Anonym (Sanna)

Äldre 17 May 21:02

94 svar

Separera med ettåring under pappaledighet - har panik

Vi har en son som just fyllt ett. Jag har varit hemma med honom i ett år och sköter praktiskt taget allt. Jag tar alla dagar och nätter, Samsovigt och ammar. Nu ska vi separera eftersom vi båda mår dåligt i relationen.

Pappan går på pappaledigt under 4 månader, sedan har jag en månad mammsledigt till innan han börjar dagis. Vi ska sälja vårt hus och flytta isär.

Jag har förstått att msn rekommenderar ett hem åt så små barn och Max 2 övernattningar innan det är tal om Vv. Pappan tycker att vår son ska bo hos honom under pappaledigheten som om han ägde sonen då och jag får hälsa på. Men vår son har ju mycket större anknytning till mig eftersom jag haft hand om honom dygnet runt i ett år. Jag är hans trygga bas. Jag vill att han ska sova/bo hos mig och öka boendet hos pappan successivt. Att de har dagarna och jag kväll/natt. Pappan blir vansinnig och tycker då att han bara passar barnet åt mig. Han har 0 kunskap om ett litet barns behov och vi går i familjerådgivning vilket han inte lyssnar på.

Någon med erfarenhet av liknande situation? Vad säger familjerätten. (En del verkar gå på barnets bästa en del verkar så glada för män som vill ta ansvar att de ger dom allt)

Anonym (mellanmjölk)

Äldre 18 May 21:58

#81

Anonym (Sanna) skrev 2015-05-17 21:02:55 följande:

Vi har en son som just fyllt ett. Jag har varit hemma med honom i ett år och sköter praktiskt taget allt. Jag tar alla dagar och nätter, Samsovigt och ammar. Nu ska vi separera eftersom vi båda mår dåligt i relationen.

Pappan går på pappaledigt under 4 månader, sedan har jag en månad mammsledigt till innan han börjar dagis. Vi ska sälja vårt hus och flytta isär.

Jag har förstått att msn rekommenderar ett hem åt så små barn och Max 2 övernattningar innan det är tal om Vv. Pappan tycker att vår son ska bo hos honom under pappaledigheten som om han ägde sonen då och jag får hälsa på. Men vår son har ju mycket större anknytning till mig eftersom jag haft hand om honom dygnet runt i ett år. Jag är hans trygga bas. Jag vill att han ska sova/bo hos mig och öka boendet hos pappan successivt. Att de har dagarna och jag kväll/natt. Pappan blir vansinnig och tycker då att han bara passar barnet åt mig. Han har 0 kunskap om ett litet barns behov och vi går i familjerådgivning vilket han inte lyssnar på.

Någon med erfarenhet av liknande situation? Vad säger familjerätten. (En del verkar gå på barnets bästa en del verkar så glada för män som vill ta ansvar att de ger dom allt)

Det mest vettiga är väl om barnet bor med dig under pappaledigheten och med pappan under din mammaledighet eftersom barnet då får mest kontinuitet i relationen till båda föräldrarna. Och att ni därefter hittar på något umgängesschema med korta intervaller för byten.

Men sedan kan jag undra hur jävla mogna ni är som väljer att separera med ett så litet barn. Klarar ni inte av att vuxna och jobba på er relation, ens för barnets skull. Är ni vuxna? Varför såna tvära kast i era relationer i så fall? Ni måste ju varit kära en gång i tiden. Och för mindre än två år sedan bestämde ni er för att skaffa barn (??).

mammalovis

Äldre 18 May 22:31

#82

Om jag fattat det rätt kommer ni bo under samma tak under de tre första månaderna som pappan är pappaledig. Vänta och se hur pappan engagerar sig. Du kommer ju ändå träffa barnet under kvällar och nätter, om det nu sover dåligt. Kanske är pappan inte alls intresserad av barnet efter typ 2 månader av sin pappaledighet, eller också inser han vad han missat när han får möjlighet att ta ett större eget ansvar. Utifrån det kan ni lättare ta en ny diskussion. Sedan har många pappor lättare att ta sig an barnen när de blir lättare att kommunicera med.

Sedan kommer ju en närmandefas runt 15 månader och vem barnet tyr sig till kan faktiskt ändras under reans gång. Så även om du varit barnets allt med tanke på amningen och mest tid (föräldraledighet) med barnet, kan det ju faktiskt bli annorlunda. Blir det så kommer barnet ha större behov av er båda. Om pappan inte vill/orkar engagera sig är ju valet enklare. Ett barn har ju rätt till sina båda föräldrar lika mycket, så inget är självklart just nu.

