är "sur" när du finns där igen.

Trygga barn söker hjälp när de behöver det. De söker föräldrarnas stöd när omgivningen eller händelserna blir för mycket för dem. Trygga barn gråter inte automatiskt så fort föräldrarna lämnar dem, de gråter endast om anknytningssystemet triggas genom att de känner att de inte kan hantera situationen. Ett barn som är tryggt i situationen på förskolan och springer in och leker har alltså inget behov av att hämta stöd av föräldrarna just då och gråter således inte.

Otrygga barn har samma behov av stöd som barn med trygg anknytning i situationer de inte kan hantera. skillnaden är att de inte vet hur de ska bära sig åt för att få stöd eftersom de inte fått respons på sitt sökande (gråt) tidigare. De försöker därför hantera situationen själva genom att sluta inne känslorna. Dessa barn visar sällan utåt hur ledsna de är. Detta gäller oftast i flera situationer, "duktiga" barn som tröstar sig själva när de slår sig eller blir skrämda. De kan ge ett lite avstängt intryck.

Bästa sättet att ta reda på om man har ett tryggt barn eller inte är att fundera över sitt eget beteende. Hur gör jag när mitt barn blir ledset. Tröstar jag med kramar och snälla ord? Uppmuntrar jag självständighet och säger till barnet att äsch, det där var inget farligt, det klarar du! Tycker jag att det är jobbigt när mitt barn blir ledset och anstränger mig för att undvika såna situationer?

Trygga barn har föräldrar som finns där för dem och tar emot dem när de behöver det. Trygga barn blir inte avvisade från förälderns famn och uppmanade att klara sig själva. Trygga barn har föräldrar som tycker det är okej att bli ledsen och söka tröst, föräldrarna blir inte stressade eller ledsna när barnet är ledset.

Tack för alla svar.

Senaste gångerna har hon varit lite ledsen men de gick snabbt över.

Glad att se mig blir hon.

Jag vill tro att hon är tryggt anknuten .. Har alltid tröstat direkt. Samsovit och samsover ofta. Ammat länge m.m

Men man funderar alltid mycket som förälder :S

Men om ett barn är hysterisktnledset vid inskolningen och absolut inte går att lämna ens kort stund.. Vad säger det då om trygghet? Min syster har det så med sitt barn...

Min son beter sig likadant när vi lämnar han på förskolan. Har akdrig ens funderat på att han skulle ha någon dålig anknytning. Har inte så mycket till övers för anknytningsteori heller, tror man kommer mycket längre på att ha sunt förnuft och ta sig tid för sina barn!

Anknytningsteorin är inte direkt något man har, eller inte har, "något till övers för". Den finns ju där, oavsett, och vikten av hur man bemöter det lilla barnet finns ju där oavsett. Det är inga konstigheter. Ingen "rocket science". Det handlar bara om hur viktiga de närmaste relationerna är för det lilla barnet och vilken betydelse de har för barnets utveckling.

Men om man alltid har funnits där för det lilla barnet och svarat på dess signaler, gett barnet den närhet hen har behövt och inte använt skrikmetoder etc., så är det ju ganska sannolikt att barnet är en ganska trygg liten individ.

Och oavsett anknytningen så är det ju dessutom så att barn är olika. Vissa barn blir mer ledsna, andra mindre, oavsett om deras anknytning är trygg eller otrygg.

TS, jag tror knappast att din lilla flicka är otrygg. Att vissa har åsikter om anknytning betyder inte att de är pålästa om hur det egentligen fungerar... 

Kanske lite fel uttryckt av mig, ska försöka förtydliga. Jag menar att teorin i sig har en del brister, samt att förståsigpåare på nötforum har en tendens att göra sina egna tolkningar av den. Vilket leder till ännustörre brister och felaktiga påståenden. Tror. De flesta föräldrar hade mått bättre av att lita till sitt sunda förnuft stressa mindre i vardagen och ta sig tid för att verkligen umgås med sina barn. Än att försäka följa riktlinjer enligt en teori frammtagen på 50 talet.

Hehe, "nötforum" var onekligen en rolig och träffande felskrivning...

Men visst är det så att det finns många självutnämnda experter på sådana här fourm som kan spä på helt felaktiga bilder av olika företeelser. Det har du rätt i.

Stressa mindre och ta sig tid för dina barn behöver nog alla. Sen är jag lite mer skeptisk till att hänvisa till "sunt förnuft" eftersom det är väldigt godtyckligt och vagt, och det vissa tycker är "sunt förnuft" är i andras ögon redan galenskaperna.

Sen att anknytningsteorin är 50 år gammal behöver inte vara av ondo. Snarare är det väl extra trovärdigt om den fortfarande "håller" och hänvisas till efter så lång tid?