Ser man till min dotter så separerade vi när hon var 15 månader. Att boendet blev hos mig berodde på pappans psykiska sjukdomsperioder. Då fick vi rådet att han träffade henne några timmar flera gånger i veckan. Tyvärr blev det för jobbigt för pappan, så under perioder var umgänget helt nedlagt. Nu ses de 7 timmar varannan söndag. Dottern är snart 4,5 år och har önskat få sova över hos pappan, så det är tänkt att testa. Hon saknar dock pappa hos mig ibland och mig hos pappan de få timmarna hon är där. Så att sakna den andre föräldern är inget konstigt.

Sedan skulle jag nog påstå att barnet mår bra av att träffa båda föräldrarna ofta oavsett vem det anses bo hos. Blir pappan engagerad i sitt barn är det kanske lämpligt att det sover två nätter hos er vardera. När barnet börjar säga mamma och pappa får det lättare att kommunicera sin vilja också och man fattar att det håller båda föräldrarna i minnet tidigare än vad man tror. Min snart 2-åring glömmer ju inte sin storasyster även om de bara ses varannan helg och har heller inte gjort så de senaste månaderna. Dock skulle jag inte rekommendera att det går 2 veckor mellan gångerna som barnet ser sin andra förälder, där är det viktigare med tätare kontinuitet för att bygga upp en god anknytning med båda föräldrarna.

tobbe01

Äldre 19 May 07:00

#83

Anonym (???) skrev 2015-05-18 18:57:51 följande:

Tänka sig att även barn under 3 år är individer. Vet att många föräldrar har svårt att se det. Vissa barn klarar aldrig växelvist boende, andra klarar det direkt. Och även om det inte blir växelvist boende undrar jag varför du utgår från att huvudsakliga nattvilan ska ske hos dig? Förutom att du anser att du har koll och pappan inte har det, men det behöver inte vara fakta bara för att du ser det så.

När ni väl separerar har pappan varit föräldraledig i 4 månader och att du då anser att du fortfarande är den viktigaste föräldern (som om det finns en förälder som är viktigare ) säger rätt mycket om hur mycket egoism och hur lite "barnets bästa" som faktiskt ligger till grund för ditt resonemang. Den jag ser uttrycker ägandebehov över barnet är du, inte pappan.

Ess

Äldre 19 May 08:50

#84

Anonym (Fy vidriga människa) skrev 2015-05-18 21:26:57 följande:

Vadå bitterhet? Bitterhet över vad? Det är bara ren fakta och konsekvenstänk. Så som kvinnor beter sig ska de inte komma och gnälla sedan när pappan skiter i kvinna och barn och allt och skaffar en familj där han får vara en fullvärdig medlem istället för någon nickedocka åt en egoistkärring som många kvinnor tydligen blir när de skaffar barn.

Föräldratänk är att se till att barnet har likvärdig kontakt med båda föräldrarna. Istället för att roffa åt sig en massa månader till att börja med och sedan börja krångla och krumbukta på alla möjliga sätt när det är pappans tur. Barnet är inte nyfött, pappan har också bott under samma tak, han har också haft med barnet att göra (det som blev över efter att hon roffat åt sig) så hade hon velat göra något mer gradvis, har hon haft varje chans i flera månader. Nu är det pappans tur och barnets rätt att knyta an till sin pappa också utan inblandning av en "jag vet allt och jag kan allt bäst" typ av kvinna.

Beter man sig som att man äger barnet och har absolut och total bestämmanderätt ska man inte heller bli förvånad att stå där när ungen är 4 och man själv vill ha avlastning och förklara varför pappa inte är mer delaktig. Fast låt mig gissa, det är också pappans fel, att han inte kämpade in absurdum och lydde kvinnans order blint och slog knut på sig själv för barnets skull. För det är bara männen som har ansvar för att barnen inte har en delaktig pappa eller hur? Idiotfeminismen i ett nötskal.

+1

Pappan skulle ändå gå på föräldraledigheten nu, de flesta andra barn brukar också ha en pappa som tar över föräldraledigheten när de är runt året. Så från barnets håll så är inte förändringen större än den varit om de fortsatt bo ihop, eller vad den är för andra barn.

Anonym (Beatha)

Äldre 19 May 09:58

#85

Anonym (Mor) skrev 2015-05-17 21:55:28 följande:

Om pappan ska vara pappaledig är det väl enklast att sonen bor hos honom?

Vad är skillanden: Ni bor i hop och pappan tar hand om sonen medan du jobbar
Ni bor inte ihop och pappan tar hand om sonen och du hälsar på efter jobbet och har sonen på helgen.

Ingen skillnad. Du är hans trygga punkt då du varit hemma, men du skulle ju ändå släppt sonen till pappan och åkt och jobbat om ni inte hade separerat?

Anonym (mellanmjölk)

Äldre 19 May 10:07

#86

[quote=75319404][quote-nick]Anonym (Beatha) skrev 2015-05-19 09:58:54 följande:[/quote-nick][/quote]

Nej, det vettigaste är faktiskt att barnet bor med den föräldern som INTE är föräldraledig. På det sättet får barnet mest tid med båda föräldrarna.

Anonym (Lilo)

Äldre 19 May 10:16

#87

Detta är mitt råd: flytta isär direkt istället för att vänta tills dess att pappan varit föräldraledig. Barnet får då mer tid på sig att vänja sig om ni gör såhär: Barnet bor hos den som INTE är föräldraledig. Då kan den som är föräldraledig ha barnet på dagarna då den andra föräldern arbetar. På kvällar och nätter är barnet hos föräldern som jobbar. På så sätt får barnet massvis med tid med er bägge, varje dag, och hinner skapa ett fint band både med dig och pappan. Sedan när ingen har föräldraledighet kvar kanske 2-2-3 är bäst. Hoppas det löser sig för er!

Modesta

Äldre 19 May 10:45

#88

Anonym (yllet) skrev 2015-05-18 18:59:08 följande:

Jag har barn med världens bästa man. Han är en superpappa till vår dotter. Jag var hemma med henne och han tog morgnar, kvällar och nätterna delade vi på.

Om vi hade gått isär had jag ÄNDÅ velat att hon skulle bo hos mig då jag var den som hade mest koll på vad hon åt, vilken storlek hon hade på kläder, hur hon ville bli nattad, vad hennes läten betydde, när hon bajsade på dagen mm mm

Jag har ingen tvekan om att min man skulle veta alla dessa saker om det var han som var hemma och skulle vi skilja oss skulle han också lära sig. Men gradvis.

Varför? För att det är det bästa för barnet. Jag var barnets primära anknytningsperson (och är så fortfarande nu när hon är 4) och hur bra pappan än är så måste han lära sig barnet som jag också gjort när jag varit hemma.

Så ts, jag förstår dig och jag tycker att ni ska försöka byta ofta mellan er. Han kan vara hemma med barnet men du har flera nätter i veckan, så att barnet hela tiden vet att båda finns i hens liv.

Fast... vet du. Det där vem som har koll på både grejer, läten och önskemål upplever jag är den som är föräldraledig. När min man tog över var det han som hade stenkoll på allt sånt och jag som var lost och fick fråga. Man både lär sig och tappar kunskapen ganska snabbt!

Anonym (Sanna) Trådstartaren

Äldre 19 May 11:16

#89

Anonym (Lilo) skrev 2015-05-19 10:16:04 följande:

Detta är mitt råd: flytta isär direkt istället för att vänta tills dess att pappan varit föräldraledig. Barnet får då mer tid på sig att vänja sig om ni gör såhär: Barnet bor hos den som INTE är föräldraledig. Då kan den som är föräldraledig ha barnet på dagarna då den andra föräldern arbetar. På kvällar och nätter är barnet hos föräldern som jobbar. På så sätt får barnet massvis med tid med er bägge, varje dag, och hinner skapa ett fint band både med dig och pappan. Sedan när ingen har föräldraledighet kvar kanske 2-2-3 är bäst. Hoppas det löser sig för er!

Tack. Det var just det jag ville och som jag tycker låter som ett sunt och bra upplägg. Pappan tycker då däremot stt han då "passar barnet åt mig". Ett ganska omoget resonemang enligt mig. Istället flr att se det som värdefullt att umgås med sitt barn men förstå att barnet ickså behöver sin mamma. På helgen kunde man göra tvärtom. Barnet är hos mamma dagtid och sover hos pappa.

Eftersom han inte går med på att barnet bor hos mig under den tiden så har jag inget val än att vi fortsätter bo ihop till han börjar jobba. Ekonomiskt och mindre konflikt. Hur det blir efteråt är fråga ...

Anonym (???)

Äldre 19 May 12:15

#90

Anonym (Sanna) skrev 2015-05-19 11:16:53 följande:

Tack. Det var just det jag ville och som jag tycker låter som ett sunt och bra upplägg. Pappan tycker då däremot stt han då "passar barnet åt mig". Ett ganska omoget resonemang enligt mig. Istället flr att se det som värdefullt att umgås med sitt barn men förstå att barnet ickså behöver sin mamma. På helgen kunde man göra tvärtom. Barnet är hos mamma dagtid och sover hos pappa.

Eftersom han inte går med på att barnet bor hos mig under den tiden så har jag inget val än att vi fortsätter bo ihop till han börjar jobba. Ekonomiskt och mindre konflikt. Hur det blir efteråt är fråga ...

Men då tycker du även att det är en bra idé att barnet sen sover hos pappa när du ska vara mammledig igen? Har du kommunicerat det?

fröet2015

Äldre 19 May 13:04

#91

Modesta skrev 2015-05-19 10:45:16 följande:

Fast... vet du. Det där vem som har koll på både grejer, läten och önskemål upplever jag är den som är föräldraledig. När min man tog över var det han som hade stenkoll på allt sånt och jag som var lost och fick fråga. Man både lär sig och tappar kunskapen ganska snabbt!

Jamen, verkligen. Det skiftar ju också fort. Sen löser han väl såklart såna praktiska saker på vägen, det är väl inte de som är viktiga? Det viktiga är väl att pappan också får sina föräldradagar för att bygga upp en relation med barnet.
För övrigt fattar jag inte varför ts + andra inte tror att barnet har någon anknytning till pappan? De har ju bott ihop hela barnets liv! Även om han jobbar på dagarna så träffas de ju dagligen och nattligen. Min partner sköter barnen till 90%, men inte 17 dör de av att lämnas ensamma med mig för den sakens skull.. Trots att de är under 3 år.

Anonym (Sanna) Trådstartaren

Äldre 19 May 15:03

#92

Anonym (Sanna) skrev 2015-05-19 11:16:53 följande:

Tack. Det var just det jag ville och som jag tycker låter som ett sunt och bra upplägg. Pappan tycker då däremot stt han då "passar barnet åt mig". Ett ganska omoget resonemang enligt mig. Istället flr att se det som värdefullt att umgås med sitt barn men förstå att barnet ickså behöver sin mamma. På helgen kunde man göra tvärtom. Barnet är hos mamma dagtid och sover hos pappa.

Eftersom han inte går med på att barnet bor hos mig under den tiden så har jag inget val än att vi fortsätter bo ihop till han börjar jobba. Ekonomiskt och mindre konflikt. Hur det blir efteråt är fråga ...

Det handlar nog om

Hur engagerad och närvarande man är. Min sambo slipper gärna nätter så var glad att dun man finns där och tar ansvar. Det betyder inte att alla gör det.

Anonym (same)

Äldre 19 May 20:40

#93

Jag känner igen mig. Separerade när min yngsta var 6 månader men hade också två lite äldre barn, alla i dagisålder. Nu var det iofs så att deras pappa träffade en ny och flyttade iväg till en annan kommun medan jag flyttade med alla barnen till en lägenhet nära barnens dagis. De första månaderna fick jag verkligen tjata på pappan att vara med barnen.

När det var dags för pappaledighet höll han också på och sa sådär att barnen skulle flytta till honom och så kunde jag ha dem då och då. Det var någon sorts allmän ilska han hade och någon fyrkantig rättvisetanke. Han fick inte igenom det kan jag säga. Jag hade argumenten på min sida men det var en jobbig tid där han inte alltid lämnade barnen fast han skulle.

Mina tips: Prata med exv psykologen på BVC som stöd. Tjata inte ihjäl dig om att han ska ta barnet innan det är dags för pappaledighet. Kräv samarbetssamtal på familjerätten. Håll dig då lugn och till fakta om vem som tagit ut föräldraledighet, vakat, matat, varit med barnet osv. Sätt dig inte emot att de kan ses, gärna varje dag för att skola in osv (om det inte är så att han är direkt olämplig men det skriver du ju inget om så antar att han är ok). Upprepa att du vill att de ska ha en bra relation, att barnet ska få knyta an till honom under trygga former osv. Har svårt att se att någon på familjerätten tycker att ett så litet barn ska "byta förälder" och bara det faktum att han resonerar så visar för familjerätten att han inte har barnfokus eller förståelse för små barns behov.

Lycka till med allt. Bättre förutsättningar nu när barnet är så litet än om barnet varit 4. Däremot är kanske din stressnivå är högre i och med att ert barn är så litet. Det blir en jobbig tid. Försök håll dig lugn och saklig. Eftersträva att pappan får bra förutsättningar att knyta an men var inte en mes som går med på vad som helst. Stå på barnets sida helt enkelt och inte på din egen. Barnfokus hela tiden!

Anonym (???)

Äldre 19 May 21:49

#94

Tycker det är skrämmande hur många mammor som ser sig själva som den enda värdiga föräldern. Hur mycket ni än försöker intala er själva att det är ett barnfokus som talar så är det ändå bara egoism och ägandebehov som påvisas. Sjukt. Inte konstigt att så många barn mår dåligt, med mammor som sätter sina behov på såväl första, andra som tionde plats.

Separera med ettåring under pappaledighet - har panik

INNEHÅLL